Ulla Murman

Bemanningsbranschen var till för bara några decennier sedan en förbjuden verksamhet. Ett fåtal kvinnliga entreprenörer trotsade lagen med sina skrivbyråer. Mot sig hade de mäktiga aktörer som TCO, AMS och Stockholms Handelskammare. I dag har skrivbyråerna vuxit till företag som Manpower och Proffice, och åtalen mot ägarna till de illegala skrivbyråerna har fallit i glömska.

Bemanningsbranschen har varit den snabbast växande delen av svensk arbetsmarknad under de senaste 15 åren – från 5 000 anställda 1994 till 60 000 anställda 2008. Huvudförklaringen till den snabba expansionen är att de verksamheter som bemanningsföretagen bedriver var förbjudna i Sverige fram till i början av 1990-talet.

Sedan 1930-talet fanns nämligen ett förbud mot privata arbetsförmedlingar. Även uthyrning av personal ansågs vara en form av arbetsförmedling. Ändå fanns det flera företag som bedrev bemanningsverksamhet. Viktigast var de skrivbyråer i Stockholm som startades och drevs av företagsamma kvinnor.

Fälldes sex gånger

Ulla Murman kan betecknas som ”den svenska bemanningsbranschens moder”. År 1953 startade hon landets första moderna bemanningsföretag, Stockholms stenografservice. I dag heter företaget Manpower och är störst i Sverige. Hon är också den som flest gånger har åtalats för olaga arbetsförmedling. Det blev sammanlagt åtta rättegångar, där hon fälldes sex gånger och friades vid två tillfällen.

De juridiska striderna inleddes redan 1955 då Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, förklarade att hennes personaluthyrning var olaglig. Det ledde sedan till åtal och ett slutligt avgörande i Högsta domstolen, som avgav en fällande dom 1962. Nu vaknade dock politikerna i riksdagen. Ett enigt riksdagsutskott begärde 1963 att frågan skulle utredas eftersom:

det på arbetsmarknaden uppkommit former av serviceverksamhet som inte var för handen vid arbetsförmedlingslagens tillkomst. Under senare år torde också behovet av och anspråken på tjänster av servicekaraktär ha avsevärt ökat. Från skilda håll har hävdats att det här är fråga om verksamhetsformer av betydelse för såväl näringsliv som arbetstagare.

En statlig utredning tillsattes som 1966 föreslog att AMS skulle kunna ge tillstånd för uthyrning av kontorspersonal. Men regeringen tog i stället fasta på utredningsreservationen från LO:s och TCO:s representanter. De ville skärpa straffet för personaluthyrning, vilket tillgodosågs genom den lagändring som riksdagen beslutade om 1970.

Det skulle dröja till 1991 innan riksdagen beslutade att tillåta vissa former av vinstdrivande personaluthyrning. Två år senare, när den socialdemokratiska regeringen hade ersatts av en borgerlig, beslutade riksdagen att fullt ut tillåta vinstdrivande arbetsförmedling och personaluthyrning.

Det är märkligt att denna reform dröjde så länge. Det fanns nämligen många tecken på att lagstiftningen inte fungerade. En rad myndigheter, bland annat Regeringskansliet, Riksåklagaren och Högsta domstolen, hyrde själva in personal från skrivbyråer, trots att även inhyrning kriminaliserades 1970.

Slapp fängelse

Flera åklagare vägrade att väcka åtal eftersom de inte såg personaluthyrning som något allvaligt brott, vilket riksdagen dock hade uttalat 1970. Ett stort antal rättegångar mot skrivbyråerna hölls, och ledde ibland till friande domar och i övriga fall till mycket lindriga straff. När Ulla Murman fälldes i Högsta domstolen för andra gången 1989 fick hon endast tio dagsböter, trots att fängelse ingick i straffskalan och trots att hon bedrivit den olagliga verksamheten i över 30 år.

Det är svårt att hitta aktiva och övertygade försvarare för arbetsförmedlingsmonopolet utanför AMS, LO, TCO och Socialdemokraterna. Mest pådrivande var LO och TCO, som i sin tur drev på Socialdemokraterna respektive AMS. Under 1980-talet började AMS chefsjurist Anders Kruse tvivla på det meningsfulla i att förbjuda skrivbyråernas personaluthyrning. Men som tjänsteman kände han sig tvingad att tillämpa lagen.

En nyckelroll i försvaret av arbetsförmedlingsmonopolet hade Lennart Bodström. Han hade 1966, som representant för TCO, reserverat sig mot utredningsförlaget att tillåta personaluthyrning och i stället krävt skärpta straff. Som ordförande i TCO åren 1970 till 1982 satt han även i styrelsen för AMS och drev där på för att AMS skulle vara mer aktiva i arbetet mot skrivbyråerna.

Det fanns också en näringslivsorganisation som aktivt motarbetade skrivbyråerna, nämligen Stockholms Handelskammare. Sedan 1974 drev handelskammaren en personaluthyrningsverksamhet, vilken var laglig eftersom det rörde sig om en godkänd organisationsförmedling utan förvärvssyfte.

En snuskig affär

Företrädare för de skrivbyråer, som sedermera blev Manpower respektive Proffice, kontaktade Stockholms Handelskammare 1978 för att se om de kunde samarbeta. Men något samarbete kom inte till stånd. I stället skickade handelskammarens vice vd ett brev till AMS chefsjurist där det bland annat stod: ”… jag föreslår att Du slår ned på de stora grå byråerna omedelbart efter skollovsveckan, d.v.s. måndag den 20 februari”.

Brevet hittades i AMS arkiv 1980. Avslöjandet av brevet ledde till stor uppståndelse. Flera av skrivbyråerna var medlemmar i handelskammaren och hade knappast förväntat sig att den skulle agera i maskopi med AMS mot sina egna medlemmar. Handelskammarens agerande utsattes för mycket hård kritik, inte minst i SAF-tidningen. Ulla Murman säger 30 år senare: ”Det var en snuskig affär. De gick ju bakom ryggen på oss till AMS.”

Man kan notera att denna för Stockholms handelskammare så pinsamma episod beskrivs på ett helt felaktigt sätt i handelskammarens 100-årshistorik, Företagande & frihet (2002). Där påstås att det var handelskammaren som gick i bräschen för att bryta ner AMS motstånd mot privata arbetsförmedlingar och att det var den som skapade förutsättningar för ”framgångsrika 1990-talsföretag som Manpower och Proffice”.

Vad var det då som gjorde att avregleringen dröjde så länge? Huvudförklaringen till motståndet mot personaluthyrningen ligger nog i att skrivbyråerna utmanade fyra etablerade strukturer och tankesätt i samhället:

  • Industrisamhällets syn på vad som är ett riktigt arbete. Man skulle ha fast jobb på en fast arbetsplats med fasta arbetsuppgifter.
  • Socialismens syn på företagsvinster. Arbetsförmedlingen tillhörde välfärdssektorn och här skulle vinstdrivande företag inte förekomma.
  • Maktförhållandena på arbetsmarknaden. AMS utsattes för konkurrens. Personaluthyrningen skar rakt igenom de traditionella organisationsgränserna på arbetsmarknaden, vilket både arbetsgivarorganisationer och fackförbund reagerade mot.
  • Den etablerade könsmaktsordningen. Det var kvinnor som startade och drev skrivbyråerna. Det var också kvinnor som anställdes av skrivbyråerna. Men det var män som bestämde på arbetsmarknaden.
Författare: Anders Johnsson

Dela med dig av dina tankar