FÖRPACKNINGSKONKURRENS. Mjölkförpackningen är vår kanske vanligaste förpackning. Den kännetecknas av höga krav på färskhållningsförmåga och att den knappt får kosta något.
Behovet att förpacka mjölk hänger ihop med urbaniseringen. När städerna förtätades gavs det inte längre möjlighet att hålla sig med egen ko, något som tidigare varit mer eller mindre en livsnödvändighet på våra breddgrader. För att kunna möta de kalla och ofruktsamma vintrarna var tillgången till färsk mjölk ett nödvändigt komplement till lagrat spannmål och rotgrönsaker. Mjölk innehåller nämligen nästan samtliga av de näringsämnen som människan behöver för sin överlevnad. Sedan hälsovårdsmyndigheterna vid 1900-talets början förbjudit försäljningen av lösmjölk på gator och torg, tillhandahölls mjölken i särskilda mjölkbutiker. Bara i Stockholm fanns det på 1930-talet drygt 2 000 mjölkbutiker.
Kamp mellan olika förpackningar
Mjölkförpackningen speglar bättre än någon annan förpackning den långa kamp som har varit och i viss mån fortfarande förekommer mellan två olika konkurrerande system: returförpackningar och engångsförpackningar. Konkurrensen började redan i början av 1900-talet då en rad olika amerikanska patent på dryckesförpackningar av vaxad papp började omsättas i praktiken. På 1930-talet levererade ett tiotal amerikanska företag kartongförpackningar till amerikanska mejerier. Formerna varierade, några såg i princip ut som dagens förpackningar, andra kunde vara flaskformade eller till och med obeliskformade för att enklare kunna avskilja grädden i den ännu ohomogeniserade mjölken. Fortfarande dominerade dock mjölk på returflaska där varje mejeri hade sina egna flaskor och pantsystem. Det kartongmjölksfabrikanterna försökte sälja in var mjölk som var hygieniskt fylld i fabrik i en garanterat oanvänd förpackning utan att ha kommit i beröring av en mänsklig hand.
Instruktion om hur en pyramidtetraförpackning öppnas från sent 1950-tal. Ur Arla Foods arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Under 1930-talet nådde kartongmjölken Europa, och i flera länder distribuerades nu mjölk i kartong efter amerikanskt mönster. Den mest betydelsefulla tillverkaren var ett tyskt företag som 1930 hade fått patent på förpackningslösningen Perga Packung. Denna tillverkades av paraffinbestruken papp, hade rund botten som övergick i en kvadratisk överdel för att underlätta förslutningen, och en förseglad flik som fick klippas upp. Perga var anpassad för mindre mejerier med långsammare fyllningsprocesser som inte krävde dyra maskininvesteringar, men den kom likväl att lägga grunden till världens i dag näst största våtförpackningsföretag, SIG Combibloc. Perga nådde även Sverige i och med att Grycksbo Pappersbruk förvärvade licens och drog igång en tillverkning 1937 som varade fram till slutet av 60-talet.
Pergakartongerna användes till att förpacka exempelvis glass, färdigmat och kaffe, men svårigheten att försluta förpackningen kan vara ett skäl till att knappast något svenskt mejeri anammade nymodigheten. År 1937 var även året då pastörisering blev lagstadgad i Sverige. Vid denna tid propagerades ivrigt för kartongmjölken, inte minst från läkarhåll. Erfarenheterna från USA visade nämligen på vikten av att även efter pastöriseringen skydda mjölken mot infektion under dess väg från mejeriet till konsumenten; mätningar visade att bakteriehalten i en returflaska av glas var fyra gånger högre än i en engångsförpackning av papp.
Fest-is avnjuts i Tetra Paks pyramidformade förpackning, 1960-1961. Ur Carlsberg Sveriges arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Åkerlund och Rausing
Det paraffinbestrukna papperet tätade bra, vilket var en anledning till att det framväxande förpackningsföretaget Åkerlund & Rausing tillverkade exempelvis burkar för äppelmos och mjukost i denna teknik.
Företaget experimenterade också med en ny tätande beläggningsteknik där paraffinet ersattes med polyetenplast, en teknik som hade utvecklats av det amerikanska kemiföretaget DuPont. I början av 1950-talet hade utvecklingsarbetet gett resultat. Ruben Rausing, som 1951 bildat dotterbolaget Tetra Pak, hade med sina medarbetare lyckats bygga en maskin som omvandlade ett cylinderformat rör av laminerad papp till tetraederformade våtförpackningar. Grundtanken var att sälja in ett helt nytt system med engångsförpackningar som skulle konkurrera ut det sedan 1920-talet etablerade men tungrodda systemet med returflaskor.
Första modellen av Tetra Pak demonstreras 1946. Bild från Tetra Pak
De första åren klarade man bara av att tillverka små gräddförpackningar men från 1954 även större mjölkförpackningar. Trots att Tetra Pak satsade på för svenska förhållanden grandiosa marknadsföringskampanjer, var början problemfylld. Konsumenterna uppfattade de pyramidliknande förpackningarna som både obekväma och svåra att öppna och hälla ur utan att spilla. Vad värre var, de var ogenomskinliga och behandlades som konserver i många butiker, dels beroende på att kyldiskar saknades, dels på att begreppet homogenisering var relativt okänt och förväxlades med konservering. Resultatet blev att förpackningarna kunde stå framme på butiksdiskarna i flera dagar med följden att innehållet snabbt surnade. Det var tack vare tillämpningen av Rausings hurtiga slogan ”propaganda gör förpackningen”, en uppbackning från den mäktiga Mjölkcentralen (senare Arla) och införandet av datumstämplingar som inbrytningen lyckades. Tetra Paks kartongförpackningar var nämligen anpassade för en modern mejerivaruhandel som ännu knappast existerade, dvs en handel som var tänkt för självbetjäningsprincipen med engångsförpackningar, kyldiskar och diversifierade homogeniserade mjölkprodukter.
Ovan. Tetraeder i trådback bärs ut från lastbil, 1961. Ur Arla Foods arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Ovan. Förpackningsmaskiner och trådbackar med tetraeder från Mjölkcentralen i Eskilstuna, 1962. Ur Arla Foods arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Norska Elopak
Tetra Pak hade också god hjälp av den anda av protektionism och nationell samling som rådde i efterkrigstidens Sverige. Detta visade sig i det förpackningskrig som inleddes 1963 och som skulle pågå till långt in på 1980-talet. Motståndaren hette Elopak som var ett norskt företag och som ägde en europeisk licens för den amerikanska förpackningen Pure-Pak. Det var en ur användarsynpunkt helt överlägsen så kallad takåsförpackning vars patent gick tillbaka till 1915. Pure-Pakmjölken hade fördelen av att levereras till butikerna i fyrkantiga transportlådor i stället för de besvärliga hexagonala stålkorgarna som Tetra Pak var tvungna att använda. Fyrkantförpackningarna rev inte som tetrorna hål på kassar och påsar, de var lätta att stuva in i kylskåpet, de kunde öppnas utan verktyg, återförslutas och var dessutom mycket enklare att greppa och hälla ur än Tetra Paks pyramider. På Tetra Pak måste det ha utbrutit panik, det kan man sluta sig till utifrån den fortsatta utvecklingen; företagets egen korrespondens är inte tillgänglig för utomstående.
Mjölk i Tetra Brik-förpackning från 1963. Ur Arla Foods arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Protester och heta debatter
Den direkt konfliktutlösande faktorn var en central rekommendation som utgick från branschorganisationen Svenska Mejeriernas Riksförening om att mejerierna skulle välja Tetra Pak i stället för Pure-Pak.
Beslutet utlöste en våg av protester med heta debatter i både press och tv, men det ledde också till att Tetra Pak forcerade fram en egen fyrkantförpackning. Detta lyckades man med 1964 då den tegelstensliknande Tetra Brik introducerades. Brikförpackningen hade många fördelar. Samma sterila påfyllningsprincip som för tetraedern kunde användas, och bottenmåtten utgick ifrån den internationella lastpallens måttstandard där varje centimeter noga togs till vara.
Man kan säga att Brikförpackningen blev producenternas val men knappast konsumenternas. Sladderförpackningen kallades den, läckte gjorde den också i början, och sax behövde man för att öppna den. I södra Västerbotten där Elopak hade byggt en fabrik som tillverkade kartongarken till Pure-Pak, bröt det ut ett massivt konsumentuppror som krävde att Pure-Pak skulle användas, samma sak hände i Borås och på andra platser. Trots alla protester kom de stora fusionerade Arlamejerierna i slutändan att välja Brikförpackningen. Alltför stora maskininvesteringar hade gjorts i det svenska systemet, men en sak är säker: Konkurrensen med Elopak, som i vissa lägen var stenhård, hade pressat Tetra Pak till en intensiv produktutveckling som senare kom att resultera i en mängd olika modeller, varav några var misstänkt lika Pure-Pak.
Ur Företagshistoria 2015:3.
Text: Lasse Brunnström
Dela med dig av dina tankar