De första kreditkorten var inga kort utan små brickor av metall. Nordiska Kompaniet, var först i Sverige. Och det var man även med plastkort långt senare, något som skedde i samarbete med pionjären Diners Club.
Nordiska Kompaniet (NK) är för många en institution som står för kvalitet, lyx, klass, elegant miljö och en rikedom på varor. Det har dessutom en tradition av att vara nyskapande. Redan från grundandet sökte man idéer runt om i Europa och USA. Först och främst gällde det att ta in alla nya spännande varor som varuhusets kunder förväntade sig, men också att finna moderna sätt att arbeta och ge service. NK var först med många varor som till exempel nylonstrumpor, jeans, Barbiedockor och tv-apparater. En nyhet som upplevdes som praktisk av både kunder och personal, när den infördes på 1920-talet, var en präglad kreditbricka av brons.
Idén bakom kreditbrickor hämtades från USA där både varuhus och bensinstationer utdelade kreditkort till den fasta kundkretsen. De första brickorna, s.k. charge coins, tillverkades redan under 1890-talet. Det fanns flera stora varuhus i nordöstra USA som utgav den typen av kreditbrickor. Först ut var troligen John Wanamaker Department Store i Philadelphia.
De tidiga kreditbrickorna tillverkades i mässing, koppar, brons, vitmetall eller aluminium. De flesta har ett hål i övre kanten för att lättare kunna bäras på till exempel nyckelkedjor. De amerikanska brickorna är ovala, rektangulära eller runda. De präglades med varuhusets eller bensinstationens namn eller logotyp på framsidan. Ägarens namn angavs av säkerhetsskäl aldrig på brickorna, däremot alltid ett inslaget eller upphöjt kontonummer.
Endast för burgna stamkunder
Det var de bästa stamkunderna som tilldelades kreditbrickor. För att kunna få en krävde vissa varuhus att kunden hade minst 2 500 dollar på banken och dessutom ägde sin bostad. En del damer hade kreditbrickan runt halsen som ett smycke. Den var naturligtvis en statussymbol.
När kunden gjort sina inköp lämnade hon fram sin bricka och uppgav sitt namn. Expediten eller huvudkassan kontrollerade uppgifterna mot en förteckning på kontohavare. Om nummer och namn passade ihop blev det ett köp. Ungefär 240 olika kreditbrickor är kända från pionjärtiden i USA.
Även i Stockholm blev kreditbrickan en statussymbol. Till en början var det endast ett fåtal som hade en bricka, men snart blev det fler. Förutom praktiska vinster insåg kunderna förstås också fördelarna med den räntefria betalningskrediten. Det som köpts under Frank McNamara en månad behövde ju inte betalas förrän i slutet av nästkommande månad.
Plastkort
Med tiden byttes kontobrickan ut mot ett så kallat kontobevis. I dag är korten av plast. Och NK var faktiskt pionjär även här, när NK-kortet kom i början av 1960-talet var det Sveriges första egentliga kredit- och kontokort. Även här kom inspirationen från USA.
Den stora kortexplosion som vi i dag upplever kan sägas ha sin början i en affärsmiddag som höll på att sluta helt fel. Det var på kvällen den 28 februari 1950, affärsmannen Frank McNamara hade just ätit middag tillsammans med ett par affärsbekanta. De var på en fin restaurang på Manhattan i New York. När räkningen kom höll McNamara på att tappa hakan. Räkningen var betydligt högre än han hade räknat med och han hade inte tillräckligt med pengar med sig. Frank McNamara kom emellertid på en lösning. Han signerade ett av sina visitkort och bad hovmästaren skicka räkningen till kontoret nästa dag.
Ur denna faux pas kom han på idén att skapa det första moderna kreditkortet: Diners Club. Han visste att varuhus och bensinstationer redan tidigare lämnade kredit till sina kunder genom olika typer av kort och brickor. Varför skulle det då inte fungera på samma sätt med restauranger? År 1950 utgav McNamara 200 kort av papp (kundens kostnad var 5 dollar per år). Korten accepterades redan från starten av 27 exklusiva restauranger och två hotell. Men snart spred sig det nya betalningssättet över hela den amerikanska kontinenten och till övriga världen. Under 1960-talet försvann pappkorten och ersattes med plastkort.
Egentligen var McNamaras förfarande att underteckna visitkortet inget ovanligt. I Sverige och många andra länder var det gängse att man som stamkund skrev på notan för att visa att man accepterat beloppet, men sedan hade kredit och betalade av någon gång i månaden eller än mer sällan. Fast, med McNamaras kort blev kreditköp möjligt även på platser där man var okänd.
Visa och American Express Till att börja med kontrollerades betalningarna manuellt, men redan vid mitten av 1950-talet var datorerna så pass pålitliga att man kunde sköta transaktionerna på ett enkelt och korrekt sätt. År 1958 utgav Bank of America i Kalifornien sitt BankAmericard. Det är detta kort som i dag kallas VISA. Namnet VISA är ingen förkortning utan valdes av två skäl. Det ena var en hänsyftning på vad som i Sverige kallas ”visum”, det vill säga en form av passersedel som gäller över gränser. Den andra orsaken var att man önskade ett namn som kunde uttalas på samma sätt var man än befann sig i världen.
År 1958 startade också kortverksamheten hos American Express. Redan första dagen ansökte 275000 personer om att få bli kortinnehavare. American Express utgav sina första Gold Cards 1966, och 1984 var det dags för Platinum Cards. Den som ägde ett Platinum Card måste använda kortet till inköp av varor och tjänster för minst 10000 dollar per år. Årsavgiften var redan från början hög – 300 dollar.
Sprids över världen
År 1969 blev Diners Club första betalkortet i Sovjetunionen. Världens första företagskort lanserades av samma utgivare 1975. Ett genombrott i Kina skedde 1980 när Diners Club utgav landets första betalkort.
I dag finns det närmare 200 miljoner plastkortsanvändare i USA. Först under 1960-talet blev de amerikanska korten rikstäckande. På grund av de amerikanska banklagarna gällde korten till en början endast i hemstaten.
Sedan 1950-talet har amerikanernas plånböcker blivit allt tjockare med dollarsedlar, konto- och kreditkort, bensin och företagskort m.m. Det verkade länge uråldrigt att betala med kontanter, men ännu dröjer det innan mynten och sedlarna försvinner ur handeln.
Det är intressant att notera att NK valde att först knyta sitt kort till just Diners Club. I dag är det emellertid Mastercard som gäller. Vanliga kunder har ett sorts kort medan de stamkunder som köper mycket har tilldelats ett svart kort som innebär olika fördelar.
NK har också utgivit ”mynt” som kunnat användas i varuhusen, till exempel en ”Guld Dollar” eller vackra presentkort av papper. Oavsett hur dessa ”pengar” ser ut så är det alltid något särskilt och lite exklusivt när NK utgivit mynt, medaljer, aktiebrev, checkar, polletter och plastkort.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Nordisk Kompaniet
Nordiska Kompaniet (NK) bildades 1902 genom en sammanslagning av Karl M. Lundberg vid Stureplan och Joseph Leja vid Regeringsgatan. Samma år registrerade NK sin logotyp.
Ursprungligen var verksamheten mycket blandad. Vid sidan av varuhus med grosshandel drev NK även konfektions- och tapetserarverkstäder, textilkammare och textiltryckeri i Stockholm samt snickeri och möbelfabrik, sågverk, metallfabrik och tapetserarverkstäder i Nyköping.
Den drivande kraften vid grundandet av NK 1902 var Joseph Sachs (1872–1949). Han hade tidigare varit chef för firma Joseph Leja. Det var Sachs som initierade varuhusbygget vid Hamngatan 18–20. Innan denna byggnad kunde tas i bruk drevs affärsrörelsen i de tidigare företagens lokaler, dels vid Stureplan, dels i en fastighet vid Regerings- och Jakobsgatorna.
Från 1908 och till revolutionen 1917 hade NK två filialer i Ryssland och försäljningen av lyxmöbler till ryska överklassen stod för en stor del av inkomsterna. På 1920-talet fanns en filial i Buenos Aires.
NK grundade och drev under perioder livsmedelskedjan Förenade livsmedel och (tillsammans med Turitz) lågprisvaruhuskedjan Epa.
Under 1960- och 1970-talen etablerade NK varuhus i Göteborg och Malmö, men även flera mindre filialer på andra svenska orter.
År 1990–1991 avvecklades NK som klassiskt varuhus eftersom driftskostnaderna hade blivit ohållbart höga. I stället blev NK ett fastighetsbolag som endast behöll de båda varuhusbyggnaderna i Stockholm och Göteborg och vars verksamhet drivs med franchising.
Ur Företagshistoria: 2011:1
Text: Ian Wiséhn är direktör för Kungl. Myntkabinettet och Tumba bruksmuseum som är en del av Statens historiska museer. Han har skrivit ett stort antal artiklar och böcker om mynt och andra betalningsmedel.
Dela med dig av dina tankar