När fackföreningarna blivit en maktfaktor i Sverige tvingades även arbetsgivarsidan att organisera sig. Artikelförfattaren presenterar här sin färska avhandling om hur den svenska arbetsgivarpolitiken tog form och berättar om de olika idéer som kämpade om herraväldet i det tidiga SAF.
Sveriges moderna industrialisering tog rejäl fart då näringsfriheten infördes på 1860-talet. Vid Stockholmsutställningen 1897 kunde flera internationellt framgångsrika företag, som Separator och L.M. Ericsson, visa upp sig för besökare från alla samhällsklasser. Industrins ledare var den nya samhälleliga eliten.
Den fackliga utvecklingen tar fart
Samtidigt kom föreningsfriheten, som öppnade för folkrörelsernas och fackföreningarnas framväxt. Den fackliga utvecklingen tog fart på 1890-talet, i takt med de nya industriernas och städernas tillväxt. Man blev alltmer framgångsrik med att tillämpa strejker och blockader, för att hävda lönekrav och rätten att förhandla kollektivt. Till att börja med skedde detta i små steg, företagsvis. Från att på 1880-talet ha förlorat fler konflikter än man vann, avgick de växande fackföreningarna under 90-talet allt oftare med segern. Som en följd av detta steg konfliktfrekvensen snabbt.
Arbetsgivarsidans organisering låg i sin linda. Sveriges Verkstadsförening hade bildats 1896, men verkade bara i Göteborgsområdet. Initiativ till en allmän svensk arbetsgivarförening togs 1898 av Skånska Cementaktiebolagets chef R.F. Berg. Efter en lovande start rann det ut i sanden. Tiden var ännu inte mogen att ena kretsen av individualistiskt tänkande och handlande arbetsgivare.
Rösträttsstrejken 1902
”Arbetets frihet” blev den paroll som samlade arbetsgivare och deras nybildade organisationer under 1900-talets första decennium. Rösträttsstrejken i maj 1902 blåste liv i Verkstadsföreningen och utlöste SAF:s bildande. I den förra föreningen blev Separatorchefen John Bernström ordförande och det samlande namnet. Han hade nekat sina 1 000 arbetare att få ledigt under de tre strejkdagarna. När flertalet trotsade hans besked förklarades de för avskedade och fick ansöka individuellt om att få komma tillbaka. Socialister var för Bernström ett rött skynke och de som framträtt som sådana återfick inte sina platser.
Konflikten blev ett nederlag för arbetarsidan och demonstrerade att dess fackliga del gick i otakt med den politiska. Metallarbetarförbundet, som ännu inte velat gå in i det 1898 bildade LO, hade varit emot den politiska storstrejken. Följderna tvingades de ändå ta hand om, när 200 av dess medlemmar vid Separator inte fick tillbaka sina jobb och hamnade ute i kylan. De övriga fick svälja obehaget och arbeta tillsammans med oorganiserade som hade tagits in under strejkperioden – dem som fackföreningen stämplade som strejkbrytare.
Denna nedgörande beteckning användes brett av den fackliga sidan: på arbetare som av politiska eller religiösa skäl tog avstånd från socialism, fackföreningar och strejker likaväl som på arbetsgivarstödda strejkbrytarorganisationer. Parternas oförenliga synsätt, uttryckta i begreppsparet strejkbrytare/arbetsvilliga, låg bakom alla periodens stora konflikter. På strejken 1902 följde landsomfattande lockouter inom verkstadsindustrin 1903 och 1905. År 1908 inträffade en nationell hamnkonflikt som slutade med sprängningen av logementsfartyget Amalthea i Malmö. Decenniets stridigheter kulminerade i storstrejken 1909. Men perioden fick också bevittna banbrytande uppgörelser, verkstadsavtalet 1905 och decemberkompromissen mellan SAF och LO 1906. Kollektivavtalet ersatte successivt det individuella avtalet som norm.
I min avhandling På spaning efter en svensk modell – Idéer och vägval i arbetsgivarpolitiken 1897–1909 analyseras med hjälp av tre av tidens framstående industriledare – R.F. Berg, John Bernström och Theodor Adelswärd i Åtvidaberg – de olika idéer som kämpade om herraväldet på arbetsgivarsidan. Meningarna gick isär om vilken politik som borde föras. Äldre patriarkala hållningar bröts mot tankar om att en ny tid krävde nya förhållningssätt och umgängesformer i arbetslivet. De kritiska åren var 1907–1909, då arbetsgivarpolitiken avgjordes för lång tid. Men även på arbetarsidan skar sig uppfattningarna. Betydande oenighet rådde mellan fackföreningarna och socialdemokratin såväl 1902 som 1909.
Den auktoritära linjen
John Bernström stod för ett auktoritärt och antisocialistiskt synsätt, religiöst färgat och med rötter i en patriarkalisk förindustriell tradition. Det resulterade för Separator och Verkstadsförningen i en hårdför politik, där strejkande och lockoutade arbetare kunde avskedas under pågående konflikt och ersättas med oorganiserade arbetsvilliga/strejkbrytare. Ändå visade Bernström under perioden mellan 1903 och 1905 års konflikter i långvariga förhandlingar med fackförbunden tidvis prov på kompromissvilja.
Den viljan blev till en nödvändighet för honom och Verkstadsföreningen vid avslutningen av den fem månader långa striden 1905, då dramatiken förstärktes av den samtidigt pågående unionsupplösningen Sverige–Norge. Arbetsgivarna hade underskattat motpartens uthållighet och det stöd de uppbådat från andra fackliga organisationer i och utanför Sverige. Konflikten slutade med en medlarledd kompromiss – 1905 års verkstadsavtal – där ingen kunde se sig som segrare. Arbetsgivarsidan hade dessförinnan varit en hårsmån från att ge upp striden och tvingas framstå som förlorare, något som tidigare historieskrivningar inte har redovisat.
Cement-Jesus
Även cementbolagschefen Berg var från början en patriarkal arbetsgivare, med en frireligiös bakgrund som gjorde att han länge var starkt negativ till fackföreningar och socialdemokrati. Han omprövade sin hållning under 1900-talets första år, med motiveringar som visade att hans religiösa bakgrund och Bergspredikans ord om rättfärdighet hade spelat en roll för detta. Redan 1898 hade han visat förmåga till odogmatiskt handlande när han gjorde en principiellt viktig och i tidigare forskning okänd uppgörelse med socialdemokraternas ledare i Skåne, Axel Danielsson. Denne var annars Bergs ständige kritiker och gav honom vid något tillfälle i sin tidning Arbetet namnet ”Cement-Jesus”. Uppgörelsen ledde till arbetsfred i Malmö hamn i tio år, en utveckling som bröts av den stora hamnstrejken 1908, då ingen av upphovsmännen längre var i livet.
Berg blev under sina sista år inom arbetsgivarkretsen (han avled hastigt i slutet av 1907) en engagerad och vältalig förespråkare för att både arbetarnas och arbetsgivarnas organisering borde bli allomfattande. Ramavtal och gemensamma spelregler skulle då kunna överenskommas mellan huvudorganisationer som var jämnstarka parter och tillsammans utgjorde en maktbalans och spärr mot onödiga konflikter. Hans uppfattning stod i direkt motsättning till Bernströms och andra arbetsgivares söndra och härskataktik, tillämpad när de använde icke-organiserade arbetare vid konflikter.
Berg vann under den period han verkade i SAF:s styrelse anhängare för sina idéer, bland dem ordföranden G.F. Östberg. Tillsammans åstadkom de 1906 den första kontakten med LO-ledningen, som på några veckor ledde till ett mått av samförstånd och till den förut omtalade decemberkompromissen. Opposition fanns dock bland SAF:s mindre kompromissvilliga medlemmar. Den kamp mellan olika synsätt på arbetsgivarpolitiken som följde våren 1907, slutade med Östbergs avgång från SAF och valet av Hjalmar von Sydow till hans efterträdare. Denne skulle under de följande två åren leda organisationen till en hårdför politik, där arbetsgivarnas oinskränkta auktoritet – arbetets frihet – skulle försvaras ”med alla till buds stående medel”, som von Sydow uttryckte det i ett tal 1908.
Den avvikande adelsmannen
En vältalig opponent mot SAF:s politik 1908–1909 var den liberale baronen och politikern Theodor Adelswärd, ägare och ledare för Åtvidabergs Industrier. Han hade under det sena 1800-talet genomfört en total omställning från gammal kopparhantering till modern kontorsmöbelindustri. Liksom Berg hade han gjort en omprövning av sin syn på arbetarrörelsen och på tidigt 1900-tal gått från en gammalpatriarkal hållning till att erkänna fackföreningarna som avtalspart, organisera träindustrins arbetsgivare i SAF:s första branschförbund år 1905 och sluta kollektivavtal med Träarbetarförbundet.
Som riksdagsman hade han under åren 1907–08 stött socialdemokratiska ståndpunkter i några uppmärksammade frågor. År 1909 argumenterade han både offentligt och internt inom SAF mot organisationens agerande under storkonflikten. Hans kritik fick en särskild skärpa sedan SAF i ett cirkulär rekommenderat företagen att anställa oorganiserad arbetskraft i de strejkandes ställe. Där hade också markerats att det var tillåtet att säga upp och vid behov vräka arbetare som inte avbröt strejken (vilket många av dem gjorde) från bostäder de hyrde av företagen. Det senare var vanligt vid bruksföretag och ledde under strejkens slutfas till en rad uppseendeväckande vräkningar vid flera av landets järnbruk. Då reagerade både liberal och konservativ tidningspress mot SAF:s politik, som ansågs ha gått för långt. Reaktionen bidrog till att SAF i november 1909 blåste av striden, trots att man inte nått den uppgörelse med LO som man eftersträvat.
Inom organisationen var Adelswärd tämligen ensam om att framföra sin avvikande hållning. I Åtvidaberg var han angelägen att avsluta konflikten på ett sätt som visade respekt för den fackliga organisationen och inte skadade dess möjligheter att verka vidare. I november 1909 dömde han i ett brev till SAF:s styrelse ut dess politik och förutspådde att den skulle leda till ohållbara förhållanden på arbetsmarknaden med ständiga lokala konflikter. Hans förutsägelse blev senare besannad. När LO omsider hade återvunnit styrka följde ett konfliktfyllt 1920-tal på arbetsmarknaden.
SAF:s pyrrhusseger
Storstrejken ledde till vägval för SAF och LO som blev avgörande för lång tid. De gick olika vägar, utan att formellt avsluta konflikten och utan märkbar vilja att utveckla det embryo till samförstånd som funnits i deras kompromiss år 1906. SAF var omedelbart sett konfliktens segrare. LO förlorade halva sitt medlemstal och det tog ett decennium innan det återställts. Men arbetsgivarna misslyckades 1909 med vad de räknat med att uppnå: att få LO med på ett huvudavtal där SAF hade tänkt sig att i praktiken diktera villkoren. Först efter nära tre decennier skulle parterna återses i förhandlingar, i Saltsjöbaden 1938.
Dessförinnan hade dödsskotten i Ådalen skakat om det svenska samhället. En yngre ledargeneration hade tagit över inom SAF. Socialdemokratin hade tillkämpat sig den regeringsmakt den skulle hålla sig kvar vid i mer än fyra decennier. Förutsättningar visade sig så småningom finnas för en svensk samverkansmodell, av ett slag som några hade gjort sig tydliga bilder av redan 30 år tidigare. I efterhandsperspektivet framstår både R.F. Berg och Theodor Adelswärd som klarsynta profeter rörande de arbetsformer parterna långt senare skulle enas om.
Ur Företagshistoria 2011:3.
Text: Jan O. Berg är dr i idéhistoria, och civilekonom med ett förflutet på flera näringslivsorganisationer. Artikeln bygger på hans avhandling i idéhistoria: ”På spaning efter en svensk modell – Idéer och vägval i arbetsgivarpolitiken 1897–1909” som baseras på omfattande forskning bl.a. hos Centrum för Näringslivshistoria. Avhandlingen finns att beställa på www.naringslivshistoria.se.
Dela med dig av dina tankar