Undantaget i framgångssagan: tekoindustrin

Det fanns undantag från regeln om tillväxt och utveckling efter andra världskrigets slut. Det tydligaste exemplet hittar vi i textil- och konfektionsindustrin, som ofta förkortas tekoindustrin. De två delgrenarna hade vissa saker gemensamt men också stora olikheter sinsemellan. Grundläggande var naturligtvis att båda tillverkade textilprodukter. Textilindustrin producerade främst insatsvaror och halvfabrikat för vidarebearbetning inom andra industrigrenar, framför allt tyger och textilier. Endast en mindre del av produktionen gällde färdiga produkter för försäljning till privatpersoner. Textilindustrin var också en högt mekaniserad processindustri, med storskaliga fabriker och stora investeringsbehov i maskiner och anläggningar. Konfektionsindustrin däremot tillverkade kläder för försäljning till slutkonsumenter, alltså privatpersoner. Konfektionsindustrin hade en relativt låg mekaniseringsgrad, kunde som regel inte dra nytta av stordriftsfördelar och var mycket arbetskraftsintensiv. De flesta konfektionsindustrier var alltså små eller medelstora företag.

Både textil- och konfektionsindustrin var starkt hemmamarknadsorienterade, det vill säga huvuddelen av produktionen såldes inom Sveriges gränser. Men det kanske tydligaste gemensamma draget för de två delbranscherna var att båda var starkt kvinnodominerande. Ingen annan industribransch hade en så hög andel kvinnliga arbetare. Detta faktum är mycket viktigt att ha i åtanke när man analyserar varför tekoindustrin inte hade samma positiva utveckling som andra svenska industribranscher under efterkrigstiden.

Först kan vi dock konstatera att under mellankrigstiden expanderade hela den sammantagna svenska tekoindustrin snabbt. Nu började gemene man köpa och klä sig i fabrikstillverkade kläder. Hemsömnad och det mer exklusiva beställningsskrädderiet var på tillbakagång. Även under senare delen av 1940-talet var den inhemska efterfrågan, och därmed tillväxten, mycket stark inom den svenska tekoindustrin. Under kriget hade textilier och kläder inte varit prioriterade och ransoneringar varit vanliga. Det uppdämda behovet av nya kläder gjorde att efterfrågan fullkomligen exploderade efter krigsslutet.

Men under 1950-talet vände utvecklingen tvärt, och framför allt textilindustrin fick uppleva en djup kris. Allra hårdast drabbades den tidigare så viktiga ylleindustrin, som hade varit en central del av den svenska industriella revolutionen från och med mitten av 1800-talet. Den svenska ylleindustrins epicentrum i Norrköping genomgick en djup industrikris på 1950-talet och flertalet av de stora företagen lades ned. En viktig orsak till krisen var att efterfrågan på kläder av ylle minskade dramatiskt. Människor ville nu ha kläder i modernare, lättare material, som bomull och olika konstfibermaterial. Yllekläder ansågs vara gammalmodiga och omoderna. En andra orsak var att importkonkurrensen, särskilt från låglöneländer, ökade starkt. Svenska myndigheter ansåg inte heller att textilindustrin var av så stor strategisk betydelse att den behövde ett särskilt starkt tullskydd, och därför ökade lågprisimporten från år till år.

Sysselsättningen inom den samlade svenska tekoindustrin minskade stadigt från och med början av 1950-talet. I början av 1950-talet sysselsatte tekoindustrin cirka 115 000 personer eller nära 14 procent av det totala antalet anställda inom industrin. I mitten av 1960-talet hade sysselsättningen minskat till drygt 70 000 personer eller cirka 8 procent av totala antalet anställda inom industrin. I en jämförelse med andra svenska industribranscher (se tabell nedan) framstår således tekoindustrin som den stora förloraren under efterkrigsdecennierna.

Industriproduktionsindex 1949–1965.

År Hela industrin Textil-industrin Konfektions-industrin Verkstads-industrin Järn- och stålverk Fordons-industrin
1949 100 100 100 100 100 100
1955 129 90 111 145 140 229
1960 166 105 119 200 200 353
1965 237 116 139 307 310 529

Källa: SCB, Statistiska meddelanden serie I, 1975:36. 310.

Hela den svenska industrin ökade sitt förädlingsvärde med nästan 2,5 gånger mellan 1949 och 1965. Vissa av industribranscherna, till exempel de extremt manligt dominerade verkstadsindustrierna, järn- och stålverken och fordonsindustrin, ökade betydligt mer än så. Den svenska fordonsindustrin med flaggskeppen Volvo, Saab och Scania i spetsen ökade värdet av sin produktion mer än femfaldigt under denna tidsperiod. Tekoindustrin däremot kunde bara uppvisa marginell tillväxt. I det jämförande perspektivet får det marginella statliga stödet till den kvinnligt dominerande tekoindustrin och de uteblivna skyddstullarna under denna tidsperiod sin förklaring.

Konfektionsindustrin var dock inledningsvis, åtminstone fram till mitten av 1960-talet, inte lika hårt drabbad av ökad internationell konkurrens och lågprisimport som textilindustrin. Dessutom var konfektionsindustrin lättrörlig. Det var alltså relativt enkelt och billigt att starta upp tillverkning på nya platser där det fanns ett stort utbud av framför allt kvinnlig arbetskraft. Det etablerades därför tillverkning på många orter med traditionellt manliga industrier, som en form av kompletteringsindustri. Städer som Enköping (med verkstadsföretaget Bahco), Avesta (med Avesta järnverk) och Sandviken (med verkstadsföretaget Sandvik) fick under 1950- och 1960-talen tillskott av konfektionsindustrier. Men lika snabbt som konfektionsfabrikerna kunde etableras, lika snabbt kunde de läggas ned. Den kvinnliga arbetskraften blev således något av ett dragspel som kunde dras ut när efterfrågan var god och pressas ihop när den var sämre. Kvinnor hade karaktär av reservarbetskraft. Samtidigt innebar den offentliga sektorns utbyggnad – som tog fart på allvar under 1960-talet – att en överflyttning av den kvinnliga arbetskraften skedde från den privata industrin till den offentliga sektorn.

Den svenska tekoindustrin var under efterkrigsdecennierna alltjämt geografiskt koncentrerad till Sjuhäradsbygden i södra Älvsborgs län med Borås i centrum. Här fanns förutsättningar i form sekellånga traditioner av produktion och försäljning av textilier och konfektion. Det allra första löpande bandet i svensk konfektionsindustri infördes i början av 1930-talet av företaget Algots, med säte i just Borås. Sjuhäradsbygden kunde under efterkrigsdecennierna behålla sin dominerande ställning inom svensk tekoindustri när storstadsområdena förlorade huvuddelen av sina textilindustrier på grund av arbetskraftsbrist och konkurrens från andra industrier som kunde betala högre löner. Längre fram, från och med 1970-talet, drabbades dock tekoindustrin hårt av den utländska konkurrensen och den lavinartade ökningen av klädimporten. Nu ingrep staten på bred front och tog över flera stora företag. Tekoindustrin var tillsammans med kontorsmaskinindustrin de två svenska industribranscher som allra först fick uppleva vad den nya globala konkurrensen och arbetsfördelningen innebar. Senare skulle andra svenska framgångsbranscher, inte minst inom varvsindustrin och järn- och stålverken, få uppleva i stort sett identiska scenarion.

Författare: Tom Petersson

Dela med dig av dina tankar