Strejk utan organisering

Med en lönearbetarklass som med tiden hade fått allt svagare koppling till jordbruket, och istället fick sin försörjning som anställda i fabriker, verkstäder, butiker och andra företag, hade de traditionella patriarkala relationerna mellan arbetare och arbetsgivare, eller arbete och kapital, luckrats upp och försvunnit. Det unga industrisamhällets sociala problem, till exempel den snabba inflyttningen till städer och bruksorter, rotlösheten, de lösa banden till arbetsgivarna och bostadsproblemen, blev särskilt tydliga i den expanderande sågverksindustrin längs Norrlandskusten från 1850-talet och framåt. Det var därför inte någon slump att den första stora strejken bröt ut just inom sågverksindustrin. Där konfronterades arbetsgivarna för första gången med några av konflikterna mellan den internationella ekonomins konjunkturer och arbetarnas försörjningsbehov.

År 1879 satte en hård depression in i den norrländska sågverksindustrin. Priserna på trävaror sjönk, sågverksägarnas vinster minskade och arbetarnas löner sänktes med 20–25 procent. Arbetarna var fullständigt oskyddade. Varken kollektivavtal eller enskilda skriftliga avtal förekom. Sågverksägarna hade, för att motverka lågkonjunkturen, ansökt hos staten om ett stödlån på tre miljoner kronor. När lånet beviljades våren 1879 firade sågverkspatronerna med en stor bankett. Men trots stödet höjdes inte arbetarnas löner. När detta stod klart för arbetarna blev det den tändande gnistan till strejken.

Strejken startade vid Heffners sågverk den 29 maj 1879 och spreds till flera sågverk söder om Sundsvall. När strejken stod på sin höjdpunkt beräknades cirka 6 000 arbetare från 21 verk ha varit indragna. När sågverksägarna förstod vad som var på gång bad de myndigheterna om hjälp. Landshövdingen Curry Treffenberg reste samma dag till Sundsvall tillsammans med 22 man ur Svea artilleriregemente. Han mötte arbetarna på Svartviksvägen där han talade till massan om sågverksindustrins tryckta läge och uppmanade dem att återgå till arbetet. Treffenberg hade nu helt övertagit ansvaret för att upphäva strejken från sågverksägarna, som höll sig passiva. Landshövdingen rekvirerade ytterligare militär, och 70 man ur Dalaregementet, 250 man ur huvudstadens gardestrupper och tre kompanier ur Hälsingeregementet anlände. Dessutom kom sjöstridskrafter i form av ett minfartyg och sex kanonbåtar. De strejkande höll sig hela tiden lugna: tiden fördrevs med bönemöten och psalmsång.

Den 1 juni började arbetsgivarna skaffa strejkbrytare från andra delar av landet och från Finland. För att härbärgera dessa ville de vräka de strejkande arbetarna från sågverkens bostäder. Strejklägret omringades av militär på order av landshövdingen, efter rådslag med sågverksägarna och militärbefälet. En del av de strejkande hade redan återgått till arbetet, men cirka 1 400 personer höll stånd. De strejkande fick välja mellan att återgå till arbetet och att omedelbart häktas och straffas. Det fanns inte någon lag mot strejker, och eftersom de strejkande upprätthöll stark disciplin och skötsamhet kunde inte heller upprorslagen tillämpas. Men mot de enskilda arbetarna kunde de föråldrade bestämmelserna om laga försvar användas. Enligt dessa kunde en person utan fast tjänst och försörjning häktas och tvångsrekryteras till armén. Detta, tillsammans med hot om vräkning, gjorde de strejkandes position utsatt. Arbetarna valde därför att återuppta arbetet utan att ha fått igenom något av sina krav.

Sålunda slutade strejken i nederlag för arbetarna. Sågverksägarna firade med ännu en stor fest på restaurang Tivoli. Trots att Sundsvallsstrejken misslyckades utbröt en rad mindre strejker i sågverksområdena i Hudiksvall, Söderhamn och Skutskär. Alla dessa slutade utan att arbetarna fick igenom sina krav på högre lön. Försök att organisera en strejkkassa misslyckades, och vid en strejk som utbröt tio år senare var arbetarna fortfarande inte organiserade.

Författare: Lena Andersson-Skog och Lars Magnusson

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.

Cookies för annonsmätning

För att kunna erbjuda bättre service och upplevelse placerar vi cookies för att kunna anpassa marknadsföring till dig. Ett annat syfte med denna behandling är att kunna marknadsföra produkter eller tjänster till dig, ge anpassade erbjudanden eller marknadsföra och ge rekommendationer kring nya koncept utifrån vad du har köpt tidigare.

Cookies för personlig annonsmätning

För att kunna visa relevant reklam placerar vi cookies för att anpassa innehållet för dig

Cookies för anpassade annonser

För att visa relevanta och personliga annonser placerar vi cookies för att tillhandahålla unika erbjudanden som är skräddarsydda efter din användardata