Svenskt socker – det bruna guldet som blev tyskt

Att Sockerbolaget en gång var Sveriges största företag torde vara okänt för de flesta. Men kring sekelskiftet 1900 var den svenska odlingen av sockerbetor och förädlandet av dessa en mycket viktig del av den svenska ekonomin. I dag är allt utsålt.

Nu gungar icke sädesböljan, landet är icke gult utan obehagligt koppargrönt. Ett fabrikslandskap [—] där den doftande klövern icke kan överdofta sockerfabriksdikets stank av vätesvavla och svavelammonium. [—] Den fula betan har räddat det skånska jordbruket och gjort landet rikare än förr, livet fetare, men icke skönare. (August Strindberg, Sveriges natur, 1901)

När August Strindberg blickade ut över det skånska slättlandskapet behövde han knappast överanstränga sina sinnen för att ta in vad som var på gång. Överallt växte nya sockerbruk upp som bolmande röksvampar – några år senare fanns ett tjugotal anläggningar bara i Skåne, och sockerindustrin innebar en rejäl skjuts framåt också för kalkindustri, järnvägsutbyggnad och verkstadsindustri.

Sveriges största bolag!

Att det var Sveriges största bolag, både mätt i antalet sysselsatta och i produktionsvärde, som tog form framför hans blick, anade nog inte ens Strindberg. Men 1907 var det ett faktum. Då gick alla utom tre av landets fabriker samman och bildade Svenska Sockerfabriksaktiebolaget (Sockerbolaget), som så småningom i praktiken skulle få monopol på sockertillverkning i Sverige. I dag är storhetstiden förbi – Örtofta sockerbruk utanför Eslöv är det enda som är i drift, men det ägs numera av tyska Nordzucker.

Med andra ord har mycket hänt sedan 1836, då de första försöksodlingarna med sockerbetor drog igång i Skåne på initiativ av kung Karl XIV Johan. I början gick det trögt. De första bruken i Malmö, Lund och Landskrona lade ner redan under 1840-talet. Men nya kom till, och på 1880-talet var huvuddelen av det socker som konsumerades i Sverige inhemskt, inte importerat och gjort på sockerrör som tidigare.

Orsakerna till framgången var flera. Dels utgjorde den statliga sockertullen ett näringsskydd för den unga inhemska betindustrin. Dels var sockerbetorna den perfekta grödan för bönderna – när billigt importspannmål pressade priserna fortsatte betan att vara lönsam. Dessutom gjorde betodlingen jordbruket mer effektivt, eftersom den kunde ersätta trädan i växelbrukssystemet.

Skåne, Öland och Gotland

Framför allt slog betodlingen igenom i Skåne, på Öland och på Gotland. Det berodde förstås på det gynnsamma klimatet, men också på att betor trivs i kalkhaltig jord.

Speciellt på Gotland kom betorna att prägla hela samhället. Sockerbruket placerades i Roma mitt på ön, och blev spindeln i ett järnvägsnät. Nya arbetstillfällen skapades, både på bruket och inom kalkindustrin. För att utvinna socker ur betor krävs nämligen mängder av bränd kalk. Sockerbolaget köpte därför egna fyndigheter på ön 1907, och så småningom levererades också kalk till fastlandsbruken därifrån.

Över huvud taget hade betindustrin en stor samhällsekonomisk och social betydelse. Speciellt under mellankrigstiden när det rådde brist på arbete kunde betorna förse många människor med inkomster: ett normalår på 1920-talet sysselsatte sockertillverkningen – från odling och transporter till färdigt socker – uppemot 90 000 personer. Under kampanjen, som skördeperioden mellan oktober och december kom att kallas, räckte inte alltid ens säsongsarbetarna från de kringliggande samhällena. Polacker, ukrainare och norrlänningar fick kallas in för att ligga sida vid sida på knä bland betblasten. Muntrare jobb lär ha funnits, om man får tro Harry Martinson i Vägen ut från 1936:

Tåget stannade med ett ryck vid en gråmelerad och regnig höststation. Betfolket strömmade ur, likt en samling polacker eller galizier [—] Så långt man kunde se för det täta regnet vajade betblastens obeskrivligt melankoliska vy [—] De lågo i betfälten i ösregnet. Det var en gråtarhöst av värsta sort.

Och över alltsammans härskade Sockerbolaget. De sista utmanarna i Linköping, Lidköping och Mörbylånga behöll sin självständighet till 1936 – därefter fanns bara en enda väldig aktör på den svenska sockermarknaden. Ändå satsade Sockerbolaget stort på att nå ut med reklam. Socker skulle inte bara förknippas med konservering och matlagning, utan också med framåtanda, forskning och arbetstillfällen. Varför inte illustrera det hela med en romantisk och informativ storfilm?

Framgångsrik reklamfilm

Sockerskrinet hade premiär 1938, med den populära skådespelerskan Birgit Tengroth som dragplåster. Filmen skildrar hur ett nygift lärarpar studerar betodlingen i Skåne under sin bröllopsresa. Parets nyfikenhet på socker känner inga gränser – på nära håll följer de sådd, hackning, gallring, upptagning och transport. De tar till och med steget in i råsockerfabriker och raffinaderier, och får verkligen upp ögonen för ”den storartade verksamhet, som den svenska betodlingen och den svenska sockerfabrikationen hand i hand bedriva”, som den översvallande recensionen i Sydsvenska Dagbladet uttryckte det. Sockerskrinet blev en sådan framgång att Sockerbolaget under fem år framåt i princip kunde ställa in all annan reklamverksamhet. Med en halv miljon biobesökare på 900 platser i landet nådde budskapet ut ändå.

Om det berodde på succéfilmen må vara osagt, men före andra världskrigets utbrott hade sockerkonsumtionen nått upp till rekordnoteringen 50 kilo per person och år. Ransoneringen fick förbluffande liten effekt – det var först med efterkrigstidens folkhälsopropaganda och frysarnas inträde i folkhemmet som svenskarna började dra ner på sockerätandet. (De senaste årtiondena har den legat på ca 42–43 kg per person och år enligt jordbruksverket.) I samma veva effektiviserades betodlingen med hjälp av traktorer, skördemaskiner och bättre utsäde. Också inom själva Sockerbolaget skedde rationaliseringar. År 1948 inleddes ”Operation Storbrass” – en massiv bruksnedläggning som resulterade i att tolv bruk och fyra raffinaderier försvann under en femtonårsperiod. Utanför Skåne fanns bara bruken i Mörbylånga på Öland och Roma på Gotland kvar.

Diversifiering och globalisering

I en tid av internationell överproduktion av socker valde Sockerbolaget i stället att bredda sin verksamhet i livsmedelsbranschen. I den nedlagda Kävlingefabriken skapades en potatiscentral, lägligt nog ungefär samtidigt som grannkommunen Eslövs stolthet Felix började satsa på utveckling av potatismospulver. Samarbetet var snart ett faktum, och 1962 blev Felix en del av Sockerbolaget. Men den svenska sockerindustrin var på väg utför. När marknaden avreglerades under 90-talet blev det svårt – man förlorade det statliga stödet och utsattes för hårdare konkurrens. Sockerbolaget som 1986 blivit en del av Procordia, övergick 1992 i danska Daniscos ägo. I dag återstår bara bruket i Örtofta och raffinaderiet i Arlöv, och produkterna från de svenska betfälten säljs av tyska Nordzucker under varumärket Dansukkar. Många av de gamla fabrikslokalerna har jämnats med marken eller fått helt andra hyresgäster. Och socker i sig har blivit syndigt – det lär behövas mer än en storfilm som Sockerskrinet för att snabba kolhydrater ska bli rumsrena igen.

Ur Företagshistoria 2011:2

Text: Maria Kapla och Johannes Ståhlberg

Dela med dig av dina tankar