Svenskt tillmötesgående av nazistiska ariseringskrav – ett mörkt kapitel i svensk företagshistoria

Under 30-talet förbjöd nazisterna tyskar att göra affärer med utländska företag som hade judiska anställda eller ägare. Ett flertal svenska företag accepterade de tyska kraven på ”arisering” – och var inte heller sena att ange judiska konkurrenter.

”Arisering” är ett ord som det sällan går att få en förklaring på genom ordböcker och uppslagsverk. Att det är något som har att göra med “arisk”, som enligt nazistisk ideologi gällde personer med “nordiska rasegenskaper” brukar man dock kunna gissa sig fram till. Arisering som begrepp på 30- och 40-talen innebar att judar dels fråntogs sin äganderätt till ett företag eller, om de var anställda, avskedades från ett företag, dels att de drabbades av ett allmänt yrkesförbud. Grundtanken enligt de tyska nazisterna vid deras maktövertagande 1933 var att judarna i Tyskland, till antalet cirka en halv miljon, som ett första steg skulle stötas ut ur den sociala och ekonomiska gemenskapen. Den ekonomiska förintelsen av de tyska judarna under 30-talet var förstadiet till den fysiska förintelsen. De ekonomiskt utarmade tyska judarna var i slutet av 30-talet helt försvarslösa.

Nazitysk infiltration i Sverige

Nazityskland började under andra hälften av 30-talet att sträcka ut sina tentakler mot andra länder. När det gällde ariseringsfrågan var det i främsta rummet de “germanska” länderna, Holland och de nordiska länderna, som blev föremål för tyskarnas intresse. Det skedde i samband med att judeförföljelserna i Tyskland blev allt intensivare. De holländska, danska, norska och svenska företag som bedrev handel på Nazityskland utsattes för hot om blockad och bojkottaktioner om företagen ifråga ägdes av judar, men även om det fanns judiska inslag i bolagsstyrelser eller bland personalen. Dessa hot mot företagen kom på 30-talet till pressens kännedom samtidigt som det framkom uppgift om att en hel del företag föreföll att gå med på tyskarnas krav på “judefria” företag. Utrikesminister Rickard Sandler tog vid ett stort möte den 8 december 1938 hos Göteborgs studentkår upp frågan om de tyska kraven mot Sveriges och andra länders näringsliv. Han protesterade mot varje tysk inblandning när det gällde vilka som ägde eller vilka som var anställda i svenska företag. Sandler manade den svenska företagarvärlden till “vaksamhet i näringslivets och landets allmänna intresse”. Det fanns en anledning till att han gick ut med den maningen, då flera svenska företag visat samarbetsvilja med tyskarna. Sandlers tal väckte stor uppmärksamhet och han fick för sitt klarspråk många erkännsamma ord i de flesta större dagstidningar, även i viss mån från den del av pressen som var protysk, t.ex. Nya Dagligt Allehanda.

Rickard Sandlers ord kom dock att bli den ensammes rop i öknen i ariseringsfrågan när det gällde den svenska politiska sfären. Kriget utbröt i september 1939 och i december det året tvingades Sandler på grund av sin ståndpunkt i Ålandsfrågan att avgå som utrikesminister. I Nazityskland hade Sandler inte varit populär. Han hade sedan flera år angripits i den nazistiska pressen för att “ha förstört det traditionellt goda tyska-svenska förhållandet” Han efterträddes av den opolitiske ämbetsmannen Christian Günther, som införde en mera “resonabel” ton gentemot tyskarna. I och med den tyska ockupationen av Danmark och Norge 9 april 1940 och den tyska Skagerack-spärren blev Sverige plötsligt en inringad nation. Politiskt och ekonomiskt hamnade Sverige i en prekär situation. Genom att Sovjetunionen ockuperade de baltiska länderna blev Sverige i realiteten som en ö i ett våldshav. I och för sig räddades Sverige från tysk ockupation i april 1940 genom att Sovjetunionen, som 1939–41 hade en nonaggressionspakt med Nazityskland, genom utrikesminister Molotov omedelbart och med stor kraft motsatte sig en tysk ockupation av Sverige. Sovjetunionen hade allt intresse av att hålla Nazityskland på armslängds avstånd, och Sverige fick bli ett slags buffertzon mellan de två diktaturerna.

Neuropa och Tyska Handelskammaren

Nazitysklands syfte med ariseringskraven mot de nordiska länderna var de första direkta försöken att nazifiera länderna, att successivt inlemma dem i det kommande tyska storrummet, “Neuropa”. Åtskilliga svenska politiker och företagare såg 1939–41 framför sig ett Stor-Tyskland, en framtida gigantisk ekonomisk marknad från Atlanten till Ural. Det är viktigt att känna till den framtidsvisionen för att över huvud taget förstå hur små länders politiker och företagsledare agerade under dessa år. En annan viktig sak att känna till är att även Nazityskland vid krigsutbrottet 1939 avskurits från viktiga marknader och gjort sig starkt beroende av handeln med neutrala länder, framför allt Sverige (järnmalm och kullager).

Spindeln i nätet när det gällde den tyska ekonomiska infiltrationen i det svenska näringslivet var Tyska handelskammaren. Det svenska näringslivet var under 30- och 40-talen utsatt för en synnerligen noggrann övervakning av olika tyska myndigheter. Förutom den officiella representationen i landet använde sig tyskarna av ett stort antal rapportörer. Det kunde vara tyska journalister, affärsmän och medlemmar ur den stora tyska kolonin i Sverige. Den viktiga källan till kunskap om denna infiltration och åtskilliga svenska företags samarbetsvilja med tyska intressen under dessa år är Allmänna säkerhetstjänstens arkiv, som förvaras i Riksarkivet. Under krigsåren, 1939–45, öppnade och läste säkerhetstjänsten – i all hemlighet – cirka 50 miljoner brevförsändelser, bl.a. affärsbrev.

Säkerhetstjänstens personal sprättade inte upp breven, de ångade upp dem. Säkerhetstjänsten var så hemlig att inte ens Sveriges riksdag kände till dess existens förrän 1943! Man läste in- och utrikestelegram, och man avlyssnade cirka 11 miljoner telefonsamtal. Det var med svenska förhållanden mätt alltså en kolossalt stor kontrollapparat. Flera tusen brevförsändelser, främst brev med “anmärkningsvärt” innehåll, inte minst affärsbrev, kopierades och har sparats för framtiden. Ariseringstendenserna i svenskt näringsliv, som förmodligen funnits sedan tidigt 30-tal genom att många företag i Sverige var tyskägda, upphörde i stort sett när tyskarna under intryck av motgångarna på östfronten 1941–42 började prioritera rustningen och lät “rasfrågorna” anstå, i varje fall tills vidare. Handeln och produktionen betydde nu allt för tyskarna! Det måste påpekas att handeln med Sverige även tidigare var så viktig för tyskarna att Tyska handelskammaren, efter direktiv från centrala myndigheter i Berlin, ibland såg mellan fingrarna när en del tyska företag gjorde affärer med inte helt “ariska” svenska företag.

Antisemitismen i den svenska affärsvärlden

Ett belysande exempel på såväl svensk samarbetsvilja som nazitysk noggrannhet när det gällde judar i det svenska näringslivet är det faktum att Tyska handelskammaren i Stockholm den 21 maj 1941 kunde rapportera att det fanns 25 judar anställda på varuhuset Nordiska Kompaniet! En naturlig fråga är: Varifrån hade Tyska handelskammaren fått den uppgiften? NK-koncernen hade sedan en längre tid från tysk sida varit ifrågasatt som “ariskt” företag med anledning av att en mindre aktiepost var i judisk ägo. NK godkändes småningom, trots ovannämnda uppgifter, av tyska myndigheter som ett “leveransdugligt” företag, d.v.s. som ett “ariskt” företag. Nazisternas rastänkande fick i det här fallet ge vika för deras intresse för goda affärer.

Sämre gick det samma år för Turitz-koncernen med alla Epa-varuhusen. Koncernchefen och grundaren av koncernen, Herman Gustav Turitz, var jude och dessutom föreståndare för Judiska församlingen i Göteborg. Tyskarna klassade koncernen som klart “icke-arisk”. Turitz motades under våren 1941 bort från ledarposten. Den s.k. Stockholms-majoriteten inom Turitz-koncernen, med NK-koncernen och Stockholms Enskilda Bank i spetsen, visade sig på koncernens bolagsstämma i mars 1941 ha en förkrossande dominans. Turitz tvingades att avgå av hälsoskäl och ersattes av Josef Anér. Tyska handelskammaren vidarebefordrade den 11 juli 1941 från den nya ledningen för Turitz-koncernen följande notis att publiceras iBerliner Börsen-Zeitung:

Firman AB Turitz & Co, Göteborg, är angelägen att få publicerad en kort notis av ungefär följande innehåll: Förändring hos Firma AB Turitz & Co, Göteborg. Vid den bekanta varuhuskoncernens AB Turitz & Co, Göteborg, nyligen hållna styrelsesammanträde meddelades, att grundaren och hittillsvarande ledaren för firman, direktör H.G. Turitz, hade trätt tillbaka från sin post och lämnat firman och att till hans efterträdare skall kallas herr J. Anér, direktör i Uplands Enskilda Bank, såsom ledare för firman. – Vi /Tyska handelskammaren/ förmedla Firman Turitz & Co:s önskan, då vi äro av den åsikten, att meddelandet om omplaceringen och de slutsatser man kan dra därav skola väcka intresse i tyska industri- och exportkretsar. Vi tillfoga att det rör sig om ett stort inköps- och varuhusföretag med anslutna enhetsprisaffärer.

Det gällde att uttrycka sig smidigt men ändå på ett sådant sätt att adressaterna klart förstod vad saken gällde.

Det som är mest slående, och nedslående, när man läser affärskorrespondens mellan svenska företagare och tyska motparter under krigsåren är det ofta förekommande antisemitiska innehållet. Man kan spekulera om huruvida dessa svenska affärsmän var antisemitiska eller om affärsbrevens antisemitiska innehåll var uttryck för en cynisk affärsmoral och taktisk beräkning. Ibland var det säkert fråga om ett både/och. Många svenska företagare, kanske främst inom textilbranschen, var måna om att få skriva kontrakt med tyska företag eller företag på tyskockuperat område. De rättade sig efter tyska önskemål och anställde inte judar. De skrev i varje fall att de inte anställde judar och de skrev ofta även att deras företag var alldeles “judenrein”. Om de sedan verkligen t.ex. avskedade judar ur företaget är osäkert. En del affärsmän kan tänkas ha ljugit för tyskarna på den punkten. Det finns i säkerhetstjänstens arkiv även exempel på att tyska branschorganisationer skickade långa listor på namngivna svenska företag och anbefallde deras svenska motparter att notera vilka av namngivna företagen som ägdes av judar. Många svenska företagare angav i sina svar, vilket dokumenten visar, noga vilka svenska företag som ägdes av judar och vilka som ägdes av “arier”.

Svenska företagare utnyttjade även tillfället att skada konkurrenter (judiska) genom att ange en viss svensk firma hos vederbörande tyska firma eller hos tysk myndighet såsom “icke-arisk”, d.v.s. judisk. Detta angiveri tog sådana proportioner att t.o.m. Tyska handelskammaren ansåg att de svenska affärsmännen gick för långt i sitt angiveri. Handelskammaren skrev i en rapport till utrikeshandelsministeriet i Berlin att privat angiveri av judiska företagare inte borde accepteras. Osäkerheten var för stor. Tyska handelskammaren ville själv avgöra vilket svenskt företag som var att betrakta som judiskt, kamouflerat eller tyskfientligt. En bidragande orsak till att en hel del svenska företag betedde sig på det här sättet kan ha varit att de ville försäkra sig om en framtid som exportföretag i det kommande stora “Neuropa”.

Ur säkerhetstjänstens arkiv

Några exempel ur den stora mängden affärsbrev med antisemitiskt innehåll i säkerhetstjänstens arkiv: Firman Lundberg & Co skriver 9/9 1941 till firma Gebhardt & Müller i Tyskland:

Vi är nu sysselsatta med att göra upp en lista över våra kunder. Då emellertid herr Ajell, som f.n. gör militärtjänst, bäst vet vilka kunder som är judar och vilka som är arier, måste vi vänta med översändandet av listan till oktober. Vi hoppas att Ni kunna ge Er till tåls tills dess; blott ett par av kunderna är judar.

I en brevväxling mellan samma firmor den 28/10 1941 meddelar den svenska firman att den judiske immigranten i Sverige Julius Schlachter står bakom det svenska företaget AB Melanco och att hans förehavanden för övrigt “äro särdeles fariseiska”. Lundberg & Co begär upplysningar om till vilken tysk myndighet firman kan vända sig för att få stopp på Schlachters verksamhet och man hänvisar till den tyska lag som förbjuder tyska fabriker att ha judiska representanter i utlandet.

Gunnar Rudberg Agenturfirma i Borås meddelar firma Lenschner & Bergman i Wuppertal-Wichl: ”Jag sänder Eder här kundlistan tillbaka och har antecknat vilka av kunderna, som äro ariska. Jag hoppas, att ni på detta sätt snabbare skall erhålla exportlicens.” Företaget A.B. Lilje-Jensen i Stockholm skriver till firma E. Rössler i Gelenau i Tyskland och informerar om vilka företag i dess kundkrets som är judiska: ”Imp.A.B. Amico, Nordiska Partiaffären, A.B. Haskel och Co., Axel Behrman, Malmö, – och har jag annulerat dessa firmors order samt kommer i framtiden ej att besöka firmor som är ‘icke rent ariska’”. Firma B. Mellbin & Co i Stockholm skriver 10/9 1941 till firma Emil Menzel & Geister: ”Vi meddela Eder att samtliga firmor på kundlistan är ariska med undantag av firma L.Rosenbaum & Co i Sundsvall. Innehavaren av detta varuhus är jude, men trots detta har han alltid varit tyskvänlig och umgås ej med övriga judar.”

Angiveriet tog sig olika uttryck. AB Apoteksvaror i Örebro skickade ett meddelande till Asal-Fabrik i Berlin med uppgiften att konkurrentfirman AB Thermosan i Sverige “annonserar uti Judisk tidskrift”.

Mer ariska än rhenländarna…

I ett affärsbrev av den 21 februari 1941 får ett holländskt företag (Förmodligen ariserat under den tyska ockupationen) följande försäkran från firma Svensk Pälsproduktion i Stockholm: “Vår firma är rent arisk och det finns, Gud vare tack, inte en droppe judiskt blod i den.” Ytterligare exempel ur den stora mängden av kopierade affärsbrev med antisemitiskt innehåll i Allmänna säkerhetstjänstens arkiv: från firma T.Graf och Co i Lagmansholm yttrade man sig så här den 17 maj 1941 till det tyska företaget Hoogen & Co:

Ni kunna skatta Eder lyckliga, att Eder förfrågan av den 10 ds under här rådande stämningar och förhållanden råkade i våra händer, ty hade den kommit någon annan svensk agent tillhanda kunna Ni vara förvissade om, att saken överlämnats till pressen och gjorts sensation av. Ni skulle icke mera ha kunnat räkna med några affärer på Sverige. Vi vilja dock inte underlåta meddela Eder, att vi högst troligt ha renare germanskt blod i våra ådror än vad Ni särskilt i Rhenländerna ha, och det skulle vi kunna bevisa, men anse det olämpligt att yttra oss härom i affärskorrespondens; härom kunna Ni ju införskaffa Eder upplysning på ett mera taktfullt sätt. Heil Hitler.

G. Westerholm i AB Norrköpings Tricotfabrik skrev 22/1 1941 följande till löjtnanten C. Buscher i Berlin och ber denne om hjälp att framföra till vederbörande exportmyndigheter att ställa cellull till hans firmas förfogande:

Firmorna Emond, Landskrona, Abel Lindström, Norrköping m.fl. som är judiska erhålla cellullgarn men min firma, vari varken finnes judiskt kapital eller judisk styrelse, erhåller en ytterst liten tilldelning. Om Ni kan hjälpa mig i denna angelägenhet vore jag Eder mycket tacksam. Ni känner ju dessutom till min politiska inställning.

Antisemitism eller cynism?

Det är naturligtvis omöjligt att säga hur mycket som var uttalad antisemitism och hur mycket som var cynisk affärsmoral i det som låg bakom t.ex. angiveriet mot de svenska judiska företagarna. Många affärsmän ansåg sig säkert handla rationellt ur ekonomisk synvinkel, även om det blev en perverterad form av ekonomiskt tänkande. Konsekvenserna för judarna blev under alla omständigheter desamma. Av tydligt avståndstagande från de tyska kraven på ariskhet finns det, vad jag kunnat se, endast ett exempel i säkerhetstjänstens arkiv. Den svenske affärsmannen C. J. Ohlmarks i Malmö vägrar i brev 13/10 1940, på anmodan av den tyska firman Nickner und Dütting i Nordhorn, Niedersachsen, att lämna uppgift om vilka kunder inom hans affärsdistrikt som är icke-arier med följande motivering:

Våra kontakter är rena affärskontakter och har ingenting med politik att göra. Rasfrågan däremot måste – i dessa dagar – betraktas som en politisk fråga och jag ger mig inte – under inga som helst omsändigheter –  in på politiska ting eller i politiska diskussioner.

Dessa inledande ariseringsåtgärder under 30-talet och de första åren av 40-talet i Sverige var inget som skedde inför öppen ridå. De inblandade företagen var synnerligen angelägna om att hålla massmedia i okunnighet om förhållandena. De svenska regeringarna under 30-och 40-talen kände mycket väl till de tyska kraven på “ariskhet” i svenska företag och kände även till den samarbetsvilja som utmärkte många svenska företag. Men från ledande politiskt håll sade man inte ifrån med någon som helst kraft, bortsett från Rickard Sandlers protest i december 1938. Det finns anledning att ställa sig ett antal frågor: Var den svenska regeringens passivitet i ariseringsfrågan en del av eftergiftspolitiken? Påverkades den svenska synen på ariseringen av den intensiva handeln med Nazityskland? Antisemitismen i Sverige och Europa var ända fram till det allra sista krigsåret en mycket lågprioriterad fråga inom samlingsregeringen. Varför? Tystnaden från ansvarigt politiskt håll var kompakt. Att det dessutom i alla år varit så tyst om själva ariseringen, inte bara i Sverige, torde sammanhänga med att de inblandade på den “ariska” sidan till fullo insett att ariseringen, d.v.s. den ekonomiska och sociala utstötningen av judarna, inte var något annat än ett förstadium till den stora Förintelsen.

Författare: Göran Blomberg

Dela med dig av dina tankar