På månens yta lär det ligga inte mindre än tolv svensktillverkade kameror. De utgör spåren efter sex bemannade månlandningar och minner om det fleråriga samarbetet mellan NASA och kameratillverkaren Hasselblad. Men kamerorna är inte de enda svenska produkter som skickats ut i rymden.
Redan 1962 ingick Hasselbladkameror i utrustningen för det amerikanska rymdprogrammet Mercury. Det resulterade i ikoniska bilder, och när den första månlandningen med Apollo 11 skulle ske 1969 hade en specialtillverkad modell tagits fram för att passa de speciella förhållandena: Hasselblad 500 EDC (electric data camera). Kontraktet var värt 1,7 miljoner dollar, men ännu viktigare för Hasselblad var förstås uppdragets reklampotential. Bilderna från den första månlandningen hör till världens mest kända fotografier. När det var tid för avfärd från månen släppte astronauterna ned själva kamerahusen på månens yta och tog endast med sig de löstagbara magasinen, matade med exponerade filmrullar. På rymdfärder är det nödvändigt att se upp med allt som väger i onödan – därav det något ovanliga månskrotet.
Hasselbladaren blev känd som ”månkameran”, medan andra svenska bidrag till NASA:s rymdprogram var av mer blygsam art. Ett exempel är wettexduken, som uppfanns på 1940-talet av Curt Lindquist på KF:s fabrik Nordisk Silkescellulosa i Norrköping. År 1965 beställde NASA ett stort parti wettex som isolering till Geminiprogrammets rymdkapslar. Materialets absorptionsförmåga gjorde det lämpligt som isolering, och samtliga väggar i rymdfarkosten Gemini IV belades med wettex. Det blev emellertid bara en rymdfärd; mixen av cellulosa och bomull kännetecknades nämligen inte endast av sin uppsugningsförmåga utan också av sin lättantändlighet i torrt tillstånd. Lyckligtvis skedde dock inte något tillbud vid just den rymdfärden.
Astronauten Edgar Mitchell arbetar med Hasselbladkameror den 28 oktober 1970. Bild från NASA.
En sentida, och mer lyckosam, parallell är gummiföretaget Trelleborgs polymertätningar, som skyddade kameror och annan känslig utrustning i NASA-robotarna Spirit och Opportunity som sändes till mars 2003. Gemensamt för Trelleborgs tätningar och wettexduken – och egentligen även Hasselbladkamerorna – var att det handlade om beprövade, robusta och hållbara lösningar snarare än teknologiskt avancerade produkter. All rocket science behöver inte vara ”rocket science”.
Svensk rymdforskning
Startpunkten för Sveriges rymdverksamhet i egen regi brukar annars räknas till den 14 augusti 1961 och uppskjutningen av den 35 kg tunga forskningsraketen Plutnik från Nausta i Norrbotten. Syftet den gången var att undersöka nattlysande moln genom att skjuta ut talkpulver när raketen nådde sin högsta höjd. Talkmolnet skulle sedan kunna observeras från jorden och jämföras med bilder av nattlysande moln, som man antog också bestod av fint stoft. Försöket lyckades dock inte fullt ut; sprängladdningen som skulle skjuta ut talkpulvret fungerade inte och raketen nådde endast 80 kilometer, medan rymdgränsen ligger på cirka 100 kilometers höjd. Den svenska rymdbasen Esrange utanför Kiruna byggdes 1964 och drivs i dag av Swedish Space Corporation (SSC, tidigare Rymdbolaget). SSC ansvarar också för utveckling och tillverkning av utrustning för svenska rymdprojekt, i nära samarbete med svenska och andra teknikföretag. Viktigast bland de svenska företagen är RUAG Space (fd Saab Space) och Volvo Aero. RUAG Space tillverkar bland annat datorer till ESA:s egna Arianeraketer, liksom antenner och mikrovågselektronik till satelliter och de separationssystem som frigör satelliten från bärraketen. Företaget har också tillverkat styrsystem för sondraketer, bland annat till NASA. Volvo Aero tillverkar turbiner till turbopumparna för flytande väte och syre och utloppsmunstycken för raketmotorer – bland annat till Arianeraketen.
Den första svenska satelliten, Viking, skickades upp 1986 från den europeiska rymdbasen i Kourou i Franska Guyana. Satelliten hade tillverkats av Saab Space i Linköping. Foto: Lennart Noring/Wikimeda Commons.
Den första svenska satelliten, Viking, skickades upp 1986 från den europeiska rymdbasen i Kourou i Franska Guyana. Satelliten hade tillverkats av Saab Space i Linköping, med bland annat amerikanska Boeing som underleverantör. Viking har genom åren följts av ytterligare fem satelliter. Den senaste, Prisma, skickades upp 2010 från en rysk rymdbas och bestod av två farkoster, Mango och Tango. Prisma tillverkades av Space-divisionen hos SSC, nuvarande OHB Sweden AB.
Sökande efter utomjordiskt liv
Svensk teknik kommer snart att på nytt spela en viktig roll i rymdsammanhang. År 2022 skickas den europeiska rymdfarkosten Juice (Jupiter Icy Moons Explorer) i väg till tre av Jupiters månar. I utrustningen ingår mätinstrumentet Radio & Plasma Wave Investigation (RPWI), som ska hjälpa till i sökandet efter utomjordiskt liv. RPWI kommer att användas för att identifiera och kartlägga de oceaner som antas finnas under istäckena. Farkosten kommer även att utrustas med partikelsensorn PEP (Particle Environment Package), som ska studera växelverkan mellan rymden och Jupiters isiga månar. Båda dessa instrument har utvecklats vid det svenska Institutet för rymdfysik – RPWI vid anläggningen i Uppsala och PEP vid anläggningen i Kiruna.
Resultaten lär dock låta vänta på sig. Det tar omkring åtta år innan farkosten är framme vid Jupiter, där den ska krascha på den största av planetens månar, Ganymedes. Instrumenten ombord kommer sedan, om allt går som planerat, att samla in information och analysmaterial fram till åtminstone år 2050.
Dela med dig av dina tankar