Under hela 1980-talet pågick en intern strid inom socialdemokratin som handlade om partiets förhållande till näringslivet. Skulle man fortsätta 1970-talets radikalisering eller skulle man lägga om mot en mer marknadsvänligt sinnad kurs?
De stridande uppfattningarna återspeglade en mer allmän debatt om dessa frågor som pågick samtidigt i många länder. Efterkrigstidens nationellt inriktade ekonomier med stora planekonomiska inslag blev alltmer ifrågasatta av politiska debattörer och akademiska ekonomer. Men lika viktigt är att rådande ekonomiska strukturer utmanades underifrån av entreprenörer som såg nya affärsmöjligheter om monopol avskaffades och regleringar lyftes bort. Under 1980-talet utvecklade sig därför debatten till ett lika ideologiskt som realekonomiskt slagfält.
Efter att krutröken lagt sig efter bank- och fastighetskrisen vid mitten av 1990-talet uppenbarade sig konturerna till ett på många sätt förändrat svenskt näringsliv: riskkapitalbolagens växande betydelse, ett förändrat medielandskap, fordonsindustrins integration i globala produktionskedjor och privat företagsamhet inom omsorgssektorerna. Tillsammans illustrerar dessa exempel hur statens roll visavi näringslivet har förändrats i en mer marknadsliberal riktning, hur den finansiella sektorn ökat i betydelse, hur digitaliseringen påverkat ekonomin på både produktions- och konsumtionssidan och hur internationaliseringen av det svenska näringslivet fördjupats genom nya ägar- och produktionsförhållanden. Sammantaget har effekten blivit att svensk ekonomi efter 1990-talskrisen har upplevt en starkare tillväxt än många jämförbara länder.
Men även om ropen på löntagarfonder har tystnat och privata alternativ inom skola och omsorg accepteras av allt fler har de grundläggande konflikterna om fördelning inte försvunnit, trots en relativt hög tillväxt. Det gäller till exempel frågor om växande inkomstklyftor och socialt utanförskap. Relationen till näringslivet blir inte minst tydlig i frågan om inkomster, eftersom det är människor som är väletablerade på arbetsmarknaden som har haft den klart bästa inkomstutvecklingen under 2000-talet. Detta har skett parallellt med att näringslivet i allmänhet har kunnat dra nytta av låg inflation, låga räntor och måttliga löneökningar. Följden har blivit att den viktigaste skiljelinjen i början av 2010-talet går mellan de som har reguljärt arbete och de som står utanför arbetsmarknaden – vilket har ersatt den klassiska uppdelningen mellan arbetare och företagare.
En annan omdebatterad fråga är globaliseringens inverkan på den svenska ekonomin, så till vida att en betydande del av det ökande välståndet i Sverige beror på att vi importerar mer och billigare idag. Denna konsumtion – gatsten, utlandssemestrar, kläder – bygger ofta på arbetsvillkor som vore helt oacceptabla i Sverige. Många finner detta stötande. Andra menar att detta är vägen till utveckling för många fattigare länder och dess medborgare. Miljö- och klimatområdet är en annan del av samhällsekonomin som rymmer en mängd stora och svåröverskådliga fördelningsmässiga konflikter. Miljöfrågor har fått ett betydande genomslag på näringslivet under de senaste decennierna, och många företag ser idag miljöfrågor som ett sätt att profilera sig och utveckla nya tillväxtområden. Många av de största miljö- och klimathoten är dock globala och spänner över flera generationer, och därför menar vissa debattörer att ett ökat miljömedvetande visserligen kan vara positivt men att det riskerar att drunkna i det faktum att mänsklighetens konsumtion hela tiden ökar.
Avslutningsvis: när investmentbanken Lehman Brothers ansökte om konkursskydd i september 2008 besannades farhågor som redan cirkulerade i affärsvärlden. Många av de ledande finansiella aktörerna världen över fick stora problem, och världen kastades in i en finanskris som hade många olika orsaker, bland annat en problematisk amerikansk bostadsmarknad, högt risktagande på grund av nya derivatinstrument och snabba globala spridningseffekter på grund av ny digital infrastruktur. Finanskrisen fick en rad olika konsekvenser. I Europa följde en skuldkris där flera länder fick problem med att finansiera stora budgetunderskott och statsskulder. Detta ledde också till en mer övergripande kris för det europeiska samarbetet inom ramen för EU. Finanskrisen blev också ett slags geopolitisk väckarklocka som visade att USA:s position som supermakt håller på att erodera till följd av det massiva skuldberg som byggts upp de senaste årtiondena, framför allt i förhållande till Kina och andra snabbväxande ekonomier. Men det blev också tydligt att det än så länge inte finns någon valuta som förmår rubba dollarn från dess ledande roll i världsekonomin.
Den svenska ekonomin lyckades övervinna finanskrisen relativt snabbt, och i början av 2010-talet var svenska banker bland de första som kunde uppfylla de krav på större eget kapital som ställdes i krisens kölvatten. Många bedömare menade att den svenska ekonomin stod sig starkt redan i början av 2010-talet. Visserligen klagade många exportföretag på en alltför stark svensk krona, men det var egentligen bara ytterligare ett tecken på det svenska näringslivets goda vigör. Samtidigt är själva benämningen ”det svenska näringslivet” problematisk. I ljuset av de förändringar som skett de senaste 30 åren blir det allt svårare att tala om svenskt näringsliv som en enhet. Gränserna mellan Sverige och omvärlden är mer flytande än de någonsin varit.
Författare: Oskar Broberg
Oskar Broberg är docent i ekonomisk historia vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del V: Globalisering, entreprenörskap och humankapital. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar