Stockholmarnas amma

STOCKHOLMS MODERSMJÖLKSCENTRAL. Genom Stockholms Modersmjölkcentral har mängder av spädbarn fått donerad mjölk. Verksamheten har tillhört landstinget sedan 1985, men dess historia börjar 1940 som en egen ekonomisk förening med nära samarbete med Mjölkcentralen, sedermera Arla.

Synen på amning och bröstmjölk har varierat genom historien beroende på kulturella föreställningar, traditioner och rådande vetenskapliga rön. I dag befinner vi oss i en tid där forskningen framhåller att det är viktigt att amma om man kan, och att det är särskilt viktigt att förtidigt födda och sjuka spädbarn ges bröstmjölk. Läkare ordinerar vid behov bröstmjölk från donatorer till dessa barn. Stockholms Modersmjölkcentral (MMC) är en enhet på Sachsska barn- och ungdomssjukhuset som arbetar med att förse barnsjukhusen i Stockholms län med bröstmjölk. Bröstmjölken kommer från olika givare och genomgår pastörisering och bakteriekontroll innan den levereras till
neonatalavdelningarna i Stockholm.

Amningskulturen

Under 1600-, och 1700-talet var amningsfrekvensen låg bland både de högre och lägre samhällsklasserna. Den låga amningsfrekvensen berodde dels på okunskap, dels på lokalt skrock att bröstmjölken var förtrollad, och dels på att det ansågs ofint att amma själv. Men den berodde huvudsakligen på att arbetsförhållandena i städerna och inom jordbruket försvårade möjligheterna till amning. Barnen gavs i stället från ett tidigt stadium eller redan från födelsen komjölk som ofta var okokt. Läkarkåren insåg under 1700-talet att den höga spädbarnsdödligheten i Sverige och andra europeiska länder hade ett samband med den låga amningsfrekvensen och bruket att ge komjölk. För att reducera spädbarnsdödligheten, som hade en negativ inverkan på folktillväxten, inledde läkare och myndigheter folkuppfostringskampanjer vid mitten av 1700-talet kring vikten med amning. Även personer utanför läkarkåren som Rousseau och Carl von Linné involverade sig i upplysningskampanjerna och propagerade för vikten med amning och ett nytt familjeideal. Carl von Linné gav 1752 ut avhandlingen Amman såsom styvmoder där han framhöll att barn som ammades hade en högre chans att överleva spädbarnsåldern än de som gavs komjölk.

Filantropi och samhällsansvar

Intresset som hade väckts under 1700-talet kring amningens betydelse för spädbarnsmortaliteten, avtog mot mitten av 1800-talet. Men det väcktes på nytt internationellt och i Sverige vid sekelskiftet 1900 då man insåg att den höga spädbarnsmortaliteten bland medel- och arbetarklassen hade en negativ inverkan på staten i form av förlust i arbetskraft och var ett hot mot välfärden. Det låg i samhällets intresse att barnadödligheten reducerades, vilket innebar att en ny syn på barnhälsovården växte fram med nya perspektiv på barnets bästa och samhällets behov.

Det nya perspektivet och intresset för barnhälsovård medförde att olika filantropiskt inriktade föreningar bildades för att tillgodose dessa behov. Modersmjölkcentralen var en av dessa filantropiskt inriktade föreningar som uppstod, och inriktade sig på att samla in bröstmjölk från kvinnor som var villiga att donera mjölk mot en ur MMC:s synvinkel symbolisk ersättning. Studier hade vid denna tid påvisat att förtidigt födda spädbarn hade en högre chans att överleva om de fick bröstmjölk.

Gösta Johansson levererar mjölk till Modersmjölkscentralen 1969. Foto: Svenskt Fotoreportage.

Läkare hade av den anledningen börjat skriva ut bröstmjölk på recept under början av 1900-talet. Tidigare hade vissa barnsjukhus sedan början av 1900-talet haft ammor anställda på heltid, men det var svårt att värva nya ammor.

Förebilder i Österrike och Tyskland

Modersmjölkcentralen i Stockholm var ingen ny företeelse utan hade föregångare i liknande centraler som bildats tidigare under 1900-talet i Österrike och Tyskland. Dessa spred sedan trenden med bröstmjölksinsamlingscentraler till övriga Europa. Doktor Ulf Nordvall, som var en av initiativtagarna till föreningen, hade 1938 kontakt med den tyska centralen för insamling av bröstmjölk apropå planerna att starta en i Stockholm. Centralen i Tyskland var i sin tur intresserad av hur verksamheten i Sverige utvecklades.

Verksamheten startade på prov 1940 och var ett uppskattat initiativ hos barnsjukhusen. Det sågs som ett viktigt bidrag till samhällsansvaret i och med att man bidrog till att rädda arbetskraften. Utländska tidningar från bland annat Tyskland, Storbritannien och Finland beskrev verksamheten som föredömlig och ett viktigt bidrag till samhällsansvaret i samband med att verksamheten startade.

Den första Modersmjölkcentralen invigdes 1941 i lokaler som Arla upplät gratis på Dalagatan 7. Arlas roll bestod även i att bistå verksamheten med utrustning för att kunna pastörisera den donerade mjölken, och Arla stod också för transporten av bröst-mjölken till barnsjukhusen. Donatorerna hade även möjlighet att lämna flaskorna med bröstmjölk i närmaste mjölkbutik, så ordnade Arla med transporten av flaskorna till MMC:s lokaler.

Dr Rudolf Ullman och dr Ulf Nordwall på Modersmjölkcentralen 1945. Foto: Hernried.

Vilka var donatorerna?

Då amningsfrekvensen var tämligen låg under nästan hela 1900-talet, och vände först vid mitten av 1970-talet, rådde det periodvis brist på donatorer. För att få tag på fler lämpliga donatorer efterlyste föreningen donatorer i tidningarna samtidigt som man marknadsförde nyttan med verksamheten. Modersmjölkscentralen var inte allmänt känd bland folk, och många kvinnor var inte medvetna om att de kunde donera mjölk och få ersättning för det. Hur många kvinnor som donerade bröstmjölk per år mellan 1940 och 1985 varierade mycket, men låg i genomsnitt på cirka 100 donatorer per år under 1970-talet.

Varje donator journalfördes under tiden som de var aktiva. I journalerna antecknades donatorernas hemförhållanden, yrke, sjukdomar som de testats för, och från 1978 antecknades även deras rökvanor. Journalkorten avspeglar därmed samhällsförändringar. Vad som antecknades i journalerna varierar beroende på aktuella faktorer som ansågs kunna påverka mjölkens kvalitet. Till exempel upphörde man att testa donatorerna för tuberkulos vid slutet av 1970-talet då sjukdomen ansågs ha utrotats under 1970-talet.

Ersättningen låg under 1940-talet på 4 kr per liter, medan genomsnittsveckolönen för kvinnor inom industri- och handelssektorerna jämförelsevis låg på 7 kr. Det är tänkbart att flertalet lockades att donera bröstmjölk av främst ekonomiska skäl, men att de samtidigt även bidrog till ett välgörande ändamål hade säkert också betydelse. Majoriteten av donatorerna var under 1960-talet hemmafruar, men under 1970- och 1980-talen försvinner hemmafrun gradvis och de förvärvsarbetande kvinnorna blir i
majoritet i stället.

Landstinget tar över

Föreningen hade periodvis problem med lönsamheten vilket förvärrades under 1970-talet, och man önskade att Stockholms läns landsting skulle täcka förlusterna för att verksamheten skulle kunna fortsätta. År 1984 beslöt styrelsen slutligen att föreningen skulle upplösas och att landstinget skulle överta verksamheten, vilket skedde den 1 april 1985. I dag är det cirka 150 kvinnor per år som donerar bröstmjölk. År 2013 uppgick den totala mängden donerad bröstmjölk till 1 100 liter.

Författare: Sandra Gustafsson

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *