Tio inflytelserika invandrare

Personer som invandrat till Sverige har sedan medeltiden haft en avgörande betydelse för landets ekonomiska utveckling, som företagare, experter eller yrkesarbetare.

Invandrare kan ha förvärvat särskild kompetens som ännu inte finns i Sverige. De kan tillföra landet kapital för investeringar. De kan ha ett internationellt kontaktnät som bl.a. är värdefullt för internationella affärer. Människor som bryter upp från sitt hemland är dessutom genomsnittligt sett mer initiativkraftiga än de som hela livet bor kvar där de har fötts.

Willem de Besche

Under 1500-talets sista decennier styrde hertig Karl (från 1604 kung Karl IX) över ett hertigdöme som sträckte sig från Södermanland till Värmland. Han försökte på olika sätt utveckla industrin i hertigdömet, framförallt gruvorna och metallindustrin. Därför engagerade han den från Antwerpen 1595 invandrade teknikern Willem de Besche (1573-1629).

Det första uppdraget för de Besche var att 1598 anlägga ett så kallat dragverk i Nyköping. Genom denna anläggning kunde man tillverka tråd, plåt och band av det järn som tillverkades vid hertigens anläggningar i Södermanland. de Besche blev senare byggmästare, bland annat för slotten i Nyköping och Gripsholm, och ansvarig för hela den sörmländska metallindustrin. Han anlade exempelvis ett mässingsbruk i Nyköping.

de Besche kom även att ägna sig åt export av vapen, koppar och mässing till Nederländerna. Han kom där i kontakt med Louis De Geer (1587-1652) som sedan 1615 verkade som affärsman i Amsterdam. De Geer kom att göra stora exportaffärer för de Besche och den svenska statens räkning. Detta blev inledningen på ett fruktbart samarbete där de Besche ansvarade för den tekniska utvecklingen och ledningen av flera svenska industrier medan De Geer svarade för finansieringen och försäljningen av produkterna.

År 1627 kom De Geer till Sverige och blev svensk medborgare. Tillsammans grundade eller övertog de Besche och De Geer ett stort antal järnbruk och fabriker, bland annat Nyköping och Åker i Södermanland samt Gimo, Lövsta och Österby i Uppland. Efter de Besches död 1629 övertogs det mesta av De Geer själv.

Jacob Momma

1649 fick Jacob Momma (1625–78) burskap som grosshandlare i Stockholm, två år efter att han hade invandrat från Holland. Flera andra i familjen Momma kom till Sverige under 1600-talet och verkade här som affärsmän.

Jacob Mommas firma växte snabbt och blev kanske den största i Sverige. Han hade köpmän i en rad städer runt om i Europa, bl.a. Amsterdam, London, Hamburg, Riga, Danzig, Rouen, Bordeaux och Lissabon, som lokalt organiserade den av honom dirigerade varuförmedlingen. Mommas handelshus exporterade främst järn, koppar, mässing, spannmål, trävaror, tjära, skinn och läder. Importen bestod bland annat av salt, vin, kryddor och tyger.

Momma var även engagerad i flera industriföretag, bl.a. mässingsbruk, klädesfabrik, ullspinneri, tjärbränneri, sågverk och smedjor. Genom skeppsbyggeri och rederiverksamhet kunde varorna föras på fartyg som han själv byggde och ägde.

Under en tid drev han affärer i kompanjonskap med brodern Abraham Momma (1623-90). Mest remarkabla var deras insatser för gruvhanteringen i Norrbotten. På deras initiativ inleddes järnbrytning i Kengis och kopparbrytning i Svappavaara. På resorna i norr mötte de ”det berömmelige tam- såväl som vilddjuret renen” och vid adlandet antog de namnet Reenstierna.

John Hall

John Hall(1735-1802) föddes samma år som hans far, den brittiske invandraren Benjamin Hall, fick burskap som handlare i Göteborg. Som 20-åring fick John själv burskap och han kom att bli en av Göteborgs främsta grosshandlare.

John Halls framgångar byggde bl.a. på att hans affärer hade en stark koncentration på exporten av järn och bräder, framför allt till den brittiska marknaden. Här kom han att helt dominera exporten från Göteborg. För att trygga varuleveranserna förvärvade Hall även flera sågar och järnbruk.

Halls handelshus sysslade också med export av sill och anlade ett par sillsalterier. Det importerade dels salt, som var nödvändigt för sillhanteringen, dels typiska brittiska returvaror som kol, bly, glas och kolonialvaror.

John Hall blev en mycket förmögen man. 1784-96 lät han uppföra det magnifika Gunnebo slott utanför Göteborg. För sonen, John Hall d.y., gick det sämre. Han övertog vid faderns död 1802 ansvaret för firman, trots att han saknade både utbildning och egentligt intresse för uppgiften. Fem år senare gjorde han konkurs och 1830 slutade han sina dagar utfattig i en koja i Stockholms utkanter.

Samuel Owen

Engelsmannen Samuel Owen (1774-1854) introducerade den moderna maskinindustrin i Sverige. Han vistades i Sverige 1804-05 för att sätta upp fyra engelska ångmaskiner som Abraham Niclas Edelcrantz hade inköpt, de första i Sverige av James Watts typ. År 1806 blev Owen verkmästare vid Bergsunds gjuteri i Stockholm. Där tillverkade han 1807 Sveriges första ångmaskin. År 1809 öppnade han Kungsholmens mekaniska verkstad med gjuteri, valsverk och skeppsvarv.

Owens fabrik fick stor betydelse som förmedlare av engelsk industriteknik och blev en plantskola för svenska ingenjörer och arbetare, bland andra Carl Gerhard Bolinder. Där byggdes ångmaskiner, tröskverk, ångbåtar, till exempel den första svenska ångbåten i allmän trafik, Amphitrite 1818, samt gjutjärnsprodukter.

Samuel Owen var metodist, liksom flera av de brittiska arbetarna på hans fabrik. Därför rekryterades den skotske metodistpredikanten George Scott till Stockholm. Bland dem som sökte sig till Scott fanns personer som sedan blev ledande i den svenska väckelserörelsen. Owen och Scott tog också initiativ till en av de första svenska nykterhetsföreningarna som på 1840-talet fick över 100 000 medlemmar.

År 1843 gick Owens företag i konkurs. Konkurrensen hade hårdnat och företagets kostnader skjutit iväg, dels på grund av Owens experimentlusta, dels på grund av hans generösa attityd då det gällde att tillgodose kundernas önskemål om allehanda tekniska finesser.

Fredrik Bünsow

Ångmaskinerna betydde mycket för Sveriges utveckling under 1800-talet. Mest omvälvande var nog effekterna i Norrland där ångsågarna gjorde det möjligt att bygga upp en skogsindustri av helt annan omfattning än tidigare.

Den snabba utvecklingen av den norrländska skogsindustrin hade naturligtvis inte varit möjlig utan driftiga entreprenörer. En av de främsta var Fredrik Bünsow. Han föddes i Kiel 1824 och började arbeta i en bokhandel där. 21 år gammal kom han till Adolf Bonniers bokhandel i Stockholm. Redan efter ett år reste han upp till en morbror i Sundsvall, Hans Friedrich Postel, som var trävaruhandlare och drev ett mindre skeppsvarv.

Ett år senare, 1847, avled Postel och Bünsow övertog rörelsen. Han insåg tidigt ångsågens möjligheter och vid 27 års ålder anlade han Sundsvallsdistriktets andra ångsåg i Mon 1851. År 1862 anlade han även en stor ångsåg i Skönvik. Bünsow köpte in stora skogsområden, gjorde omfattande investeringar i sågverk och andra anläggningar och blev med tiden en mycket förmögen man. Företaget kom senare att bli en del av SCA.

Wilhelm Becker

År 1864 kom tysken Wilhelm Becker till Sverige. Han var utbildad inom kemikaliebranschen och hade varit lärling i en färgaffär i närheten av Hannover. År 1865 öppnade han Sveriges första specialaffär för färg och fernissa i Stockholm. Några år senare startade han en fabrik för tillverkning av fernissor och färger.

Det gick bra för Becker och kunderna stod ofta i kö utanför affären då butiken öppnade klockan sju på morgonen. 44 år gammal stod han 1882 på höjden av sin karriär och skriver:

”Med Guds hjälp och mina medborgares mig visade förtroende har jag haft nöjet se mina strävanden krönas med framgång och mina hysta förhoppningar, vid blygsamma anspråk, i alla avseenden gå i fullbordan. Sedan fjorton år är jag svensk undersåte och har i tolv år varit borgare i Stockholm. I 15 1/2 år har jag varit gift med min ännu levande maka och har med henne haft 8 barn, av vilka 2 gossar och 3 flickor leva.”

Berndt August Hjort

Johan Petter Johansson i Enköping uppfann den ställbara rörtången 1888 och skiftnyckeln 1892. Han sålde 1890 försäljningsrättigheterna för sina verktyg till Berndt August Hjort. År 1914 blev Hjort även majoritetsägare i Johanssons verkstadsrörelse. Johansson sålde sin ägarandel 1916 och företaget blev en del av BA Hjort & Co.

Berndt August Hjort (1862-1937) var född i Finland och kom till Sverige 1881. Han startade en maskinaffär i Stockholm, BA Hjort & Co, 1889. Hjort köpte 1892 försäljningsrätten även till en annan svensk uppfinning, det sotfria fotogenköket Primus, som Frans Lindqvist hade patenterat samma år. År 1918 köpte Hjort Primus AB som låg på Lilla Essingen i Stockholm och fick ansvar för både tillverkning och försäljning.

Berndt August Hjort var en mycket skicklig organisatör och marknadsförare som bidrog till att Johanssons och Lindqvists uppfinningar blev stora internationella framgångar. Hjort ledde företaget till sin död 1937. Företaget BA Hjort & Co bytte 1954 namn till Bahco.

Henning Throne-Holst

Marabou grundades i Sundbyberg 1916 som en svensk avläggare till den norska chokladtillverkaren Freia, ägd av familjen Throne-Holst. Först 1919 kunde chokladproduktionen komma igång. Året innan hade den 23-årige Henning Throne-Holst (1895-1980) blivit vd. Han var vd/ordförande i Marabou till 1976.

År 1939 lanserades Aladdin-asken. Marabou tillverkade då omkring 250 sorters praliner som skulle packas i olika kartonger. Aladdin-asken innehöll de mest populära sorterna och på locket angavs tydligt vad var och en innehöll. På detta sätt kunde man rationalisera hanteringen och sänka priset. Succén var given.

År 1941 köpte Marabou en liten konservfabrik i Bjuv. Marabou hade nämligen problem under andra världskriget, dels med att importera råvaror, dels med att få licens för det ransonerade sockret. Därför sökte man land och rike kring för att hitta ett lämpligt livsmedelsföretag som byggde på inhemska råvaror och som hade nödvändiga licenser. Till slut fann man alltså det lilla företaget i Bjuv som fick namnet Findus.

Det stora genombrottet för Findus kom direkt efter kriget. År 1945 hade man på prov sålt djupfrysta frukter och bär i två Stockholmsbutiker. Året efter lanserades djupfryst i hela landet. Frystekniken hade utvecklats i USA under 1930-talet och experter från Findus åkte dit för att lära. Findus var pionjärer i Europa på djupfryst och i 5-10 år var man i stort sett ensamt med detta på den svenska marknaden.

Herbert Felix

I slutet på 1930-talet märkte Håkanssons ättiksfabrik i Eslöv att hushållens efterfrågan på ättika minskade. Husmödrarna ville köpa färdigkonserverade grönsaker i stället för att själva göra inläggningar. Därför sökte företaget någon som behärskade konsten att industriellt framställa ättiksgurkor. Man hittade en sådan person, nämligen Herbert Felix (1908–73). Han kom från Tjeckoslovakien där familjen drev konservfabrik. Felix anställdes som chef för gurkavdelningen på företaget 1939 (från 1954 Felix AB).

Då andra världskriget hade pågått en tid, skrev Felix ned utförliga instruktioner för avdelningens skötsel och åkte över till England för att ta värvning i de frivilliga tjeckiska styrkor som stred för de allierade. När kriget var över återvände han i full officersuniform till fabriken i Eslöv.

Herbert Felix gick genast runt i fabriken. Sin vana trogen kom han med anmärkningar mot sådant han inte gillade. Han undrade exempelvis varför det låg högar med gurkrester i fabriken. Han fick förklaringen att de skulle slängas eftersom det rörde sig om skadade delar eller gurkändar som inte såg så snygga ut i glasburkarna för skivad gurka. Herbert var inte nöjd med detta slöseri, vilket ledde till att företaget utvecklade en ny produkt som tillvaratog gurkresterna. Efter en intern tävling på företaget fick produkten namnet Bostongurka. Den lanserades 1952.

Bicky Chakraborty

Bicky Chakraborty är född i Calcutta och kom till Sverige 1966 för att studera på Stockholms universitet. Redan under sin första tid här lyckades han arrangera en välgörenhetsgala för Rädda Barnen med många kända artister. Han kom sedan att engagera sig i studentkåren och upptäckte då att många studentbostäder stod tomma på sommaren. Han började driva studenthemmet Domus som ett lågprishotell. Därmed hade Bicky Chakraborty kommit in i hotellbranschen.

År 1980 köpte han Stora Hotellet i Örebro, ett anrikt stadshotell från 1858. Vid denna tid fanns det flera nedgångna stadshotell runt om i landet. Den svenska hotellbranschen var mest inriktad på charmlösa motell i städernas utkanter. Bicky såg här möjligheten att återuppliva den anrika stadshotellstraditionen, men i modernare form.

Nu äger och driver Bicky Chakraborty hotellkedjan Elite, som omfattar flera historiskt intressanta stadshotell i landet, bland annat Knaust i Sundsvall, Mollberg i Helsingborg, Savoy i Malmö och Stadshotellet i Västerås.

Dela med dig av dina tankar