Sveriges förste industridesigner

Han var den suggestiva elegansens mästare i sina skisser. Och framtidens material formade sig efter hans hand. Rolf Nystedt återvände från USA med nytt namn och nya idéer och blev den nydanande formgivaren Ralph Lysell.

År 1939 kommer den trettiotvåårige Ralph Lysell till Sverige från Tyskland. Där hade han bland annat arbetat som testförare för Mercedes-Benz. På L.M. Ericssons arkitektkontor får han nu ett annat uppdrag: han ska bidra till inredningen i företagets nya kontors- och fabriksbyggnad vid Midsommarkransen i Stockholm. Det är en bländvit, modernistisk anläggning med stora, glasade fönster. Här ska produktionen löpa lika effektivt och rationellt som på Fordfabriken i Detroit, i Lysells tidigare hemland.

Han ritar kontors- och laboratoriemöbler samt ljudrum. Han formger också en rund, elegant och glasad telefonkiosk. Den står fortfarande kvar i huvudentrén, även om Ericsson år 2003 flyttade sitt huvudkontor till Kista.

I företagets avlöningsbok från krigsåren står Ralph Lysells ursprungliga namn, Rolf Nystedt, inskrivet men överstruket och ändrat. Anteckningen ger en bild av Lysells ungdom: när han var sju år hade hans mamma lämnat familjen och flyttat till USA. Längtan efter henne fick honom att nio år senare resa till henne. Väl framme fick den nu sextonårige sonen klara sig bäst han kunde. På dagarna tränade han boxning och lyckades bli champion. På kvällarna utbildade han sig till ”mechanical engineer”. Han ändrade sitt förnamn Rolf till det mer amerikanskklingande Ralph och bytte efternamnet till mammans flicknamn Lysell.

Ralphs Lysells beskrivning av hur han formgav LM Ericssons nya ”Head set” för telefonister, 1945–1950. Ralf Lysells arkiv i Designarkivet hos Centrum för Näringslivshistoria.

Glamour och strömlinjer

Industridesign var ett nytt, glamoröst yrkesområde i det nya landet. Formgivarna framställdes som trollkarlar, vilka vände motgång till framgång och fick försäljningskurvorna att skjuta i höjden, även under de ekonomiska krisåren kring år 1930. Det var säkert en tillgång att Ralph Lysells initialer, R och L, var desamma som dåtidens mest kände industridesigner, Raymond Loewys.

Världsutställningen A Century of Progress ägde 1933–1934 rum i Chicago; ett nytt formspråk lanserades – strömlinjeformen. De nya droppformade fordonen uttryckte energi och framåtanda. Det mest spektakulära i designväg som Ralph Lysell åstadkom under sina år i USA var den strömlinjeformade bilmodell han byggde 1936. Han döpte sitt företag till Lysell Motors Auto Aviation, säkert med tanke på att ta fram fler bilar. Hans prototyp var en avancerad sportbil med ett futuristiskt och dynamiskt formspråk. Han lär själv ha konstruerat dess svansmotor. Bildörrarna sköts längs med karossen. Den böjda vindrutan fick regn och smuts att blåsa bort av sig själva. För att gasa drog man ratten mot sig, för att bromsa sköt man den från sig. Här fanns också en självtömmande askkopp. Projektet lär ha finansierats med hjälp av en rik änkas ärvda miljoner.

I USA lärde Lysell de tekniker och framställningsmetoder som äldre formgivarkolleger hade utvecklat, för att övertygande visa fram sina produktidéer till potentiella uppdragsgivare. Han utvecklades till en fullfjädrad illustratör. Han kunde bygga modeller i plastellina och framställa skisser – renderings – med hjälp airbrush, det vill säga med retusch- och färgsprutor på svart kartong.

Ralph Lysell var en gudabenådad designer, men som ingenjör även något av galen uppfinnare. Särskilt hyste han en obesvarad kärlek till bilar och döpte sitt företag till Lysell Motors Auto Aviation. Första bilprojektet genomfördes i USA 1931, en futuristisk fiskliknande prototyp som skulle gasas med ratten och drivas av en specialmotor – men som blev ett fullständigt fiasko. Dyrbart för den omkullpratade änkan och övriga finansiärer. 18 år senare fick Lysell åter chansen i Norge, med sportbilen Rally. Men några Lysell-bilar kom aldrig i produktion ens i Norge.

Lysells suggestiva bild av L.M. Ericssons nya anläggning visar hur skicklig han var i sitt arbete med airbrush.

Framtidens design

Hans stora, suggestiva bild av L.M. Ericssons nya anläggning från början av 1940-talet visar hur skicklig han var. Den är gjord på svart papper, målad i vitt och retuscherad för att skapa glansdagrar, volymer och rumslighet. Bilden har en precision in i minsta detalj, perfekta perspektiv och en elegant vinkling av motivet. Denna och en rad av Ralph Lysells andra verk finns sedan 2005 på arkivet Centrum för Näringslivshistoria, tillsammans med hans fotoalbum, ritverktyg, samt ett antal brev och artiklar.

Det var på L.M. Ericsson som Ralph Lysell inledde sin svenska yrkeskarriär, som svensk designerpionjär. Där fick han, förutom telefoner, också arbeta för Svenska Radiobolaget, som ingick i L.M. Ericsson-koncernen, samt för det svenska förvaret. Han tyckte om att arbeta med flerskiktsfaner, lättmetaller och specialstål och var kunnig i dåtidens plastmaterial, som bakelit och de nya termoplaster som lanserades efter andra världskriget.

Flera exempel på Lysells design för L.M. Ericsson från 1939–1945 finns på Tekniska museet i Stockholm. Där står prototyperna till de enstyckstelefoner – Unifonen och Erifonen – som han tog fram 1940–1941, tänkta att tillverkas i bakelit. Den sistnämnda är föregångaren till den Ericofon i reptålig ABS-plast som sattes i produktion år 1956 i slutgiltig utformning av Gösta Thames och som allmänt kallades Kobran. Det slutliga formspråket är inte lika energiskt dynamiskt som Lysells, men släktskapet är uppenbart.

År 1945 lämnade Ralph Lysell L.M. Ericsson. Med finansiell hjälp från annonsbyrån Günter och Bäck kunde han starta ett eget designkontor, AB Industriell formgivning, med åtta medarbetare på Katarinavägen 22 i Stockholm. En av hans adepter, Hugo Lindström, kom med tiden att bli designchef för Electrolux.

Till Norge

Ralph Lysells rastlöshet drev honom vidare. År 1947 etablerade han sig som industridesignkonsult i Paris och utförde där cirka 150 olika designuppdrag. Tre år senare flyttade han till Norge och startade Ralph Lysell Associates. Där tog han fram en ny prototyp till en sportbil, Rally, med framhjulsdrift, krängningsskydd, karosseri i aluminium och en elegant genomskinlig plastkupol över de två sätena. Bilen väger bara 870 kg och har en maxhastighet på 200 km/timmen.

En industridesigner måste vara nyfiken på nya material och kunna uppfatta tidsandan. Ralph Lysell ägde den förmågan. I Norge designade han en livbåt i aluminium, vars kantiga form gjorde den stabil. För att bevisa att båten inte kunde kantra och var osänkbar seglade Ralph Lysell den själv genom hård vind, dis och snötjocka från Svelvik i Vestfold i Norge till Göteborg i Sverige. Färden tog tre dagar. Utan att tveka gav han sig ständigt i kast med nya uppgifter.

Ralph Lysells pennskrin, med de redskap han använda för sin odödliga design, finns bevarat i hans föremålssamling i Designarkivet vid Centrum för Näringslivshistoria.

Ur Företagshistoria 2012:2

Text: Kerstin Wickman är professor em. i design- och konsthantverkshistoria med ett förflutet som redaktör för tidskriften Form. Hon har skrivit, och medverkat i, åtskilliga böcker, har suttit i utredningar för Kulturdepartementet och sitter i flera styrelser.

Dela med dig av dina tankar