Stockholmsbörsen 150 år ung

Stockholmsbörsen är över 150 år gammal men den är trots detta relativt ung. Redan Köpenhamnsbörsen har en längre historia, och Londonbörsen anger sin start till 1773. Stockholmsbörsen har vid flera tillfällen varit banbrytande i börsutvecklingen.

Några nedslag i historien kan demonstrera detta. Medan börshusen i exempelvis London och Amsterdam uppfördes för att hysa en värdepappershandel som redan existerade, var det omvänt i Stockolm där varuhandeln dominerade under de första åttio åren. Men med tiden växte kraven på en organiserad handel i olika slag av värdepapper. Efter ihärdig lobbying från mäklare och investerare utfärdade Kungl. Maj:t (det vill säga regeringen) den 20 december 1862 ett reglemente för ”auktioner till försäljning av obligationer, lottbref, aktier och dylika värdepapper”. Fondbörsen kunde sedan hålla sin första auktion i februari 1863. Men trycket från marknaden var inte så stort, och reglementet förutsåg endast en halv dags handel varje månad, men lämnade öppet för att öka vid behov.

Under närmare ett halvt sekel dominerades handeln av obligationer och försäkringskontrakt. Aktiehandeln, där försäkringsbolaget Skandia fanns med från början, var ganska liten. Även Stockholm fick dock i början av 1900-talet känna av den växande spekulation som internationellt ledde fram till börskraschen i New York 1929, och senare Krügerkraschen här hemma. Obligationshandeln hade exempelvis en topp direkt efter första världskriget och registrerade en omsättning som uppräknat i löpande penningvärde överträffades först på 1980-talet.

Stockholm i tekniktäten

Stockholmsbörsen svarade för ett viktigt tekniksprång 1918. Tidigare hade handeln skett på ett börsgolv där mäklarna ropade ut sina köp- och säljbud. Mot bakgrund av en ökande handel lät börsen Telefonaktiebolaget LM Ericsson bygga ett elektromekaniskt handelssystem med samma teknik som dåtidens telefonväxlar. Mäklarna fick fasta arbetsplatser med knappsatser där de kunde mata in sina köp- och säljkurser. Med detta blev den aktiva Stockholmsbörsen ”världens tystaste börs”.

1920- och 30-talen var decennier som kännetecknades av en långtgående frihandel på alla områden. Svenskar och utländska handlare omsatte värdepapper, valutor, ädelmetaller och andra värden i en utsträckning som vi först återkommit till i mycket sen tid. Utländska ägare var vanliga i de stora svenska exportföretagen, och flera av dem handlades också på olika börser i utlandet.

Situationen ändrades radikalt 1939 när världskriget bröt ut. Valutareglering infördes, och vårt land blev under fyra decennier ganska avskärmat från den internationella aktiemarknaden.

Aktieintresset vaknar hos hushållen

Aktieägande och aktiehandel var exklusivt i Sverige fram till 1960-talet; färre än en av tio var aktieägare. En stark ekonomi och stigande aktiekurser väckte dock gradvis intresset hos hushållen. Handelsbanken introducerade med ”Koncentra” de första moderna aktiefonderna där andelarna effektivt spreds via bankkontoren.

Utvecklingen drevs också av en kombination av makroekonomi och politik. Kapitalmarknadsutredningen på 1970-talet lyfte fram bristen på riskkapital i Sverige. Nyemissionsvolymen var bara ett par hundra miljoner om året. Det ansågs att svenska företag skulle behöva tio gånger mer för att kunna matcha konkurrenterna i utlandet, och vinsterna räckte inte för detta. Två lösningar presenterades, dels löntagarfonderna och dels det frivilliga skattefondsparandet.

Sedan det senare ”sockrats” med en trettioprocentig sparpremie utöver full skattefrihet efter fem år, anslöt sig flera hundratusen sparare och miljardbelopp investerades varje år. Sverige startade en snabb marsch mot att bli världsledande i aktieägande hushåll.

Konjunkturen vände starkt uppåt i början på 1980-talet sedan Sverige bland annat devalverat kronan med 16 procent. Därmed startade en två årtionden lång period då Stockholmsbörsen överträffade alla andra industriländer i fråga om kursuppgång och ökad aktiehandel. Uppgången öppnade även för privatisering av flera företag. Staten valde att låta allmänheten köpa en del av aktierna i statligt ägda företag som Procordia, SSAB och AssiDomän vilka därmed fick hundratusentals nya privata ägare.

Samtidigt uppstod insikten att många företag inom bank och försäkring var sårbara genom att den gamla ägarformen lätt ledde till en otillräcklig kapitalbas. Försäkringsbolaget Trygg-Hansa skiftades ut till kunderna, och sparbankerna följde efter när man fusionerade och omstrukturerade sparbanksrörelsen. Genom dessa samlade åtgärder fyrdubblades andelen aktieägande hushåll under 1980-talet.

Ny teknik, inte nytt hus

Det ökade aktieintresset fick många nya finansföretag att vilja bli börsmedlemmar. Men det K-märkta börshuset i Gamla stan i Stockholm kunde omöjligt rymma mer än de trettiotal medlemmar vars små kontor redan staplats i dubbla våningar. Ett nytt hus behövdes, och börsstyrelsen kastade blickar bland annat mot Blasieholmen.

Men Bengt Rydén som tillträdde som börschef 1985 var tveksam till ekonomin i detta och fick styrelsen att se bredare på frågan. Insikten växte fram att aktiehandel och förvaltning var på väg att globaliseras, att valutaregleringen snart skulle försvinna och att datorbaserad handel redan var på väg.

Det djärva beslutet blev att stryka tanken på ett nytt hus för att i stället med egna tekniker och inhyrda konsulter utveckla ett helt datoriserat handelssystem, Stockholm Automated Exchange, eller SAX i kortform. Stockholmsbörsens djärvhet att satsa på full datorhandel låg i tydlig framkant av vad andra börser i världen vågade. Beslutet stöddes främst av de politiska representanterna som var i majoritet i börsstyrelsen. Många börsmedlemmar och deras mäklare var dock starkt kritiska och krävde att få bli kvar vid det gamla.

Börshusets fasad mot Stortorget i Stockholm. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Stärkt kundinriktning

Stockholmsbörsen har liksom flertalet andra startat som ett hantverksgille där medlemmarna solidariskt bär kostnaderna. Men denna form leder lätt till tvekan inför stora investeringar. Ägarformen blev en central fråga när hela finansmarknadslagstiftningen sågs över inför den förestående EU-anslutningen. Översynen som skedde i nära samarbete med börsen hade flera andra mycket tunga frågor att beakta, som exempelvis frågan om utländska börsmedlemmar och så kallade fjärrmedlemskap där medlemmen opererar från utlandet och under hemlandstillsyn.

Sverige valde djärvt att gå hela vägen i samtliga dessa frågor. Börsen ombildades 1993 till ett vinstinriktat aktiebolag utan ägarrestriktioner efter första året; nu kunde vem som helst bli börsmedlemmar, och handel på distans från utlandet blev möjlig. Särskilt den första punkten skrämde många konkurrenter i utlandet där medlemmarna inte kunde tänka sig att släppa makten över ”sin börs”. Men vinstinriktningen och det fria ägandet tydliggjorde rollfördelningen mellan ”ägare” och ”kunder”, vilket blev till stort värde för båda parter. Detta liksom marknadssynen på utländska medlemmar och fjärrhandel har senare fått andra börser att följa Stockholms exempel.

Del i en världsmarknad

Sedan länge hade börsen aktivt deltagit i det internationella samarbetet i världsbörsfederationen FIBV och från 1980-talet i EU-börsorganisationen FESE. Både marknadsaktörer och politiker tryckte på för ett närmare nordiskt samarbete. Men trots ihärdiga försök visade det sig omöjligt att fusionera de nordiska börserna.

Bolagiseringen av Stockholmsbörsen öppnade nu för nya fusioner och samarbeten. Efter olika kontakter under flera år kunde Optionsmäklarna, OM, lägga ett bud på aktiebörsen och 1998 få till stånd en fusion. OM hade då också en stark ägarandel i Helsingforsbörsen sedan denna förvärvat OM:s derivatbörs i Finland, kallad SOM. Helsingforsbörsen hade också i sin tur nära förbindelser med Baltikum, främst den estniska börsen i Tallinn. Detta ledde under de följande åren till att de tre börserna i Baltikum kunde inlemmas i OM-gruppen.

Förhandlingarna pågick också västerut med resultat att Köpenhamnsbörsen och sedan den betydligt mindre börsen i Reykjavik på Island kunde föras in i kretsen. Det är bara Oslobörsen som hittills avvisat alla propåer att ansluta sig till det nordiska handelsnätverket.

Sedan Sverige, nästan sist av alla, avvecklade valutaregleringen och därefter på 1990-talet tog bort de bundna aktierna, har det utländska ägandet och andelen av aktiehandeln ökat kraftigt. I dag äger utländska intressen, främst institutioner, nära 40 procent av den svenska aktiestocken, och merparten av omsättningen sker i Stockholm. Denna starka marknadsposition var orsaken till att den amerikanska Nasdaqbörsen år 2003 fusionerade med den svenska OMX-gruppen. Därmed har Stockholmsbörsen på de senaste 50 åren gått från att vara en liten lokal marknad med begränsad omsättning till att bli en viktig spelare i en global börsmarknad för storföretag. Vad ska nu hända framöver?

Ur Företagshistoria 2016

Text: Leif Vindevåg. Leif har varit utredningschef vid Stockholmsbörsen och är i dag knuten till organisationen Aktiespararna som sakkunnig. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2013:4.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *