Ulla Murman, Stockholms Stenografservice (1953)

Sveriges första bemanningsföretag grundades 1953 av Ulla Murman. Då hette det Stockholms Stenografservice, idag heter det Manpower. Hon lade därmed grunden för en helt ny anställningsform på svensk arbetsmarknad – men dömdes också flera gånger i domstol för att hon bröt mot då gällande lagstiftning. Idag är bemanningsföretag en naturlig del av svensk arbetsmarknad.

– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –

Ulla Murman var 27 år när hon grundade Stockholms Stenografservice år 1953. Hon hade inte mycket utbildning, utan hade gått i den vanliga folkskolan och studerat vidare på kvällstid. Under en tid var hon ansvarig för ett litet bokförlag. När hon slutade på bokförlaget föreslog hennes syster att hon borde öppna en skrivbyrå, dit kunder gick för att få sina handskrivna texter utskrivna på skrivmaskin, för sådana gick det bra för i USA.

År 1953 kunde nämligen människor regel inte skriva på tangentbord, såvida de inte hade det som yrke. Få hade skrivmaskiner hemma. (De första hemdatorerna skulle inte dyka upp förrän ytterligare trettio år senare, i mitten av 1970-talet.)

Tillsammans med kollegan Märta Riper startade Ulla verksamheten i liten skala på Skomakargatan 9 i Stockholm. Startkapitalet på 1 000 kr hade hon själv sparat ihop, från 17 års ålder. Märta och Ulla startade genom att sätta in en annons i Dagens Nyheter som sa ”Visste ni att ni aldrig mer behöver vara utan kontorspersonal?’ – och dagen efter ringde Riksföreningen mot Reumatism och blev den första kunden. När Ulla senare skickade den första fakturan ringde hon upp kunden redan dagen efter och undrade om hon kunde få fakturan betald direkt. ”Jag är nystartad,” förklarade hon och kunden svarade att självklart kunde hon det. Fler kunder följde efter, bland annat storföretag som flygbolaget SAS, telekomjätten Ericsson och försäkringsbolaget Trygg-Hansa.

Medarbetarna på skrivbyrån anställdes på timbasis utan fast månadslön. De flesta var kvinnor, utan barn eller med möjlighet att ordna barnpassning ett tag under dagen. Det fanns ännu inte någon kommunal barnomsorg eller förskola. Att jobba på skrivbyrån var för de flesta av kvinnorna ett deltidsarbete som de kunde göra när de hade ”tid över”.

Nästa steg för företaget togs när de också började skicka sekreterare för att arbeta ute hos kunderna. Idén kom sig av att en kund, en professor, lämnade in helt oläsliga manus. Det var lättare att åka hem till honom med en skrivmaskin, än att försöka tyda hans handstil,  så att han fick läsa högt medan sekreteraren skrev rent på plats. Men när byråns sekreterare åkte till kunden och skrev ut texter istället för att ta emot handskrivna manus och göra jobbet på byråns kontor – ja, då visade det sig att Ulla Murman bröt mot lagen.

Landsfogdekontoret i Gävle, 1950. Foto Carl Larssons fotografiska Ateljé AB, Länsmuseet Gävleborg (CC BY-SA).

Sedan 1936 fanns nämligen ett förbud mot privat arbetsförmedling i Sverige. Att hjälpa människor att hitta nya arbeten eller, omvänt, att hjälpa arbetsplatser hitta medarbetare, fick bara göras av statliga Arbetsförmedlingen. Liknande lagar fanns i andra länder och hade kommit till för att stoppa en typ av privata arbetsförmedlare som tog betalt av de som sökte jobb. Sådana byråer ansågs utnyttja de arbetslösa, framför allt kvinnor utan arbete.

Lagen räknade även personaluthyrning som olaga arbetsförmedling, så när Ullas sekreterare gick till kunden och gjorde jobbet där räknades det som personaluthyrning i stället för en vanlig skrivtjänst.

Första gången Ulla Murman kontaktades av myndigheterna om lagbrottet var 1955, två år efter att företaget startats. En tjänsteman från Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) ringde och förklarade att hon bröt mot lagen. ”Det är ju rent nonsens,” sa Ulla. Men myndigheterna återkom – och genom åren kom hon att ställas inför domstol åtta gånger, varav två gånger i Högsta domstolen (HD), 1962 och 1989. Hon fälldes bägge gångerna.

Under de 40 år som rättsprocesserna pågick fortsatte Ulla ändå att driva verksamheten. Efterfrågan var stor från företag, myndigheter och organisationer. Ofta gällde det att snabbt kunna skicka en sekreterare till en arbetsplats som behövde tillfällig förstärkning under arbetstoppar eller där någon var sjuk eller borta av något annat skäl. I Ullas spår hade nu också andra kvinnor startat egna skrivbyråer; ofta var det kvinnor som tidigare jobbat för Ulla. Tillsammans grundade de den första intresseorganisationen för bemanningsbranschen, som gemensamt drev de juridiska frågorna – och hjälpte varandra att bemanna uppdrag när den egna personalen på en byrå inte räckte till.

År 1969 kom en statlig utredning fram till att personaluthyrning borde göras laglig, eftersom den fyllde ett klart behov och inte orsakade några allvarliga problem. Domstolarna höll uppenbarligen med. I alla rättegångar där skrivbyråinnehavarna fälldes blev straffet bara låga dagsböter, trots att fängelse hade införts i straffskalan 1971.

Motståndet mot personaluthyrning fortsatte ändå komma från olika delar av samhället och hade olika förtecken, konstaterade Ulla Murman efteråt, som tyckte det var talande att skrivbyråerna huvudsakligen leddes av kvinnor och anställde nästan enbart kvinnor – medan det var män som bestämde om spelreglerna på arbetsmarknaden. ”Kvinnor var faktiskt inte mycket att hänga i julgran, ur karlsynpunkt då,” sa Ulla många år senare. Skrivbyråerna passade inte in i den modell för arbetsmarknaden och företagande som männen hade skapat.

Det var framför allt fackföreningar och myndigheten Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, som företrädde motståndet. Den som länge var hårdast pådrivande för att upprätthålla förbudet var Lennart Bodström, ledande i tjänstemännens fackliga organisation TCO 1964–1982, och socialdemokratisk minister under en stor del av 1980-talet.

Men Ulla Murman fick inte heller särskilt mycket stöd av näringslivets organisationer. Hon uppvaktade 1978, tillsammans med andra skrivbyråer, Stockholms Handelskammare, den näringslivsorganisation som representerar företagarintressen i Stockholmsområdet, . Handelskammaren hade faktiskt själv fått tillstånd från AMS att hyra ut kontorspersonal eftersom organisationer kunde få göra det om verksamheten inte skulle gå med vinst. De privata skrivbyråerna såg det som ett möjlighet till samarbete med handelskammaren om uppdrag som de själva inte tyckte att de kunde utföra. Men Stockholms handelskammare såg skrivbyråerna som sina konkurrenter så det blev inget med det.

Högsta Domstolens dom nr db23. Foto ur Ulla Murmans privata arkiv.

Trots att det var en ständig kamp att driva företaget funderade Ulla Murman aldrig på att sluta. Hon kände starkt stöd från de anställda, kunderna och kollegorna i branschen. Och hon var övertygad om att lagen så småningom skulle ändras: ”Ja, jag räknade nog med det. När jag var uppe i Högsta domstolen (HD) andra gången 1989 sa domarna att ’vi tyvärr måste fälla dig. Vi är tvingade på grund av lagen, men vi anser nog att du måste gå till riksdagen och få en lagändring’.”

HD formulerade till och med denna åsikt i sin dom 1989, när de skrev att skrivbyråernas arbetsmetod var ”en utpräglad intressefråga, som helst bör lösas genom lagstiftning”. Det straff hon fick, 10 dagsböter, var otroligt lågt med tanke på att hon drivit den olagliga verksamheten i över 30 år och fällts för detta flera gånger. Att Högsta domstolen gav henne ett så lågt straff går lätt att tolka som att även de själva ville se en lagändring.

Det fanns även viss komik i de långa rättsprocesserna. När riksåklagaren argumenterade mot de åtalade skrivbyråerna i Högsta domstolen kunde en advokat visa att både domstolen och till och med riksåklagaren själv hade anlitat skrivbyråer.

Priset togs dock av självaste regeringen. Ulla Murman berättade efteråt: ”När jag hade blivit fälld i HD 1989, ringde de dagen efter från Justitiedepartementet. De ville ha skrivhjälp! Jag sa att just blivit dömd i domstol i går just för detta. ’Vad är det för tjafs, det här är 1 000 lagböcker som väger minst 1 kg och de ska alla ha en adress på sig. Klart vi inte kan skicka dom. Någon måste komma hit.” Murman skickade dit en maskinskriverska.

Vad hände sen?

1992 blev personaluthyrning laglig i Sverige, sex år efter att Ulla Murman hade sålt sitt företag till sin son, Lars Murman, och hans affärspartner Michael Haglind. Företaget döptes om till Teamwork,  såldes därefter till amerikanska Manpower 1996 och blev sedan Sveriges största bemanningsföretag. Ulla dog 2019, 94 år gammal.

Idag utgör bemanningsbranschen en stor del av svensk arbetsmarknad, där många har sitt första jobb eller jobbar extra under studier.

– – –

Text av Anders Johnson, skriftställare; med redaktionell och komplettering av Ulrika Fjällborg och Anders Sjöman.

– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –

Mer att läsa

  • Christofer Fager & Nina Nygaard Lundin: ”Genom brott – Historien om branschen som förändrade den svenska arbetsmarknaden” (Manpower 2003)
  • Anders Johnson: ”Hyrt går hem – Historien om den svenska bemanningsbranschen” (Bemanningsföretagen 2010)
  • TV-programmet ”Entreprenörerna: Ulla Murman”, ursprungligen gjord för UR Play, tillgänglig på https://www.bizstories.se/foretagen/entreprenorerna-ulla-murman/

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.