Teko – en hemmamarknad i kris

En hemmamarknadsorienterad bransch var tekoindustrin. Tillväxten i den svenska tekoindustrin hade efter de goda konjunkturerna efter andra världskriget mattats av, och tecknen på en förestående strukturkris var flera. Ökad utländsk import var en viktig faktor, som skulle följas av utlokaliseringar och företagsnedläggningar. Krisen fick tydliga geografiska effekter. I Stockholm avvecklades industrin tidigast, och i den anrika textilstaden Norrköping fick krisen stora konsekvenser, då en fjärdedel av sysselsättningen försvann mellan 1946 och 1971. Under samma period halverades antalet sysselsatta i Göteborg och Malmö. Det var i västra Sverige som tekoindustrin hade haft sitt starkaste fäste, med närmare 75 procent av landets totala sysselsättning inom branschen 1966. Älvsborgs län utmärkte sig tydligast med 45 procent av den totala branschsysselsättningen. I framför allt Borås och den kringliggande Sjuhäradsbygden var arbete inom tekoindustrin fortsatt den dominerande sysselsättningen. Den minskade sysselsättningen inom tekoindustrin speglar strukturomvandlingens förlopp. År 1950 var drygt 113 000 personer sysselsatta inom textil- och konfektionsindustrin. Vid mitten av 1960-talet hade siffran minskat till cirka 85 000, för att under de följande 20 åren rasa ytterligare. År 1975 var 50 000 sysselsatta inom sektorn, och i mitten av 1980-talet var antalet sysselsatta mindre än 30 000.

En delbransch inom tekoindustrin är konfektionsindustrin, en bransch som inte upplevde samma kraftiga krisförlopp som väverierna och spinnerierna. Konfektionsindustrins utveckling under 1960- och 1970-talen präglades av ett ökat internationellt konkurrenstryck. Branschen hade befunnit sig i en tillväxtfas under första halvan av 1960-talet, och det var först under decenniets senare del som importen av kläder fick negativa konsekvenser för lönsamheten och sysselsättningen. Ett exempel är trikåtillverkningen, där importen stod för cirka 10 procent av försäljningen 1960. Tio år senare stod importen för 75 procent, främst från lågprisländer i Asien. Efterfrågan på konfektionsvaror förändrades även under samma period, och de mer formella kläderna ersattes av lättare fritidsbetonad klädsel.

Vid mitten av 1970-talet var importen av jackor, byxor och blusar betydligt större än den inhemska tillverkningen, samtidigt som den svenska exporten var liten. Den kanske viktigaste förklaringen var de höga tillverkningskostnaderna i Sverige, framför allt arbetskraftskostnaderna. Effekten blev att sysselsättningen minskade kraftigt från mitten av 1960-talet. Under de följande åren fortsatte sysselsättningen att falla, och 1980 var cirka 14 000 sysselsatta inom konfektionsindustrin. Fem år senare hade antalet minskat till cirka 11 000. Sysselsättningen inom konfektionsindustrin präglades liksom tekoindustrin i stort av en hög andel kvinnor. År 1985 var över 60 procent kvinnor inom hela sektorn, och inom konfektionen var kvinnodominansen ännu tydligare, med närmare 80 procent vid mitten av 1980-talet.

Ett stort antal välkända företag hamnade i svårigheter under perioden 1965–1985. Postorderföretaget Algots lyckades genom omfattande produktionsutlokaliseringar överleva till 1977, då företaget sattes i konkurs. Herrkonfektionsföretaget Oscar Jacobson, som införlivades i den statligt ägda Eiserkoncernen, överlevde men flyttade delar av produktionen till utlandet. Konfektionsföretaget Schwartzman & Nordström i Uddevalla kom däremot att rida ut krisåren och fortsatte med förändrad ägarstruktur under varumärket Tiger of Sweden att vara verksamt fram till idag. Inom textiltillverkningen lyckades storföretaget Borås Wäfveri AB genom omfattande strukturförändringar i både produktion och ägande klara de nya förutsättningarna. Många företag försökte genom fusioner och nedläggningar av olönsamma verksamheter rida ut krisen. Flera stora textilföretag, till exempel Gamlestaden i Göteborg och Borås Wäfveri, diversifierade verksamheten för att få bättre lönsamhet, samtidigt som de omvandlades till investmentbolag.

Staten gick in som ägare i flera nedläggningshotade företag. Statsföretag bildade 1971 tillsammans med konfektionsföretaget Eiser, tidigare Sveriges Förenade Trikåfabriker, företaget Stigtex. Efter ett par år övertog staten först halva aktiestocken i Eiser, och sedan samtliga aktier. Samtidigt inleddes lokaliseringsprojekt med statligt regionalpolitiskt stöd i bland annat Norrland. Det konkursdrabbade Algots inlemmades i Eiserkoncernen. Inom denna koncern samordnades i slutet av 1970-talet konfektionsföretag på 25 orter runt om i landet, och den helstatliga koncernen sysselsatte närmare 6 000 arbetare. Koncernen redovisade dock bara röda siffror, med nedläggelser och utförsäljningar till privata intressen som följd.

Svenska statens ekonomiska stöd till Eiserkoncernen uppgick under 1970-talet till drygt 1,8 miljarder kronor, och under vissa år på 1980-talet låg stödet på en halv miljard årligen. Från att tidigare ha varit koncentrerad till Borås spreds nu Eisers verksamhet över Sverige, samtidigt som filialer öppnades i Finland och Portugal. Det övergripande målet från statens sida var att Eiser skulle rida ut krisen genom omstruktureringar och bli ekonomiskt oberoende inom ett par år. Konjunkturerna försämrades dock och koncernen fortsatte att blöda ekonomiskt. Nedläggningar blev nödvändiga, och i mitten av 1980-talet hade antalet sysselsatta inom koncernen fallit till cirka 1 000 personer. Av tekoindustrin i Borås fanns det inte mycket kvar – stora delar av produktionen hade flyttats till låglöneländer runt om i världen.

Nu var inte allt mörkt på himlen för tekoindustrin. Även om stora delar av produktionen flyttades utomlands stärkte vissa små och medelstora konfektionsföretag sina varumärken – till exempel Tiger of Sweden och Oscar Jacobson. Det fanns även företag som lyckades ställa om produktionen. Det kanske bästa exemplet är Mölnlycke AB, som redan under mellankrigstiden hade en intensiv produktionsutveckling inom till exempel sjukvårds- och hygienartiklar. År 1949 var Mölnlycke Sveriges största tekoföretag med närmare 5 000 anställda fördelade på 22 fabriker runt om i landet. Den ”traditionella” textiltillverkningen avvecklades successivt från 1950-talet, och sjukvårds- och hygienartiklar kom att dominera allt mer. Stora delar av tillverkningen utgjordes av engångsartiklar baserade på cellulosafiber, och 1975 förvärvades företaget av Svenska Cellulosa AB (SCA), som i sin tur förvärvade utländska företag inom hygiensektorn. Mölnlycke (SCA) blev marknadsdominerande inom sitt produktionssegment, men fortsatte också fram till mitten av 1980-talet med en omfattande produktion av bland annat sytråd och andra textilartiklar.

Författare: Peter Sandberg

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *