Näringslivet har inte varit osynligt i svensk spelfilms historia. Men det har mest fått rollen som kuliss och miljö när det stora dramat om kärlek, hat, rättvisa och livets existentiella frågor ska spelas upp.
Hur har företag och företagare egentligen avbildats genom åren i svensk spelfilm? Nog borde de väl spela en viktig roll i filmen, som ju så ofta brukar ses som en spegel av sin omvärld?
Ändå har frågan inget självklart eller entydigt svar, även om den filmkunnige säkert kan dra sig till minnes både ett och annat exempel på både goda och mindre goda företagare – alltifrån Adolf Jahrs festande slarver Harry, som bättrar sig och blir bilfabrikör i Edvard Perssons Vad kvinnan vill (1928), till Christer Strömholms porträtt av den klättrande, cigarrökande chefen för fritidssektionen i ett större företag, sedermera chef för Trivselinstitutet, i Jan Myrdals och Rune Hassners Myglaren (1966), decenniets mest omdebatterade produktion.
Att företagare och företagsamhet åtminstone i allmänhet inte trätt i förgrunden i filmhistorien framgår samtidigt tydligt vid en djupdykning i niobandsverket Svensk Filmografi – källan framför andra för den som söker kunskap om svensk spelfilmshistoria. Om man här söker i ämnesregistret på ord med prefixet ”företag” (till exempel företagarideologi, företagsetablering, företagsledare) blir träffarna påfallande få. Inte heller andra mer eller mindre besläktade uppslagsord, som ”förman”, ”fabrik” eller ”firmafest”, genererar någon större mängd träffar genom decennierna.
1940-talet är faktiskt första gången då ordet dyker upp som egen uppslagspost, även om det i praktiken funnits åtskilliga tidigare exempel på företagare. År 1944 gjorde Hasse Ekman Som folk är mest, en romantisk komedi baserad på några radiopjäser av Herbert Grevenius. Den handlar om kontoristen Inga och lagerarbetaren Kurre, som vill gifta sig men inte riktigt har inkomster nog. Inga har dessutom svårt att komma överens med kontorschefen. En vacker dag låter emellertid disponenten meddela att han tänker starta egen firma, och ber Inga börja hos honom. Med ens öppnar sig vägen till äktenskaplig lycka – även om det krävs en del missförstånd och svartsjukeyttringar för att till sist nå målet.
År 1909 var film något så ovanligt och fantastiskt att folk gick man ur huse när Åhlén & Holm turnerade runt landet med visningar av sin informationsfilm om företaget i Insjön. Åhléns historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Ger kärleken en chans
I filmen 13 stolar (1945), i regi av Börje Larsson och baserad på en rysk roman, skildras den unge uppfinnaren Filip Palm, som försörjer sig som kontorist på ett stort företag. När han får ett arv från sin faster säger han omedelbart upp sig, och förälskar sig dessutom huvudlöst. Arvet visar sig bestå av 13 stolar, som bjuds ut till försäljning. För sent visar det sig att en större penningsumma var insydd i en av stolarna, och en vild men fåfäng jakt tar sin början. Pengarna har hamnat i en förläggning för flyktingbarn, och den rätte ägaren har inte hjärta att kräva dem tillbaka. I förtvivlan återvänder Filip till kontoret, där han av en slump råkar göra en uppfinning – en färgbandslös skrivmaskin. Framtiden är tryggad. Ett huvudtema i dessa filmer är alltså företagandet som förutsättning för kärlekens fullbordan. Genom att företagandet erbjuder arbete och välfärd möjliggör det ett romantiskt lyckligt slut på historierna.
År 1953 kom filmen Vi tre debutera, som i likhet med Som folk är mest var regisserad av Hasse Ekman och baserad på en radiopjäs med samma namn av Herbert Grevenius. Den går tillbaka på Fem unga och deras debut med en unglitterär antologi på Bonniers 1929. Här figurerar bland annat företaget AB Svensk Plåtemalj, där Ludvig, en av huvudpersonerna, tillika författarembryo, är springschas, och direktörens son Lillebror är en annan författaraspirant. Samtidigt finns en skildring av ett annat företag – ett stort bokförlag. Lasse Bergström beskrev filmen som ”en snabb och egentligen inte elak karikatyr av några representanter för en bokförläggardynasti”. Den unge förläggaren, en företagare i tidens anda, kommer med idén att slå samman tre debutanter i en antologi, samt att ”rationalisera” bort ett antal dikter av var och en och därmed minska förlagets ekonomiska risker.
Dagerman som förebild
Gamle förläggaren, som är mer diplomatiskt lagd, bjuder författarna in spe på nachspiel i villan på Djurgården. Hänvisningen till Bonniers torde vara svår att missa. Unge förläggarens affärssinne förnekar sig emellertid inte: När författartrion på hemvägen stjäl en båt ringer han polisen – inte främst för att få fast dem, utan för att därmed tillförsäkra boken gratisreklam (också det baserat på en verklig händelse, denna gång från 40-talet, där bland andra Stig Dagerman och Lennart Hellsing deltog).
Lillebrors far direktören å sin sida rasar när han får höra att sonen ska göra gemensam litterär debut med springschasen, och denne får omgående sparken. Filmen handlar på så sätt också om kolliderande kulturer i företag av skilda slag. Samma år hade Stig Olins Resan till dej premiär. Den är huvudsakligen en musikkomedi med en lång serie romantiska missförstånd och förvecklingar, som hindrar de båda älskande från att nå lyckan förrän i allra sista stund. Även här finns en klasskonflikt, denna gång mellan Mille, lagerarbetare på AB Kraftemballage, och hans moatjé Gun, som han träffade på en firmafest, där hon uppträdde. Numera är hon revystjärna, och Mille är svartsjuk på hennes framgångar, och på hur han själv hålls utanför hemma hos-reportagen. Men själva företaget som sådant spelar ändå ingen större roll i filmen, annat än som förevändning för de älskandes första möte.
Företaget som satirspegel
Att det just är Myglaren som gått till historien som företagaren framför andra från det politiska 1960-talet är väl föga ägnat att förvåna. Men det är mindre frågan om en skildring av företagandets baksidor än en satir över hela det svenska samhället. Mauritz Edström skrev i Dagens Nyheter:
I perspektivets förlängning kan man se Jan Myrdals kritik av svensken som världsmyglaren – han som främjar trivsel och snällhet i en värld där folk dör i svält och krig.
På 1970-talet förekommer också, typiskt nog, flera företagsskildringar i satirens tecken. I Hasse Alfredsons Ägget är löst gestaltar Max von Sydow den rike industrimannen och Gösta Ekman hans kuvade son, som bokstavligen blir slängd i sjön av fadern men småningom återuppstår, åtminstone tillfälligt. Ur faderns hönseri har fötts allsköns produkter, i form av så väl potenspulver som stjärtkliarpulvret Nixitch. Men när faderns imperium förefaller dömt till undergång finner sonen lösningen: han lyckas vända processen och tillverka ätbara ägg av Nixitch, låt vara att de ser osmakliga ut – en svart, maskbemängd sörja. ”En hårdkokt saga om slöseriet med våra resurser” var vad Alfredson själv sade sig vilja göra, medan Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet liknade filmen vid Beckett, för dess svarta och bisarra ton. Här framstår företagandet mest som en absurditet, där det gäller att skapa profit på alla upptänkliga vis. Janne Halldoffs Firmafesten åter, från samma decennium, handlar mindre om företaget som festar än om fylla och otrohet. Typiskt nog är företaget i fråga en pr-byrå; reklamsamhället har nu fått sitt slutgiltiga genombrott. Filmen blev kommersiellt tämligen framgångsrik, samtidigt som regissören hoppades att den mestadels njugga kritiken småningom skulle ge vika för intrycket att filmen var ett viktigt tidsdokument. Nog fick han rätt.
År 1982 gjorde Göran du Rées och Christina Olofsson Målaren, som hamnat i Filmografins register på uppslagsordet förman/fabrik. Här är det fabriksarbetaren Stig Dahlman, som också är målare, som försöker få utrymme för sin konst i en trängd tillvaro. Fabriken är här bullrig och nergången, med nedläggningshot hängande i luften. När fabriken till sist lagts ner fullbordar Stig en målning i lokalerna, alltmedan larmet går. Här är fabriken fängelset, medan konsten är frihetens signum.
Från bank till bordell
En annan, mer udda vinkel presenterade långfilmsdebuterande Carin Mannheimer 1997 med Rika barn leka bäst, baserad på hennes egen teaterpjäs. Den handlar om hur Gota Bank måste lägga ner ett litet filialkontor med sex anställda kvinnor, vilka i stället ger sig på att öppna Bordellen Eternellen, som sedermera av Gota Bank väljs till Årets företagare, och då lanserar sig internationellt som Eternal International Pleasure. Filmen fick beröm för skådespelarinsatserna, och som svart komedi, men samtidigt kritik för sina överdrifter och sin provokationslusta.
Av spelfilmshistorien att döma tycks det alltså närmast gå utför med företagandet i Sverige. Samtidigt kunde man hävda att de ymniga karikatyrerna under senare år måste vila på något slags grund. Slutsatsen man måste dra är att bilderna av företagande med åren blivit så självklara, åtminstone som bakgrundsteckning och förevändning för berättelsen, att de med fördel också låter sig karikeras och lånas ut till allehanda skrönor och satirer. Endast det som är tillräckligt väl etablerat, som kan räknas för självklart, kan göras till föremål för gyckel. Kanske kan man därför se dessa exempel som en omvänd hyllning till företag och företagare, som en självklar bas för det svenska samhällsbygget.
Ur Företagshistoria 2010:5
Text: Astrid Söderbergh Widding är professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet och skribent i Svenska Dagbladet. Hon har nyligen kommit ut med boken ”A History of Swedish Experimental Film Culture” tillsammans med Lars Gustaf Andersson och John Sundholm.
Dela med dig av dina tankar