Storstrejken 1909

Till skillnad från vid tidigare strejker stod två centralt organiserade parter mot varandra under storstrejken. På arbetarnas sida fanns LO, som samlade landets viktigaste fackförbund, under ledning av Herman Lindqvist. På den andra sidan stod det relativt nybildade SAF, som leddes av Hjalmar von Sydow.

Konflikten hade byggts upp under flera års tid. Den framväxande arbetarrörelsen hade på olika sätt försökt hävda sina intressen mot arbetsgivarna. Det resulterade i en lång rad mindre strejker, inte minst som ett medel i kampen för allmän rösträtt. Arbetsgivarna var bekymrade över utvecklingen och hade samlat sig till motangrepp. Strejkerna sågs som ett hinder för företagen och för Sveriges ekonomiska utveckling. Dessutom varnade SAF:s företrädare för hotet om en socialistisk revolution. Under 1908 hade tre unga socialister till exempel sprängt fartyget Amalthea i Malmö. En person omkom vid attentatet, vars syfte var att skrämma bort brittiska strejkbrytare.

I de stridande parternas ögon stod med andra ord hela landets framtid på spel. Enligt många handlade det om en klasskamp på liv och död. SAF:s ordförande Hjalmar von Sydow ansåg att arbetsgivarna en gång för alla måste ”tukta” arbetarrörelsen.

Samtidigt befann sig Sverige i en djup lågkonjunktur, och många arbetare hade fått sänkta löner. Fackförbunden protesterade, men arbetsgivarna krävde ändå större eftergifter. Bland annat ville de fritt kunna anställa och avskeda personal. Om LO inte gick med på kraven hotade SAF med lockout, det vill säga att de anställda skulle stängas av från arbete och lön. In i det sista försökte LO undvika en storkonflikt, framför allt eftersom strejkkassorna var små. Fackförbunden var beroende av välfyllda strejkkassor för att kunna vinna, eftersom pengarna försörjde arbetarna under konflikten. Om strejkkassorna tömdes skulle arbetarna tvingas tillbaka till sina jobb för att få lön.

Sommaren 1909 utfärdade SAF en allmän lockout, och den 4 augusti svarade LO med storstrejk. Målet var att få hela landet att stanna upp. Arbetarrörelsen hoppades att regeringen snabbt skulle sätta stopp för konflikten. När strejker av denna skala hade genomförts i andra länder hade en lösning oftast kommit till stånd inom en vecka.

Men så blev inte fallet i Sverige. Regeringen, som leddes av högerpolitikern Arvid Lindman, valde att inte ingripa – till skillnad från hur regeringen hade agerat under Sundsvallsstrejken – och i ett uttalande slogs det fast att strejken var oacceptabel, eftersom den ”har vänt sin udd direkt mot samhället”.

I historieskrivningen brukar det sägas att storstrejken 1909 var fredlig. Några större våldsamheter bröt visserligen inte ut, och det krävdes inga dödsoffer. Men i mindre skala förekom en hel del öppna konfrontationer mellan strejkande och polis. Efter ett möte hos Allmänna valmansförbundet, nuvarande Moderaterna, bildades frivilliga skyddskårer till stöd för arbetsgivarna. Dessa skyddskårer fungerade med myndigheternas goda minne som säkerhetsvakter på gatorna. I samtidens press kan man läsa om en lång rad incidenter. I Nacka körde en ”strejkbrytarautomobil” förbi en grupp strejkande och avlossade tre revolverskott mot dem. I Jönköping sattes ridande polis in mot strejkande utanför Gamla tändsticksfabriken. I Mölndal drog polis vapen mot de strejkande, ”tills ridande polis anlände och rensade torget”. Regeringen lät samtidigt mobilisera militären, som skulle sättas in om konflikten på allvar hotade grundläggande samhällsintressen. Civilministern beordrade landets länsstyrelser att i tysthet göra sig beredda på det värsta.

Konflikten drog ut på tiden. I takt med att veckorna gick blev situationen allt mer ohållbar för LO. Strejkkassorna var nästan tomma, och trots stöd från arbetarorganisationer runt om i Europa blev läget akut. Lokala fackförbund hade skapat nödhjälpsorganisationer som skulle hjälpa de mest utsatta. Sågverksförbundet uppmanade sina medlemmar att plocka bär, fiska och jaga för att ta sig igenom den svåra tiden. Men det räckte inte. Snart bredde nöden ut sig och många arbetare hotades av svält.

Samtidigt stod det allt mer klart att storstrejken trots allt inte var stor nog för att på allvar skapa den ”chockverkan” som arbetarrörelsen varit ute efter. De mer radikala krafterna inom arbetarrörelsen gick också till angrepp mot LO och det socialdemokratiska partiet, och anklagade dess ledare för att vara alltför passiva. I början av september började strejken avvecklas. Konflikten slutade med en fullständig seger för arbetsgivarna. LO förlorade på kort tid hälften av sina medlemmar, då besvikna arbetare vände organisationen ryggen. Inte minst Herman Lindqvist fick bära hundhuvudet. I mängder av hatbrev anklagades han för att ha svikit arbetarna.

Ett stort antal av de personer som hade varit mest aktiva i organiserandet av strejkerna hamnade på arbetsgivarnas hemliga, och olagliga, listor. Det innebar att de inte kunde få ett nytt arbete någonstans i landet. Många tvingades därför utvandra, framför allt till Syd- eller Nordamerika, i hopp om att få ett nytt arbete.

 

Dela med dig av dina tankar