Utöver NK

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1949:8-9.

Josef Sachs var alltifrån sin ungdom gripen av ett patos: att höja köpmannayrkets anseende och köpmannakårens kompetens och sociala ställning. Allt det han i sitt liv uträttade kom på sätt och vis att präglas av detta patos. Han berättade gärna om hur förskräckta hans studentkamrater från Realläroverket blev då han efter en utlandsresa 1890, varunder han fått göra bekantskap med det då ute i Europa sjudande näringslivet, ta­lade om för dem, att han hade beslutat sig för att ge de planerade juridiska studierna på båten och i stället ägna sig åt samma yrke som hans far, hans morfar och morfarsfar före honom be­drivit med stor framgång i Stockholm.

I de många skiftande uppdrag och verksamheter som han ut­över skapandet och ledandet av Nordens största varuhus kom att ägna inte bara sin otroliga energi utan också sin arbetsglädje fick han ständigt tillfälle att förkovra och utveckla den sak han hade svurit sin trohet. I all hans verksamhet utanför NK kan man mer eller mindre tydligt spåra hans strävan att göra han­deln och dess män aktade och förbättra villkoren för en fri och sund köpenskap. Det är mycket sällan man i ett avslutat män­niskoliv kan skönja så klara och målmedvetna linjer som i Josef Sachs’.

Detta är desto märkligare som hans arbete utanför det egna företaget kom att beröra så många och vitt skilda fält. Jag har framför mig en lista med biografiska data över generalkonsul J. E. Sachs. Den omfattar fem maskinskrivna folioark och för­tecknar ändå långt ifrån alla hans uppdrag och förtroendeposter.

Man kan emellertid i den urskilja en del huvudlinjer utöver de poster som var direkt förknippade med ledandet av NK. För enkelhetens skull numrerar jag dem:

1) Styrelseuppdrag inom bank-, försäkrings-, trafik- och indu­striföretag, ett dussintal, varutav ungefär hälften ordförande- ­eller vice ordförandeposterna.

2) Styrelseledamotskap i näringslivets organisationer och för­troendeorgan av skilda slag (ekonomiska såväl som ideella), om­kring 30, däribland ordförande- eller vice ordförandeskap i un­gefär hälften.

3) Ledamotskap av kungl. kommittéer och kommissioner, råd, krisorgan och andra uppdrag av statlig art, ett 25-tal.

4) Ledamotskap i utställningskommittéer och bestyrelser, statliga uppdrag i utställnings- och mässfrågor, ett 30-tal, med ord­förandeskap eller vice ordförandeskap i ett 10-tal.

5) Social och humanitär verksamhet inom sjukvården med flera områden. Därvidlag är listan så ofullständig att någon siffra inte kan nämnas.

Observera att de flesta av dessa uppdrag var förknippade med arbete, ofta nära nog dagligt arbete under många år. Det var i inget sammanhang frågan om att bara ”sitta och se bra ut”.

Utöver dessa fem huvudgrupper av Josef Sachs’ verksamhet utanför NK tillkommer en rad uppdrag som sammanhängde med hans personliga konstnärliga och sociala intressen: såsom Kon­sertföreningens styrelse och Stockholms Konserthuskommitté, Höstsol, Slöjdföreningen, samt hedersuppdrag såsom ledamotskap av Oscar II:s och drottning Sophias guldbröllopsminne och kungainsamlingar eller hedersledamotskap av Stockholms Nation i Uppsala och en rad föreningar och sällskap. Om de ärebety­gelser som under årens lopp hopades över Josef Sachs skall här inte ordas. Här är det fråga om hans insats av arbete och entu­siasm.

Socker för miljoner – med komplikationer

Det är naturligt att börja med att närmare beröra ett par uppdrag som angick hela den svenska nationen och som var av internationell politisk vikt. Åren 1917-1921 satt Josef Sachs i Statens Handelskommission, där han i sin egenskap av chef för avdelningen för Centralmakterna dagligen måste tjänstgöra. Det var ingalunda det första statliga uppdraget: det hade föregåtts av så viktiga uppgifter som ledamotskap i Patentlagstiftnings- ­och Obligationslagstiftningskommittéerna och ett flertal tull­kommittéer m. m. Det var emellertid Josef Sachs’ dittills största statliga uppdrag och skulle kräva åtskilliga års nervöst och på­frestande arbete. De kommersiella förhandlingarna med Enten­ten sköttes av tre av kungl. maj :t utsedda representanter, bl. a. Marcus Wallenberg och Johs. Hellner, tidigare utrikesminister och sedermera ordförande i NK:s styrelse. Dessa var ej leda­möter av Handelskommissionen. Det var däremot underhandlarna med Centralmakterna, som leddes av Sveriges förutvarande mi­nister i Berlin landshövding Erik Trolle och Josef Sachs. Bland ledamöterna i Handelskommissionen längre eller kortare tid märktes bl. a. C. E. Svensson, känd över hela landet som Fläsk-­Svensson, sedermera finansministern Henric Tamm, Ivar Kreuger och Christian Stor-Johann.

En gång vid påsktiden reste samtliga ledamöter i kommissio­nen bort och Josef Sachs lovade, att eftersom han ändå var i sta­den gå upp och titta på posten och se till de löpande ärendena. Det råkade just då komma ett telegram från Holland om att Sverige kunde få köpa ett parti socker för 10 miljoner kronor från Ostindien. Villkoret var att svar skulle ges omgående och beloppet gäldas i guld. Som Sverige var i starkt behov av socker – de äldre av läsarna minns det säkert än – skred Josef Sachs till omedelbar handling. Han lyckades nå förbindelse med ve­derbörande avdelningschef i Livsmedelskommissionen, som be­fann sig i Köpenhamn, och fick i ett ilsamtal bekräftat att Livsmedelskommissionen med uppsträckta händer accepterade er­bjudandet.

Josef Sachs gick upp till riksbankschefen Viktor Moll, som var mycket snål med våra valutor, och förklarade, att han behövde tio miljoner i guld. Moll vägrade bestämt.

– Men landet behöver socker, tiggde Josef Sachs förtvivlat. Då Moll fortsatte att vägra, sade Josef Sachs:

Om du framhärdar, så kommer jag att publicera hela historien i tidningarna. Men en du skall få fundera på saken till klockan elva i morgon.

Det behöver jag inte, svarade Moll.

Riksbankschefen vägrade även nästa dag att bestå valutan, varför Josef Sachs gick upp till statsminister Eden, som vika­rierade för Johs. Hellner som utrikesminister, och framlade sa­ken. Eden lovade sitt stöd och gav den energiske representanten för Handelskommissionen fria händer att driva saken som han fann häst.

Följden var att Viktor Moll påföljande dag, till vilken Josef Sachs hade lyckats utvinna frist, föll till föga och släppte ifrån sig pengarna. Sverige fick en god förstärkning i skafferiet tack vare en envishet, som landet skulle få mycket nytta av.

Brakmiddag på Unter den Linden – med preludier

Josef Sachs livligaste minnen från Handelskommissionens år rörde de otaliga förhandlingsresor till Berlin som han och Erik Trolle företog, oftast förstärkta av sakkunniga av olika slag, som kungl. maj :t utsåg på deras hemställan. Tyskarna var hård­kurtiserade, men våra förhandlare utnyttjade skickligt den för den krigförande stormakten nödvändiga svenska järnmalmen och lyckades byta den mot de för oss livsviktiga varorna kol och kali.

Vid ett tillfälle blev förhandlingarna särskilt hårda och lång­dragna. Man hade fått till stånd ett avtal, som Sverige var be­låtet med men efter något år måste nytt avtal göras upp och dessutom den kinkiga frågan om Flintrännan utanför skånska kusten. Josef Sachs fann sig plötsligt vara förhandlare i en svår internationell sjörättslig fråga. Han hade i rikt mått fått ägna sitt intresse åt det ämne han en gång hade tänkt att studera, juridiken, och hade varit med om att utarbeta åtskilliga lag­förslag, men detta var en svårknäckt specialfråga. Tillsammans med den då 25-årige Åke Hammarskjöld, som sedan skulle bli generalsekreterare i Haagdomstolen, och vår dåvarande marin­attaché Claes Lindström förde Josef Sachs denna fråga i hamn. Värre var det med handelsavtalsfrågan.

Stockholmsutställningen 1930 besöktes av Londons Lordmayor, Sir William Waterloo, som här flankeras av generalkommissarien Gregor Paulsson till vänster och bestyrelsens vice ordf. Josef Sachs till höger.

Förhandlingarna gjordes inte just angenämare genom att det då rådde svår livsmedelsbrist i Tyskland, där man inte bara hade surrogat utan till och med ’Surrogatenersatz”. Förhand­larna hade förbehållit sig att få medföra eget smör, knäckebröd och kaffe, men de inviterades ständigt på middagar, vilkas för­näma bordsdekorationer och serviser stod i omvänd proportion till välfägnadens kvalitet. Till slut beslöt Erik Trolle och Josef Sachs att – för sina magars skull – inte mera acceptera några inbjudningar. De såg dock fram mot en middag, på vilken de själva planerade att bjuda de tyska förhandlarna, då allting hade gått i lås, och Josef Sachs valde med sakkunskap ut de bästa vinerna på Berlins största svarta-börs-restaurang, Hiller vid Un­ter den Linden. Man lyckades skaffa både Loitens akvavit och Cederlunds punsch att undfägna gästerna med.

Vid sista förhandlingssammanträdet skulle avtalet endast pa­r,igraferas, en formell historia som man väntade skulle gå snabbt. Men den tyske ordföranden, Ministerialdirektor von Kriege, reste sig överraskande och förklarade, att tyska rege­ringen inte kunde godkänna avtalet. Det blev dödstyst i lokalen så när som på raspet av Josef Sachs penna. Han sköt över ett papper till Trolle, varpå han på svenska hade skrivit: ”Jag tyc­ker att vi skola avbryta förhandlingarna och Du skall göra det i skarpa ordalag.” Trolle reste sig också och förklarade förhand­lingarna avbrutna för Sveriges del och att delegationen skulle fara hem med kvällståget. Samtliga svenskar reste sig för att lämna lokalen. Tyskarna blev synbart nervösa och von Kriege undrade om man inte skulle kunna göra ännu ett försök att komma överens klockan fyra samma eftermiddag. Trolle för­klarade, att det skulle man möjligen kunna gå med på men försäkrade, att svenskarna inte komme att ändra ett ord på den överenskommelse som efter långa förhandlingar hade träffats dagen innan.

Trolle och Josef Sachs gick till Tiergarten för att andas ut. Men Josef Sachs kunde inte sitta stilla på en parkbänk. Han bad Trolle söka upp och bearbeta tyske utrikesministern me­dan han själv åtog sig von Kriege och bankiren Fritz Warburg, som hade stora svenska sympatier, och som han kände väl. Ti­den till sammanträdet klockan fyra använde de båda förhand­larna så väl, att den tyske ordföranden, så snart man hade samlats i Wilhelmstrasse, reste sig och förklarade sig ha glädjen att meddela, att hans regering hade godkänt förslaget. I glad stämning hälsade Trolle och Sachs tyskarna välkomna till mid­dag på Hiller. Den middagen torde ha blivit något alldeles extra, ehuru den kanske var i kraftigaste laget för de tyska gäs­terna, som inte var bortskämda med så mycken mat och fram­för allt dryck. Tillkom att det var Josef Sachs som hade arran­gerat middagen!

På perrongen i Moskva 1923: Eliel Löfgren i mitten, Josef Sachs till höger.

Det stora uppdraget – mission i Moskva

Ett större och betydligt delikatare uppdrag anförtroddes Josef Sachs i början av 1923. En dag ombads han att uppsöka utri­kesminister Branting i Arvfurstens palats. Denne förklarade, att svenska regeringen ämnade inleda underhandlingar med De Socia­listiska Rådsrepublikernas Union om en handelstraktat – och ett eventuellt de facto-erkännande av den då redan fem år gamla nya statsbildningen (Sverige tillhörde den sista grupp länder som erkände Sovjet). Vidare gällde det att utröna och bevaka de svenska ekonomiska intressena i Ryssland, som så småningom visade sig röra inte mindre än 400 miljoner kronor. Till medförhandlare skulle Josef Sachs få advokat Eliel Löf­gren, f. d. justitieminister och sedermera utrikesminister.

Eliel Löfgren hyste vissa betänkligheter mot att åta sig upp­draget, då han inte var säker på, att hans ekonomi skulle med­ge en längre bortavaro från hans advokatbyrå. Dessa betänklig­heter undanröjdes genom att Josef Sachs erbjöd sig avstå sitt arovde och att Löfgren dessutom skulle få de sekreterarearvo­den som inbesparades genom att han själv åtog sig alla engel­ska skrivgöromål och Josef Sachs alla franska. Men en som fortfarande hyste de djupaste betänkligheter var dr Emanuel Nobel, som kom upp på NK och varnade sin vän Josef på det bestämdaste.

– Om jag kommer dit, så kröker de inte ett hår på mitt huvud, förklarade Josef Sachs.

En komplikation var, att fru Sigrid Sachs, som då vistades på Rivieran, var mycket klen, och det gällde att bespara henne all oro. Därför undanhölls hon också alla tidningar, vari det skrevs om den förestående resan, och hon visste ingenting förrän envoyén Westman en dag kom till henne och sade:

– Jaså, Josef skall resa till Ryssland och förhandla.

När hon i telegram vädjade till sin make att inte resa, fick hon från fru Wigoff ett svarstelegram: ”Tyvärr för sent. Gene­ralkonsuln reste i går.”

De båda herrarna, som alltså skulle ordna Sveriges dittills kaotiska förhållanden till Sovjet, reste över Finland med var sin smoking i packningen – det var de ryska ”kamraternas” högtidsdräkt, ty frack bars bara av kypare – samt en låda rödvin och cognac. Den lådan kom bra till pass under den för­sta etappen genom Ryssland från Rihimäki till Petrograd, ty bänkarna i kupen var omöjliga att sitta på. Eftersom värmeled­ningen i vagnen var trasig, satt de båda befullmäktigade om­buden för konungariket Sverige hopkurade i sina pälsar och huttrade på en vinlåda. Situationen förvärrades av att Eliel Löfgren var sjuk. De måste därför stanna några dagar i Petro­grad, där Josef Sachs hade rika tillfällen att göra jämförelser med den tid då NK hade haft en stor filial under tsarismens sista år med dess hektiska dans på randen till en avgrund. Hela kvarter låg i grus och spillror och staden hade förlorat sin liv­lighet, kanske i någon mån beroende på att den hade degrade­rats och inte längre var huvudstad.

Resan till Moskva gick relativt bekvämt, och i Sovjets nya huvudstad möttes de av ”l’introducteur des Ambassadeurs”, en ung före detta kammarherre vid tsarhovet, som på något sätt hade lyckats överleva. Han bjöd dem åka i en Öppen Fordbil – i minus tjugo grader Celsius. Ett privathus, som hade natio­naliserats, erbjöds dem som residens under Moskvavistelsen och en mindre tjänarstab ställdes till förfogande – som det senare upptäcktes var den helt och hållet i Tjeckans sold.

Lenin låg vid detta laget dödssjuk, och de båda ryssar som svenskarna hade att möta vid förhandlingsbordet, enligt rysk vana oftast nattetid, var folkkommissarien för handel och indu­stri Leonid Krasin och biträdande utrikeskommissarien Maksim Litvinov, båda sedermera förgrundsgestalter i mellankrigsårens världspolitik. Förhandlingarna började i allmänhet vid tiotiden på kvällen och kunde pågå till långt in på mornarna. Ryssarna var ytterligt skickliga förhandlare, berättade Josef Sachs, men de tog lång tid på sig och lät det dröja mellan seanserna. Det krävdes kallblodighet och tålamod från svenskarnas sida, men de många krångliga frågorna löstes till någorlunda ömsesidig belåtenhet och året därpå – 1924 – erkändes Sovjetunionen de jure av Sverige.

Mellan förhandlingarna och de många skrivgöromålen hade de båda svenskarna en rad representativa plikter. Tyske ambas­sadören gav en bankett till deras ära, liksom finske ministern A. V. Hacksell och det norska diplomatiska ombudet, kammar­herre von Jackeln. Tyske ambassadören tog för övrigt till vana att titta in till svenskarna om förmiddagarna – det var med anledning av den tidigare omnämnda lådan. Han tyckte nämli­gen mycket om god cognac. Vid ett av dessa bankettillfällen rå­kade Josef Sachs nämna för tyske ambassadören, att Eliel Löf­gren aldrig hade sett Kreml. Ambassadören åtog sig att ordna saken — vilket tidigare flera gånger utan märkbart resultat hade utlovats av sovjetmyndigheterna. Dagen därpå hämtade en öppen Ford, men det dröjde länge innan den satte igång mot målet. Det visade sig, att man väntade på ännu en person. Det var madame Litvinov, som heller aldrig hade sett Kreml och som nu passade på tillfället att följa med. Hon var engelska och av adlig börd. Kreml, Kreml, det praktfulla tsaristiska palatset, hade kvar något av sin gamla glans men korridorerna var be­hängda med propagandaaffischer och det vimlade överallt av röda armens soldater.

Eliel Löfgren hade före avresan från Sverige gjort ett förbehåll: han ville ha rysk kaviar till varje mål.

– Även till första frukost? skrattade Josef Sachs.
– Ja, till den också!

Det fick han.
Den ståtliga bankett som Sovjetregeringen ordnade till svenskarnas ära hölls i ett nationaliserat hus, som hade tillhört en av de största sockermagnaterna i Ryssland. Ägaren var död, men hans änka tilläts bo kvar i husets portvaktslägenhet. Inbjudan skedde på ett så elegant koppartryckt kort, att Josef Sachs tog det med hem och visade det för kung Gustaf som ett prov på vad den proletära diktaturen i den vägen kunde kosta på sig.
Vid hemkomsten från Rysslandsresan, som alltså i stort sett hade krönts av framgång, kallades Eliel Löfgren och Josef Sachs en dag till Utrikesnämnden, där kung Gustaf satt ordförande, och där de båda delegaterna fick framlägga sina erfarenheter och besvara frågor. Det torde inte ha hänt ofta att personer som ej är riksdagsmän eller beskickningschefer har deltagit i Utrikesnämndens sammanträden. Regeringen gav också en middag på Hotel Kronprinsen för de hemkomna, varvid Hjalmar Branting framförde sin och regeringens tillfredsställelse med uppdragets resultat.

Josef Sachs reste mycket redan i sin ungdom, bl. a. på bröllopsresa till Främre Asien..

En som – utanför programmet – också drog nytta av dessa erfarenheter var den franske politikern Edouard Herriot, som året därpå skulle bli regeringschef i sitt hemland. Han kom till Stockholm och uppsökte Josef Sachs på NK för att få en del tips inför sin egen resa till Moskva. Herriot uttryckte sin tack­samhet över de goda råden på försättsbladet till ett exemplar av den bok om Ryssland han sedermera skrev, och som nu åter­finns i Josef Sachs’ bibliotek.

Internationalist – i handelns tjänst

Redan under sina lärlingsår i utlandet 1890-92 hade Josef Sachs stiftat bekantskap med handelskammareinstitutionen. De franska Chambres de commerce hade traditioner från 1500-talet och blev förebild för motsvarande organ inom andra länder. Kamrarnas huvudsakliga uppgift var och är att tjäna som råd­givare i kommersiella frågor, i synnerhet i fråga om handels- ­och tullagstiftning och vid fastställande av tariffer för kommuni­kations- och transportväsendet. Efter hemkomsten till Sverige medverkade Josef Sachs bland andra till att sprida kunskap om handelskammareverksamheten såväl genom föredrag som tid­ningsartiklar. Initiativet till stiftandet av Stockholms Handels­kammare utgick från Stockholms ·Köpmansklubb, där Josef Sachs tidigt hade kommit in i den s. k. nämnden. Då handels­kammaren tillkom 1902 hade emellertid Josef Sachs – av lätt­förståeliga skäl: NK kom till det året – inte tid att aktivt del­taga som fullmäktige. Det blev först 1907.

Den nya institutionen var ett organ för samarbete mellan olika handelsintressen för att införa en förbättring av förhål­landena inom det fria näringslivet – utan inblandning från 6tatsmakternas sida. År 1917 fick de svenska handelskamrarna en mera officiell ställning genom att de auktoriserades av stats­makterna att företräda de tre huvudgrenarna inom näringslivet: handel, industri och sjöfart.

Josef Sachs kom att tillhöra verkställande utskottet åren 1914–45, och var med om att utarbeta mängder av utlåtanden i olika frågor. Han var en av initiativtagarna till auktorisation av revisorer, fastighetsförmedlare och översättare och har givit sitt stöd åt bildandet av Stockholms handelshögskola samt verk­samt bidragit till inrättandet av Handelsdepartementet. Till de frågor han aktivt intresserade sig för hör Nedre Norrmalms reg­lering – han var ordförande i den kommitté som beredde ären­det inom Stockholms Handelskammare. Han förde också en out­tröttlig kamp för att skaffa fram ett effektivt lagskydd mot illo­jal konkurrens, en fråga som han sysslat med redan under sitt ledamotskap i Patentlagstiftningskommittén 1910-16.

Stockholms Handelskammare har nu sin egen förnäma fastig­het i Västra Trädgårdsgatan 9. Huset är skänkt av K. A. Wallen­berg, men det var Josef Sachs som lyckades spåra upp detta patricierhus, ett av de få som ännu finns kvar i Stockholm.

Det skulle ha varit olikt Josef Sachs, att då han väl en gång djupt engagerat sig i en sak, inskränka sig att blott se dess in­hemska sidor. Han var en god patriot men samtidigt 1 bästa me­ning internationalist. Han trodde på mellanfolkligt samarbete, på ett fritt utbyte av varor och idéer som den enda vägen till fred. Politiker var han aldrig. Den gång han erbjöds att inträda i De Geerska ministären som finansminister måste han avböja. I sin iver att anlita hans sakkunskap för att förvalta rikets finanser hade man glömt regeringsformens § 4, den som handlar om ”den rena evangeliska läran”. Men även om han inte tog aktiv del i det politiska livet betydde det inte att han var oin­tresserad. Han trodde dock på andra medel än dem som står parlamentarikerna till buds. Han trodde på samarbete. Till sin läggning var han en starkt frihetsälskande liberal, och den upp­fattningen gav också färg åt hans internationella insatser bland annat inom Internationella Handelskammaren. Redan 1914 hade han varit av kungl. maj:t utsedd delegat vid den kongress som franska regeringen hade inbjudit till för bildande av en inter­nationell handelskammare. Världskriget omintetgjorde dess för­verkligande.

År 1920 konstituerades emellertid i Paris en Internationell Handelskammare, men Sverige kom att deltaga först vid en kon­gress i London 1921. Sex år senare blev Josef Sachs medlem av dess styrelse och sedermera vice ordförande. Nationernas För­bund, i vars rådgivande organ för utrikeshandelsfrågor Josef Sachs satt 1926, anlitade flitigt den Internationella Handelskam­marens ”Comite de la Politique Commerciale”, vari Josef Sachs blev ordförande 1930. Detta påkostande uppdrag önskade han först avböja, men dåvarande utrikesminister Fredrik Ramel förklarade, att det inte bara var en heder för Josef Sachs utan för vårt land att anförtros en sådan post, eftersom dylikt ordfö­randeskap eljest endast brukade tilldelas representanter för stor­makterna. Uppdraget medförde månatliga resor till Paris under vinterhalvåret – resor som gick till så, att Josef Sachs lämnade sitt kontor på NK på torsdagskvällen, tog nattåget till Malmö och därifrån flög till Paris på fredagsmorgonen. På lördagsef­termiddagen flög han till Malmö och tog nattåget tillbaka till Stockholm. Det krävdes spänst för dylika hektiska resor, men Josef Sachs var ”bara” i 60-årsåldern då.

Vid Internationella Handelskammarekongressen i Washington 1931 var Josef Sachs en av medlemmarna i den delegation som stod under ledning av hans gamle vän J. Sigfrid Edström. I ett brev från generalkonsul Olof Lamm skildras Josef Sachs insatser vid denna kongress, där han fungerade som ordförande vid ett av de viktigaste kommittésammanträdena. Han ledde för­handlingarna på engelska, franska och tyska och kastade mellan språken så att tolkarna tidvis blev arbetslösa. Under plenarsam­manträdena gick han omkring och verkade ointresserad men då han uppmanades att göra sina inlägg, visade han sig besitta samma förmåga som utmärker Edström: att uppfatta allt utan att synas lyssna.

Vid det kommittésammanträde, som skulle ledas av Josef Sachs, stod mest gynnad nationsklausulen på diskussionspro­grammet, och redan några timmar före sammanträdet fick han höra, att ingen amerikan skulle göra något inlägg – Vita Huset hade gett en fingervisning om att det inte var lämpligt att så skedde, eftersom USA just då var starkt protektionistiskt. Josef Sachs reagerade starkt, ty tre amerikanska talare var anmälda. Han begav sig omedelbart till den amerikanska Handelskamma­rens ordförande, Silas Strawn, och förklarade:

Om inga amerikanska talare uppträder, kommer jag bara att öppna sammanträdet och därpå att nedlägga klubban och förklara att jag inte anser mig kunna ta upp dessa ämnen till diskussion, då det ju är varken ur europeisk synpunkt lämpligt eller gentemot amerikanerna artigt att diskutera ett ämne, som de inte är intresserade av.

– Det kan ni inte göra och det kommer ni inte att göra, sva­rade Strawn, ursäktade sig och försvann, sedan han gett sekreterarna order ”to see what could be done”. De försökte övertala mr. Sachs att ändra på sitt beslut, men han svarade, att de kunde vara förvissade om, att han ämnade stå vid sitt ord.

– I have never been made ridiculous and I am not going to be made it now.

Under lunchen skaffade han sig fullmakt från Internationella Handelskammarens president, Belgiens f. d. konseljpresident Theunis, att handla så som han hade hotat. Resultatet blev att en amerikan uppträdde och yttrade sig, även om det var en mindre stjärna.

Utställningsexpert i ett halvsekel

Josef Sachs som utställningsman – det är ett jättekapitel. Man kan lugnt säga att det sedan 1897 inte hållits någon mera betydande utställning i hela världen där han inte har deltagit på ett eller annat sätt och bidragit till att göra Sveriges insats så slående och värdig som möjligt. Hans verksamhet i denna bransch sträckte sig över ett halvsekel.

Han var med redan i Stockholm 1897, då han som 25-åring gjorde sin blygsamma debut på det område som han sedermera skulle komma att behärska bättre än någon annan svensk. Han utsågs till medlem av jurygrupp 9, som skulle prisbedöma läderarbeten, album och bokband. Det är ganska ironiskt att debuten just skedde som juryman, ty han skulle sedermera både inom Sverige och internationellt bli en ivrig förkämpe för avskaffan­de av allt vad prisbedömning heter, detta bland annat därför att en del av stormakternas representanter bedrev skumt spel bakom kulisserna i de olika juryinstanserna.

S:t Petersburgutställningen 1908 ledde till startandet av NK:s ryska filialer. Här en bild från invigningen i Moskva med riksmarskalk Printzsköld t. h., därefter Joh. Hellner och Josef Sachs. Stående t. v. Harald Lettström. I soffan Tore Grönwall.

Några år senare skötte Josef Sachs arrangemangen vid en österrikisk utställning i Stockholm – hans svärfar var österri­kisk generalkonsul. Det svenska deltagandet i Konstindustriutställningen i Turin 1902 sköttes praktiskt taget helt av arkitekt Ferdinand Boberg och Josef Sachs med utmärkt stöd av dispo­nent Karl Stein i NK. Firman Joseph Leja var anmäld till denna utställning men kom att framträda under Nordiska Kompaniets namn – det var, som Josef Sachs skriver i sina memoarer, ”sålunda första gången, som NK framträdde i det ’världens skylt­fönster’, som de internationella utställningarna utgöra.”

Josef Sachs påstod, att han aldrig hade sett så mycket juve­ler som vid en bal hos hertigen av Aosta i samband med invig­ningen. Vid ett samtal som han hade med markisinnan di Bisio, maka till Italiens minister i Stockholm, fick han förklaringen: De flesta fideikommiss i Italien bestod just av juveler – många av de närvarande hade faktiskt ingenting annat i livet än de underbaraste diamanter och pärlor. Ett lysande elände!

NK:s stora genombrott på den internationella utställnings­arenan skedde i Sankt Petersburg 1908, och framgången där skulle ju leda till startandet av de ryska filialerna. Josef Sachs bar ansvaret för, att den svenska avdelningen skulle stå klar i rätt tid, men de ryska arbetarna tog det mycket lugnt. Han vände sig då till Sveriges minister general Brändström, Elsa Brändströms far, som var lika barsk som respekterad och denne kom till paviljongen och slog sin käpp i bordet:

– Ni får två dagar på er att göra färdigt här. Om tre dagar klockan fyra kommer jag hit med Sachs, och då råder jag er att ha allting klart.

Det var alltid lika utmärkande för Josef Sachs att om något hotade att fallera vända sig till rätt man och få fart på arbetet, även om det stundom måste ske med skrämseltaktiken.

I bestyrelsen för Stockholmsutställningen 1909 satt Josef Sachs med under prins Eugens hedersordförandeskap, och från förberedelsearbetet för ”den vita staden” eller ”sommarsagan” som den också kallades berättade han en för prins Eugen typisk historia. Då man granskade planen över hur byggnaderna skulle ligga och vilka byggnader som skulle användas till vad, sade prinsen plötsligt:

– Men mina herrar, här har vi ju glömt att reservera plats för alla tomlårar, som man måste härbärgera under utställnin­gens gång.

Den sista stora utställningen före första världskriget var Bal­tiska industri- och konstutställningen i Malmö 1914 och i dess bestyrelse anlitades också Josef Sachs, som därför blev tvungen att, samtidigt som han ledde NK :s nybyggnad, minst en gång varje månad resa till Malmö och deltaga i sammanträden. Åter­igen ett exempel på hans förmåga att hålla flera järn i elden – och hålla dem varma.

Efter att ha suttit i bestyrelserna för Sveriges deltagande i de internationella utställningarna i San Francisco 1915 och Rio de Janeiro 1922 samt i kommitten för jubileumsutställningen i Gö­teborg 1923 fick Josef Sachs sitt dittills största uppdrag på om­rådet, att vara vice ordförande i bestyrelsen för den internatio­nella konstindustriutställningen i Paris 1925. Där gjorde Orre­forsglaset, presenterat av NK, sitt internationella genombrott, och den svenska parollen ”vackrare vardagsvara” lanserades för första gången.

När Josef Sachs av statsminister Arvid Lindman ombads att bli vice ordförande i bestyrelsen för Barcelonautställningen 1929 tackade han med förtjusning ja. Det hade sin naturliga förklaring: hans dotter och måg, bergsingenjör Carl Kjellberg bodde då i Barcelona. Om denna vackra utställning berättar disponent Serving i korthet på annat håll i detta nummer. Att den svenska framgången till stor del kan tillskrivas Josef Sachs’ energi torde vara obestridligt.

Svenska paviljongen i Paris 1937 väckte internationellt uppseende där den låg i Eiffeltornets skugga.

Vid Stockholmsutställningen 1930 var Josef Sachs återigen vice ordförande medan kronprinsen var energisk hedersordfö­rande som avstod en sommarmånad på sitt Sofiero för att allt skulle löpa friktionsfritt. På invigningsdagen gav konungen te på huvudrestaurangen, där Josef Sachs satt placerad vid prins Gustaf Adolfs bord. Efter en stund kallades han av hovmarskal­ken till kung Gustafs bord. Hans majestät sade:

Jag har i dag i statsråd varit med om att tillerkänna dig Illis quorum i tolfte storleken, inte bara för vad du har gjort i det här sammanhanget, utan för vad du har gjort på olika områden inom vårt land. Jag förbehöll mig att personligen få överlämna den till dig, vilket jag härmed gör.

Det skulle ju kunna synas som om detta hade varit en till­fredsställande kulmen på en verksamhet inom utställningsbran­schen som hade sträckt sig över trettiofyra år. Men Josef Sachs’ energi räckte till för ännu mer än ett decenniums kraftfulla in­satser på området – i själva verket blev trettiotalet det årtionde varunder han kom att intaga de främsta posterna när det gällde Sveriges deltagande i internationella utställningar: ordförande­skapet i Bryssel 1935 och Paris 1937 och hedersordförandeskapet i New York 1939, det senare en post som dittills endast hade tilldelats kungliga personer eller rikets högst uppsatta män, och som därför kom att symbolisera den definitiva segern i den kamp han hade fört i så många årtionden: det var en köpman som hedrades på det sättet och däri såg han främst en honnör åt hela Sveriges köpmannakår.

Förhållandena på det internationella utställningsområdet var delvis kaotiska: det fanns inga regler för inom vilken ram de olika deltagarenationerna skulle framträda, inga möjligheter för dem att skydda sig mot kostsamma förlängningar och dylikt. Redan 1911 hade i Berlin hållits en diplomatisk konferens om det internationella utställningsväsendet, varvid Sverige represen­terades av Josef Sachs’ svåger Arthur Thiel. Världskriget kom emellan och sedan tövade det ända tills 1928 innan en ny diplo­matisk konferens kom till stånd. Kungl. maj :t utsåg svenske ministern Albert Ehrensvärd och Josef Sachs samt handelsrådet Sven Bergius till delegerade för vårt land. På vägen till konfe­rensens öppnande i franska utrikesdepartementets berömda sa­long vid Quai d’Orsay sade greve Ehrensvärd till Josef Sachs:

– Nu ska vi fördela det här rättvist. Du tar hela arbetet, och jag tar hela äran.
Goda vänner emellan ansåg Josef Sachs detta vara en rimlig propå.

Nu bildades ett av de få överstatliga organ som verkligen fun­gerat, trots krig och kriser, nämligen Bureau lnternational des Expositions. Till detta internationella ämbetsverk med säte i Paris skall alla planerade storutställningar anmälas, byrån klas­sificerar dem och utfärdar bestämmelser om öppethållande, pris­bedömningar m. m. Sveriges förste delegerade i byrån blev Josef Sachs, och sedermera blev han som förste småstatsrepresentant vice ordförande. Och därmed påtog han sig ytterligare resande.

Hur många gånger han hade färdats mellan Stockholm och Paris hade han själv inte den ringaste aning om. (På tal om Amerikaresor sade han en gång: Ja, jag har väl gjort tre-fyra stycken. Varpå jag omedelbart räknade upp fem. Det berodde inte på att hans minne svek – han var en så van resenär, att han inte fäste något avseende vid dylika ”rekord”.)

Då de internationella förhållandena nu hade reglerats genom tillkomsten av Bureau International blev det bättre ordning på de stora utställningarna under 30-talet, börjande med Chicagos Centennial Celebration 1933 och slutande med New Yorks World’s Fair 1939.

I Bryssel 1935 såg det ut som om Sveriges deltagande skulle bli mycket blygsamt – trots att en svensk prinsessa satt som drottning på Belgiens tron. Staten anslog 100 000 kronor. Men Josef Sachs drev på, han tiggde och sköt själv till pengar och det slutade med att Sverige, som ursprungligen skulle ha fått en mindre paviljong än San Marina, blev väl representerat. Josef .Sachs var aldrig rädd för att springa i trappor och uppvakta, och på det sättet fick han till stånd en mycket lyckad svensk vecka och ett uppskattat svenskt örlogsbesök. Det svenska del­tagandet kom att kosta 600.000 kronor och ändå kunde ett över­skott inlevereras till statsverket.

Sachsska barnsjukhuset är ett minnesmärke ö11er Josef Sachs’ föräldrar. Överläkaren dr Harald Ernberg t. h., därefter NK:s gamle husläkare Arthur Füstenberg, fru Agda Heyman, med. dr. Gulli Pauli och Josef Sachs.

Parisutställningen 1937 präglades av de trassliga arbetsför­hållandena i Frankrike med obstruktion från arbetarnas sida och därav följande fördröjning samt av att alla försökte sko sig på de främmande deltagarna. Det var inte så lätt för entreprenö­rerna när de hade med en sådan bestyrelseordförande som Josef Sachs att göra. Han drog sig inte för att flyga ner till Paris ett par gånger och diskutera saltade räkningar med påföljd att åt­skilliga tusentals kronor inbesparades.

Josef Sachs hade inga anlag för nervositet, men vid den mid­dag som han hade inviterat till i samband med Parisutställnin­gens invigning hade han svårt att hålla manschetterna i styr. En del hade tackat ja till inbjudningen och kom inte, andra hade tackat nej och kom, en tredje kategori hade inte svarat alls och av dem kom en del medan andra uteblev: alla varianter före­fanns. Men middagen med prins Wilhelm och franske handels­ministern Bastid som hedersgäster blev en stor succé. Och det blev det svenska deltagandet i utställningen också med nära 30 000 besökare om dagen.

Vid New York World’s Fair, då Josef Sachs alltså var heders­ordförande i den svenska bestyrelsen, fick Folke Bernadotte sitt dittills största officiella uppdrag, att vara generalkommissarie.

Det skedde på hedersordförandens förslag till statsrådet Sköld. En hedersordförande kan göra hur lite han vill och hur mycket han vill – denne hedersordförande ville mycket. Han var ute i New York i god tid före invigningen, och att han energiskt in­grep även i fråga om detaljer kan betygas av den som skriver detta. Jag var nämligen själv ute på den svenska paviljongen nästan dagligen under någon vecka före invigningen och träf­fade alltid Josef Sachs där. Det höll emellertid på att gå galet: ett par veckor före invigningen, då allt skulle stå klart, fick Folke Bernadotte ett recidiv av sin gamla magsjukdom och bands vid sjukbädden. Josef Sachs bibehöll med ansträngning sitt lugn. Några dagar före invigningen var Folke Bernadotte på benen – botad med en kraftig köttdiet! – och genomförde sin del av programmet. Denna gång hade till den svenska besty­relsens förfogande ställts vad Josef Sachs hade kämpat för i decennier: ett anständigt representationsanslag. Det kunde betraktas som en personlig seger för hedersordföranden.

Som jordbrukare på egen gård

Bland mycket annat hann Josef Sachs också med att vara jord­brukare. År 1905 inköpte han Lillsveds egendom ute vid Saxar­fjärden – hans egen fjärd – och 1907 utökades dess areal på 75 tunnland öppen jord med ungefär lika mycket genom att han också arrenderade Nyvarp, granngården, som tillhörde kronan. Han drev med dugliga medhjälpare upp Lillsved till en mönster­gård både i fråga om jordbruk, trädgårdsskötsel och kreaturs­avel, varom ett flertal hederspris bär vittne. Därute fick också hans barn ett idealiskt, naturligt och friskt sommarhem.

Här måste jag citera ur de snart utkommande memoarerna ”Mitt livs saldo”:

Det var en lycka för mig och helt säkert inte till skada för gården och jordbrukets allmänna standard i Sverige, att lagen om lyxgårdar ännu inte skådat dagens ljus, då jag förvärvade och sedermera drev Lillsveds gård. Den lagen är symtomatisk för en trångsynthet, som nu på alla områden har gripit omkring sig och skapat lagar och förordningar, som jag anser vara till men för utvecklingen.

En samlares hjärtefröjd

Visserligen är jag här av utrymmesskäl nödsakad att uteämna mycket som kunde ha intresse för NK :s personal att höra om den bortgångnes verksamhet utanför företagets murar, där­ibland hans betydande insatser för vårt sjukhusväsen, vårt kon­sertliv, inom de sporter han omhuldade och om hans vittomfat­tande välgörenhet och många donationer. Jag tänker inte heller beröra hans vänskapliga umgänge inom den kungliga familjen – sommaren 1948 gjorde han sitt sista besök på Solliden, dit han också hade inviterats i år. I det avseendet kan jag bara hänvisa till memoarernas andra del, där Josef Sachs själv be­rättar därom, även om det sker med den blygsamhet decorum kräver i sådana sammanhang.

En kunglig utflykt på Rivieran 1933 för att fira prinsessan Ingrids födelsedag. I mitten kung Gustaf, t. v. om honom prinsessan och därefter Josef Sachs.

Det jag dock något skulle vilja beröra är Josef Sachs’ samlar­vurm. Han efterlämnade en konst- och antikvitetssamling med tonvikt på svenskt porslin och svenskt silver, som torde vara enastående i vårt land, och till vilken väl knappast någonsin mera kan sammanbringas en motsvarighet. Han samlade meto­diskt och inskränkte sig till de antydda områdena, dä han tidigt insåg att en alltför heterogen samling blir oöverskådlig och på grund av sin mångfald har en tendens att slå ihjäl sin egen skönhet.

Tre gånger gick han själv på auktioner. Den ena gången var i Lund då en enastående porslinssamling gick under klubban, de båda andra hos Bukowskis. Den andra auktionen, som ägde rum 1907 efter grosshandlare Seipel, besökte Josef Sachs där­för att där skulle bortauktioneras en samling krämkoppar av Mariebergs berömda tillverkning. (Han sammanbragte den stör­sta samling krämkoppar som någonsin torde ha varit i en privat­persons ägo.) Josef Sachs var dock tveksam om han skulle våga ropa på dem, ty de var redan då uppe i ett pris på 500 a 600 kronor stycket.

För att inte sitta sysslolös började han emellertid plötsligt att ropa på tavlor, bland dem Düsseldorfaren D’Unckers ”Ett pantlånekontor” (som nu kan beskådas i Nationalmuseum). Plötsligt fann han sig vara ägare till detta konstverk, som har ett sorgligt motiv med fattiga människor som pantsätter sina sista paltor. Krämkopparna gick hans näsa förbi.

När fru Sigrid Sachs fick se det tragiska konstverket vägrade hon att ha det i sitt hem. Det blev en ganska dyster stämning vid middagen, tills det ringde i telefonen. Det. var en av arvin­garna till grosshandlare Seipel, som förklarade att hon hade lo­vat Nationalmuseum D’Unckertavlan men förbisett att ropa in den. Ville direktör Sachs byta mot krämkopparna? Det ville han – även om han under samtalet sökte dölja sitt samlarhjärtas fröjd.

Mot slutet av första världskriget förvärvade Josef Sachs den skönaste pärlan i sin samling, ett verk som är känt och beundrat av hela världens konstexpertis. Det gick till på följande sätt:

Tyska regeringen, som då kriget led mot sitt slut var i eko­nomiskt beråd, vände sig till neutrala makters regeringar och föreslog att privatpersoner inom de neutrala länderna skulle få förvärva konstverk ur tyska nationalgallerier. På kronprinsens initiativ bildades ett konsortium, en inköpskommitté sändes till Tyskland och valde ut konstverk och därpå ordnades en utställ­ning i Nationalmuseum för konsortiemedlemmarna. National­museum fick välja ut tre dukar, varpå lottning skedde mellan medlemmarna så att den som drog nummer 1 fick välja först, den som drog nummer 2 därnäst etc.

Redan före dragningen hade Josef Sachs förälskat sig i El Grecos ”Den stigmatiserade Sankt Franciskus”. Det hade också envoyén Herman Lagercrantz, anförtrodde denne sin vän. Då dragningen hade skett var det första Josef Sachs gjorde· att över­tyga sig om att Lagercrantz hade fått ett högre nummer – själv hade han fått nummer 3. Han hyste dock föga hopp, då han var övertygad om att nr 1 eller 2 skulle ta el Grecon. Men under över alla under! Han fick den.

Tjugo år senare lämnade han den under en Amerikaresa till konservator Gustaf Jaensson på Nationalmuseum och denne lyc­kades renovera fram el Grecos signatur, vilket är märkligt då el Greco i regel utförde tre till fem målningar med samma mo­tiv och endast signerade den han var nöjdast med.

Vem kan mäta den fröjd ett samlarhjärta hyser i sådana stunder.

Och något personligt

Det har här varit min uppgift att ge några glimtar av Josef Sachs’ verksamhet utanför NK. Jag vill dock gärna sluta med några personliga ord.

Under nära två år träffade jag Josef Sachs nästan dagligen för att biträda honom vid redigeringen av hans memoarer. Trots en åldersskillnad på 36 år kom vi ganska snart i den mänskliga kontakt, som tar sig uttryck i att man fritt säger vad man tycker, tillåter sig att bli irriterad eller rent av brusa upp och med lika stor frihet slå bort en kort misstämning med ett skämt. Josef Sachs var en mästare i att lätta den otrevliga stämning som ofta uppstår när man har avgjort olika åsikter i någon fråga.

Dyrgripen i Josef Sachs’ samlingar: El Grecos ”Den stigmatiserade S:t Franciskus”.

Dessa intermezzon hörde dock till undantagen under vårt samarbete. Det var alltid med samma glädje jag åkte ned till NK eller till Vill:igatan eller på sistone med Eriksson i bilen ut till Basel, Herbert Sachs’ sommarställe. På de mest skilda tider av dygnet förde vi alltid lika muntra telefonsamtal och våra stundom långa dagsverken tillsammans inleddes helst med ett skämt.

Josef Sachs var en mästare i att berätta anekdoter – hans memoarer kommer att bära många vittnesbörd därom. Och hans minne för historier om levande och bortgångna var fantastiskt. Ibland roade han sig med att säga ungefär: Det var 1891 den 13 mars klockan 11 förmiddagen jag blev presenterad för Dona Elisaveta d’Alvares de Silvia. Jag har aldrig sett henne eller hört talas om henne sen dess! Fru Wigoff, som själv är ett mnemotekniskt fenomen, kunde stundom bokstavligen tappa hakan – ehuru givetvis inte så ofta som jag.

Den omtanke och välvilja som alltid utströmmade från Josef Sachs, den gästfrihet han visade och det erkännande av ett ofta besvärligt arbete med rotande i tonvis med gamla papper, är sällsynta men inte i och för sig märkliga drag i en människas karaktär. Det som är väsentligare åtminstone i mitt minne av Josef Sachs är det obestridliga drag av storhet han hade. Han var en konsekvent människa och en ärlig människa – om man något lite lärt sig att iakttaga och känna människor misstar man sig sällan på sådant; kanske jag helt pretentionslöst vågar säga att det tillhör mitt yrke atL någorlunda snabbt bilda mig en uppfattning om medmänniskan. I det här fallet hade jag rundlig tid på mig, och inget kan rubba mitt minnes cirklar.

Josef Sachs avskydde superlativer, det vet jag av lång erfa­renhet. Men det hjälper inte: han var själv ett superlativ i praktiskt taget alla avseenden. Det är sådana själar som lyckas sätta färg till och med på ett veckolångt grått duggregn och ge en varm bottenklang åt vårt alltför ofta så tonlösa liv.

Text: Sten Söderberg

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1949:8-9.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.

Cookies för annonsmätning

För att kunna erbjuda bättre service och upplevelse placerar vi cookies för att kunna anpassa marknadsföring till dig. Ett annat syfte med denna behandling är att kunna marknadsföra produkter eller tjänster till dig, ge anpassade erbjudanden eller marknadsföra och ge rekommendationer kring nya koncept utifrån vad du har köpt tidigare.

Cookies för personlig annonsmätning

För att kunna visa relevant reklam placerar vi cookies för att anpassa innehållet för dig

Cookies för anpassade annonser

För att visa relevanta och personliga annonser placerar vi cookies för att tillhandahålla unika erbjudanden som är skräddarsydda efter din användardata