Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1949:8-9.
Josef Sachs var alltifrån sin ungdom gripen av ett patos: att höja köpmannayrkets anseende och köpmannakårens kompetens och sociala ställning. Allt det han i sitt liv uträttade kom på sätt och vis att präglas av detta patos. Han berättade gärna om hur förskräckta hans studentkamrater från Realläroverket blev då han efter en utlandsresa 1890, varunder han fått göra bekantskap med det då ute i Europa sjudande näringslivet, talade om för dem, att han hade beslutat sig för att ge de planerade juridiska studierna på båten och i stället ägna sig åt samma yrke som hans far, hans morfar och morfarsfar före honom bedrivit med stor framgång i Stockholm.
I de många skiftande uppdrag och verksamheter som han utöver skapandet och ledandet av Nordens största varuhus kom att ägna inte bara sin otroliga energi utan också sin arbetsglädje fick han ständigt tillfälle att förkovra och utveckla den sak han hade svurit sin trohet. I all hans verksamhet utanför NK kan man mer eller mindre tydligt spåra hans strävan att göra handeln och dess män aktade och förbättra villkoren för en fri och sund köpenskap. Det är mycket sällan man i ett avslutat människoliv kan skönja så klara och målmedvetna linjer som i Josef Sachs’.
Detta är desto märkligare som hans arbete utanför det egna företaget kom att beröra så många och vitt skilda fält. Jag har framför mig en lista med biografiska data över generalkonsul J. E. Sachs. Den omfattar fem maskinskrivna folioark och förtecknar ändå långt ifrån alla hans uppdrag och förtroendeposter.
Man kan emellertid i den urskilja en del huvudlinjer utöver de poster som var direkt förknippade med ledandet av NK. För enkelhetens skull numrerar jag dem:
1) Styrelseuppdrag inom bank-, försäkrings-, trafik- och industriföretag, ett dussintal, varutav ungefär hälften ordförande- eller vice ordförandeposterna.
2) Styrelseledamotskap i näringslivets organisationer och förtroendeorgan av skilda slag (ekonomiska såväl som ideella), omkring 30, däribland ordförande- eller vice ordförandeskap i ungefär hälften.
3) Ledamotskap av kungl. kommittéer och kommissioner, råd, krisorgan och andra uppdrag av statlig art, ett 25-tal.
4) Ledamotskap i utställningskommittéer och bestyrelser, statliga uppdrag i utställnings- och mässfrågor, ett 30-tal, med ordförandeskap eller vice ordförandeskap i ett 10-tal.
5) Social och humanitär verksamhet inom sjukvården med flera områden. Därvidlag är listan så ofullständig att någon siffra inte kan nämnas.
Observera att de flesta av dessa uppdrag var förknippade med arbete, ofta nära nog dagligt arbete under många år. Det var i inget sammanhang frågan om att bara ”sitta och se bra ut”.
Utöver dessa fem huvudgrupper av Josef Sachs’ verksamhet utanför NK tillkommer en rad uppdrag som sammanhängde med hans personliga konstnärliga och sociala intressen: såsom Konsertföreningens styrelse och Stockholms Konserthuskommitté, Höstsol, Slöjdföreningen, samt hedersuppdrag såsom ledamotskap av Oscar II:s och drottning Sophias guldbröllopsminne och kungainsamlingar eller hedersledamotskap av Stockholms Nation i Uppsala och en rad föreningar och sällskap. Om de ärebetygelser som under årens lopp hopades över Josef Sachs skall här inte ordas. Här är det fråga om hans insats av arbete och entusiasm.
Socker för miljoner – med komplikationer
Det är naturligt att börja med att närmare beröra ett par uppdrag som angick hela den svenska nationen och som var av internationell politisk vikt. Åren 1917-1921 satt Josef Sachs i Statens Handelskommission, där han i sin egenskap av chef för avdelningen för Centralmakterna dagligen måste tjänstgöra. Det var ingalunda det första statliga uppdraget: det hade föregåtts av så viktiga uppgifter som ledamotskap i Patentlagstiftnings- och Obligationslagstiftningskommittéerna och ett flertal tullkommittéer m. m. Det var emellertid Josef Sachs’ dittills största statliga uppdrag och skulle kräva åtskilliga års nervöst och påfrestande arbete. De kommersiella förhandlingarna med Ententen sköttes av tre av kungl. maj :t utsedda representanter, bl. a. Marcus Wallenberg och Johs. Hellner, tidigare utrikesminister och sedermera ordförande i NK:s styrelse. Dessa var ej ledamöter av Handelskommissionen. Det var däremot underhandlarna med Centralmakterna, som leddes av Sveriges förutvarande minister i Berlin landshövding Erik Trolle och Josef Sachs. Bland ledamöterna i Handelskommissionen längre eller kortare tid märktes bl. a. C. E. Svensson, känd över hela landet som Fläsk-Svensson, sedermera finansministern Henric Tamm, Ivar Kreuger och Christian Stor-Johann.
En gång vid påsktiden reste samtliga ledamöter i kommissionen bort och Josef Sachs lovade, att eftersom han ändå var i staden gå upp och titta på posten och se till de löpande ärendena. Det råkade just då komma ett telegram från Holland om att Sverige kunde få köpa ett parti socker för 10 miljoner kronor från Ostindien. Villkoret var att svar skulle ges omgående och beloppet gäldas i guld. Som Sverige var i starkt behov av socker – de äldre av läsarna minns det säkert än – skred Josef Sachs till omedelbar handling. Han lyckades nå förbindelse med vederbörande avdelningschef i Livsmedelskommissionen, som befann sig i Köpenhamn, och fick i ett ilsamtal bekräftat att Livsmedelskommissionen med uppsträckta händer accepterade erbjudandet.
Josef Sachs gick upp till riksbankschefen Viktor Moll, som var mycket snål med våra valutor, och förklarade, att han behövde tio miljoner i guld. Moll vägrade bestämt.
– Men landet behöver socker, tiggde Josef Sachs förtvivlat. Då Moll fortsatte att vägra, sade Josef Sachs:
Om du framhärdar, så kommer jag att publicera hela historien i tidningarna. Men en du skall få fundera på saken till klockan elva i morgon.
Det behöver jag inte, svarade Moll.
Riksbankschefen vägrade även nästa dag att bestå valutan, varför Josef Sachs gick upp till statsminister Eden, som vikarierade för Johs. Hellner som utrikesminister, och framlade saken. Eden lovade sitt stöd och gav den energiske representanten för Handelskommissionen fria händer att driva saken som han fann häst.
Följden var att Viktor Moll påföljande dag, till vilken Josef Sachs hade lyckats utvinna frist, föll till föga och släppte ifrån sig pengarna. Sverige fick en god förstärkning i skafferiet tack vare en envishet, som landet skulle få mycket nytta av.
Brakmiddag på Unter den Linden – med preludier
Josef Sachs livligaste minnen från Handelskommissionens år rörde de otaliga förhandlingsresor till Berlin som han och Erik Trolle företog, oftast förstärkta av sakkunniga av olika slag, som kungl. maj :t utsåg på deras hemställan. Tyskarna var hårdkurtiserade, men våra förhandlare utnyttjade skickligt den för den krigförande stormakten nödvändiga svenska järnmalmen och lyckades byta den mot de för oss livsviktiga varorna kol och kali.
Vid ett tillfälle blev förhandlingarna särskilt hårda och långdragna. Man hade fått till stånd ett avtal, som Sverige var belåtet med men efter något år måste nytt avtal göras upp och dessutom den kinkiga frågan om Flintrännan utanför skånska kusten. Josef Sachs fann sig plötsligt vara förhandlare i en svår internationell sjörättslig fråga. Han hade i rikt mått fått ägna sitt intresse åt det ämne han en gång hade tänkt att studera, juridiken, och hade varit med om att utarbeta åtskilliga lagförslag, men detta var en svårknäckt specialfråga. Tillsammans med den då 25-årige Åke Hammarskjöld, som sedan skulle bli generalsekreterare i Haagdomstolen, och vår dåvarande marinattaché Claes Lindström förde Josef Sachs denna fråga i hamn. Värre var det med handelsavtalsfrågan.
Förhandlingarna gjordes inte just angenämare genom att det då rådde svår livsmedelsbrist i Tyskland, där man inte bara hade surrogat utan till och med ’Surrogatenersatz”. Förhandlarna hade förbehållit sig att få medföra eget smör, knäckebröd och kaffe, men de inviterades ständigt på middagar, vilkas förnäma bordsdekorationer och serviser stod i omvänd proportion till välfägnadens kvalitet. Till slut beslöt Erik Trolle och Josef Sachs att – för sina magars skull – inte mera acceptera några inbjudningar. De såg dock fram mot en middag, på vilken de själva planerade att bjuda de tyska förhandlarna, då allting hade gått i lås, och Josef Sachs valde med sakkunskap ut de bästa vinerna på Berlins största svarta-börs-restaurang, Hiller vid Unter den Linden. Man lyckades skaffa både Loitens akvavit och Cederlunds punsch att undfägna gästerna med.
Vid sista förhandlingssammanträdet skulle avtalet endast par,igraferas, en formell historia som man väntade skulle gå snabbt. Men den tyske ordföranden, Ministerialdirektor von Kriege, reste sig överraskande och förklarade, att tyska regeringen inte kunde godkänna avtalet. Det blev dödstyst i lokalen så när som på raspet av Josef Sachs penna. Han sköt över ett papper till Trolle, varpå han på svenska hade skrivit: ”Jag tycker att vi skola avbryta förhandlingarna och Du skall göra det i skarpa ordalag.” Trolle reste sig också och förklarade förhandlingarna avbrutna för Sveriges del och att delegationen skulle fara hem med kvällståget. Samtliga svenskar reste sig för att lämna lokalen. Tyskarna blev synbart nervösa och von Kriege undrade om man inte skulle kunna göra ännu ett försök att komma överens klockan fyra samma eftermiddag. Trolle förklarade, att det skulle man möjligen kunna gå med på men försäkrade, att svenskarna inte komme att ändra ett ord på den överenskommelse som efter långa förhandlingar hade träffats dagen innan.
Trolle och Josef Sachs gick till Tiergarten för att andas ut. Men Josef Sachs kunde inte sitta stilla på en parkbänk. Han bad Trolle söka upp och bearbeta tyske utrikesministern medan han själv åtog sig von Kriege och bankiren Fritz Warburg, som hade stora svenska sympatier, och som han kände väl. Tiden till sammanträdet klockan fyra använde de båda förhandlarna så väl, att den tyske ordföranden, så snart man hade samlats i Wilhelmstrasse, reste sig och förklarade sig ha glädjen att meddela, att hans regering hade godkänt förslaget. I glad stämning hälsade Trolle och Sachs tyskarna välkomna till middag på Hiller. Den middagen torde ha blivit något alldeles extra, ehuru den kanske var i kraftigaste laget för de tyska gästerna, som inte var bortskämda med så mycken mat och framför allt dryck. Tillkom att det var Josef Sachs som hade arrangerat middagen!
Det stora uppdraget – mission i Moskva
Ett större och betydligt delikatare uppdrag anförtroddes Josef Sachs i början av 1923. En dag ombads han att uppsöka utrikesminister Branting i Arvfurstens palats. Denne förklarade, att svenska regeringen ämnade inleda underhandlingar med De Socialistiska Rådsrepublikernas Union om en handelstraktat – och ett eventuellt de facto-erkännande av den då redan fem år gamla nya statsbildningen (Sverige tillhörde den sista grupp länder som erkände Sovjet). Vidare gällde det att utröna och bevaka de svenska ekonomiska intressena i Ryssland, som så småningom visade sig röra inte mindre än 400 miljoner kronor. Till medförhandlare skulle Josef Sachs få advokat Eliel Löfgren, f. d. justitieminister och sedermera utrikesminister.
Eliel Löfgren hyste vissa betänkligheter mot att åta sig uppdraget, då han inte var säker på, att hans ekonomi skulle medge en längre bortavaro från hans advokatbyrå. Dessa betänkligheter undanröjdes genom att Josef Sachs erbjöd sig avstå sitt arovde och att Löfgren dessutom skulle få de sekreterarearvoden som inbesparades genom att han själv åtog sig alla engelska skrivgöromål och Josef Sachs alla franska. Men en som fortfarande hyste de djupaste betänkligheter var dr Emanuel Nobel, som kom upp på NK och varnade sin vän Josef på det bestämdaste.
– Om jag kommer dit, så kröker de inte ett hår på mitt huvud, förklarade Josef Sachs.
En komplikation var, att fru Sigrid Sachs, som då vistades på Rivieran, var mycket klen, och det gällde att bespara henne all oro. Därför undanhölls hon också alla tidningar, vari det skrevs om den förestående resan, och hon visste ingenting förrän envoyén Westman en dag kom till henne och sade:
– Jaså, Josef skall resa till Ryssland och förhandla.
När hon i telegram vädjade till sin make att inte resa, fick hon från fru Wigoff ett svarstelegram: ”Tyvärr för sent. Generalkonsuln reste i går.”
De båda herrarna, som alltså skulle ordna Sveriges dittills kaotiska förhållanden till Sovjet, reste över Finland med var sin smoking i packningen – det var de ryska ”kamraternas” högtidsdräkt, ty frack bars bara av kypare – samt en låda rödvin och cognac. Den lådan kom bra till pass under den första etappen genom Ryssland från Rihimäki till Petrograd, ty bänkarna i kupen var omöjliga att sitta på. Eftersom värmeledningen i vagnen var trasig, satt de båda befullmäktigade ombuden för konungariket Sverige hopkurade i sina pälsar och huttrade på en vinlåda. Situationen förvärrades av att Eliel Löfgren var sjuk. De måste därför stanna några dagar i Petrograd, där Josef Sachs hade rika tillfällen att göra jämförelser med den tid då NK hade haft en stor filial under tsarismens sista år med dess hektiska dans på randen till en avgrund. Hela kvarter låg i grus och spillror och staden hade förlorat sin livlighet, kanske i någon mån beroende på att den hade degraderats och inte längre var huvudstad.
Resan till Moskva gick relativt bekvämt, och i Sovjets nya huvudstad möttes de av ”l’introducteur des Ambassadeurs”, en ung före detta kammarherre vid tsarhovet, som på något sätt hade lyckats överleva. Han bjöd dem åka i en Öppen Fordbil – i minus tjugo grader Celsius. Ett privathus, som hade nationaliserats, erbjöds dem som residens under Moskvavistelsen och en mindre tjänarstab ställdes till förfogande – som det senare upptäcktes var den helt och hållet i Tjeckans sold.
Lenin låg vid detta laget dödssjuk, och de båda ryssar som svenskarna hade att möta vid förhandlingsbordet, enligt rysk vana oftast nattetid, var folkkommissarien för handel och industri Leonid Krasin och biträdande utrikeskommissarien Maksim Litvinov, båda sedermera förgrundsgestalter i mellankrigsårens världspolitik. Förhandlingarna började i allmänhet vid tiotiden på kvällen och kunde pågå till långt in på mornarna. Ryssarna var ytterligt skickliga förhandlare, berättade Josef Sachs, men de tog lång tid på sig och lät det dröja mellan seanserna. Det krävdes kallblodighet och tålamod från svenskarnas sida, men de många krångliga frågorna löstes till någorlunda ömsesidig belåtenhet och året därpå – 1924 – erkändes Sovjetunionen de jure av Sverige.
Mellan förhandlingarna och de många skrivgöromålen hade de båda svenskarna en rad representativa plikter. Tyske ambassadören gav en bankett till deras ära, liksom finske ministern A. V. Hacksell och det norska diplomatiska ombudet, kammarherre von Jackeln. Tyske ambassadören tog för övrigt till vana att titta in till svenskarna om förmiddagarna – det var med anledning av den tidigare omnämnda lådan. Han tyckte nämligen mycket om god cognac. Vid ett av dessa bankettillfällen råkade Josef Sachs nämna för tyske ambassadören, att Eliel Löfgren aldrig hade sett Kreml. Ambassadören åtog sig att ordna saken — vilket tidigare flera gånger utan märkbart resultat hade utlovats av sovjetmyndigheterna. Dagen därpå hämtade en öppen Ford, men det dröjde länge innan den satte igång mot målet. Det visade sig, att man väntade på ännu en person. Det var madame Litvinov, som heller aldrig hade sett Kreml och som nu passade på tillfället att följa med. Hon var engelska och av adlig börd. Kreml, Kreml, det praktfulla tsaristiska palatset, hade kvar något av sin gamla glans men korridorerna var behängda med propagandaaffischer och det vimlade överallt av röda armens soldater.
Eliel Löfgren hade före avresan från Sverige gjort ett förbehåll: han ville ha rysk kaviar till varje mål.
– Även till första frukost? skrattade Josef Sachs.
– Ja, till den också!
Det fick han.
Den ståtliga bankett som Sovjetregeringen ordnade till svenskarnas ära hölls i ett nationaliserat hus, som hade tillhört en av de största sockermagnaterna i Ryssland. Ägaren var död, men hans änka tilläts bo kvar i husets portvaktslägenhet. Inbjudan skedde på ett så elegant koppartryckt kort, att Josef Sachs tog det med hem och visade det för kung Gustaf som ett prov på vad den proletära diktaturen i den vägen kunde kosta på sig.
Vid hemkomsten från Rysslandsresan, som alltså i stort sett hade krönts av framgång, kallades Eliel Löfgren och Josef Sachs en dag till Utrikesnämnden, där kung Gustaf satt ordförande, och där de båda delegaterna fick framlägga sina erfarenheter och besvara frågor. Det torde inte ha hänt ofta att personer som ej är riksdagsmän eller beskickningschefer har deltagit i Utrikesnämndens sammanträden. Regeringen gav också en middag på Hotel Kronprinsen för de hemkomna, varvid Hjalmar Branting framförde sin och regeringens tillfredsställelse med uppdragets resultat.
En som – utanför programmet – också drog nytta av dessa erfarenheter var den franske politikern Edouard Herriot, som året därpå skulle bli regeringschef i sitt hemland. Han kom till Stockholm och uppsökte Josef Sachs på NK för att få en del tips inför sin egen resa till Moskva. Herriot uttryckte sin tacksamhet över de goda råden på försättsbladet till ett exemplar av den bok om Ryssland han sedermera skrev, och som nu återfinns i Josef Sachs’ bibliotek.
Internationalist – i handelns tjänst
Redan under sina lärlingsår i utlandet 1890-92 hade Josef Sachs stiftat bekantskap med handelskammareinstitutionen. De franska Chambres de commerce hade traditioner från 1500-talet och blev förebild för motsvarande organ inom andra länder. Kamrarnas huvudsakliga uppgift var och är att tjäna som rådgivare i kommersiella frågor, i synnerhet i fråga om handels- och tullagstiftning och vid fastställande av tariffer för kommunikations- och transportväsendet. Efter hemkomsten till Sverige medverkade Josef Sachs bland andra till att sprida kunskap om handelskammareverksamheten såväl genom föredrag som tidningsartiklar. Initiativet till stiftandet av Stockholms Handelskammare utgick från Stockholms ·Köpmansklubb, där Josef Sachs tidigt hade kommit in i den s. k. nämnden. Då handelskammaren tillkom 1902 hade emellertid Josef Sachs – av lättförståeliga skäl: NK kom till det året – inte tid att aktivt deltaga som fullmäktige. Det blev först 1907.
Den nya institutionen var ett organ för samarbete mellan olika handelsintressen för att införa en förbättring av förhållandena inom det fria näringslivet – utan inblandning från 6tatsmakternas sida. År 1917 fick de svenska handelskamrarna en mera officiell ställning genom att de auktoriserades av statsmakterna att företräda de tre huvudgrenarna inom näringslivet: handel, industri och sjöfart.
Josef Sachs kom att tillhöra verkställande utskottet åren 1914–45, och var med om att utarbeta mängder av utlåtanden i olika frågor. Han var en av initiativtagarna till auktorisation av revisorer, fastighetsförmedlare och översättare och har givit sitt stöd åt bildandet av Stockholms handelshögskola samt verksamt bidragit till inrättandet av Handelsdepartementet. Till de frågor han aktivt intresserade sig för hör Nedre Norrmalms reglering – han var ordförande i den kommitté som beredde ärendet inom Stockholms Handelskammare. Han förde också en outtröttlig kamp för att skaffa fram ett effektivt lagskydd mot illojal konkurrens, en fråga som han sysslat med redan under sitt ledamotskap i Patentlagstiftningskommittén 1910-16.
Stockholms Handelskammare har nu sin egen förnäma fastighet i Västra Trädgårdsgatan 9. Huset är skänkt av K. A. Wallenberg, men det var Josef Sachs som lyckades spåra upp detta patricierhus, ett av de få som ännu finns kvar i Stockholm.
Det skulle ha varit olikt Josef Sachs, att då han väl en gång djupt engagerat sig i en sak, inskränka sig att blott se dess inhemska sidor. Han var en god patriot men samtidigt 1 bästa mening internationalist. Han trodde på mellanfolkligt samarbete, på ett fritt utbyte av varor och idéer som den enda vägen till fred. Politiker var han aldrig. Den gång han erbjöds att inträda i De Geerska ministären som finansminister måste han avböja. I sin iver att anlita hans sakkunskap för att förvalta rikets finanser hade man glömt regeringsformens § 4, den som handlar om ”den rena evangeliska läran”. Men även om han inte tog aktiv del i det politiska livet betydde det inte att han var ointresserad. Han trodde dock på andra medel än dem som står parlamentarikerna till buds. Han trodde på samarbete. Till sin läggning var han en starkt frihetsälskande liberal, och den uppfattningen gav också färg åt hans internationella insatser bland annat inom Internationella Handelskammaren. Redan 1914 hade han varit av kungl. maj:t utsedd delegat vid den kongress som franska regeringen hade inbjudit till för bildande av en internationell handelskammare. Världskriget omintetgjorde dess förverkligande.
År 1920 konstituerades emellertid i Paris en Internationell Handelskammare, men Sverige kom att deltaga först vid en kongress i London 1921. Sex år senare blev Josef Sachs medlem av dess styrelse och sedermera vice ordförande. Nationernas Förbund, i vars rådgivande organ för utrikeshandelsfrågor Josef Sachs satt 1926, anlitade flitigt den Internationella Handelskammarens ”Comite de la Politique Commerciale”, vari Josef Sachs blev ordförande 1930. Detta påkostande uppdrag önskade han först avböja, men dåvarande utrikesminister Fredrik Ramel förklarade, att det inte bara var en heder för Josef Sachs utan för vårt land att anförtros en sådan post, eftersom dylikt ordförandeskap eljest endast brukade tilldelas representanter för stormakterna. Uppdraget medförde månatliga resor till Paris under vinterhalvåret – resor som gick till så, att Josef Sachs lämnade sitt kontor på NK på torsdagskvällen, tog nattåget till Malmö och därifrån flög till Paris på fredagsmorgonen. På lördagseftermiddagen flög han till Malmö och tog nattåget tillbaka till Stockholm. Det krävdes spänst för dylika hektiska resor, men Josef Sachs var ”bara” i 60-årsåldern då.
Vid Internationella Handelskammarekongressen i Washington 1931 var Josef Sachs en av medlemmarna i den delegation som stod under ledning av hans gamle vän J. Sigfrid Edström. I ett brev från generalkonsul Olof Lamm skildras Josef Sachs insatser vid denna kongress, där han fungerade som ordförande vid ett av de viktigaste kommittésammanträdena. Han ledde förhandlingarna på engelska, franska och tyska och kastade mellan språken så att tolkarna tidvis blev arbetslösa. Under plenarsammanträdena gick han omkring och verkade ointresserad men då han uppmanades att göra sina inlägg, visade han sig besitta samma förmåga som utmärker Edström: att uppfatta allt utan att synas lyssna.
Vid det kommittésammanträde, som skulle ledas av Josef Sachs, stod mest gynnad nationsklausulen på diskussionsprogrammet, och redan några timmar före sammanträdet fick han höra, att ingen amerikan skulle göra något inlägg – Vita Huset hade gett en fingervisning om att det inte var lämpligt att så skedde, eftersom USA just då var starkt protektionistiskt. Josef Sachs reagerade starkt, ty tre amerikanska talare var anmälda. Han begav sig omedelbart till den amerikanska Handelskammarens ordförande, Silas Strawn, och förklarade:
Om inga amerikanska talare uppträder, kommer jag bara att öppna sammanträdet och därpå att nedlägga klubban och förklara att jag inte anser mig kunna ta upp dessa ämnen till diskussion, då det ju är varken ur europeisk synpunkt lämpligt eller gentemot amerikanerna artigt att diskutera ett ämne, som de inte är intresserade av.
– Det kan ni inte göra och det kommer ni inte att göra, svarade Strawn, ursäktade sig och försvann, sedan han gett sekreterarna order ”to see what could be done”. De försökte övertala mr. Sachs att ändra på sitt beslut, men han svarade, att de kunde vara förvissade om, att han ämnade stå vid sitt ord.
– I have never been made ridiculous and I am not going to be made it now.
Under lunchen skaffade han sig fullmakt från Internationella Handelskammarens president, Belgiens f. d. konseljpresident Theunis, att handla så som han hade hotat. Resultatet blev att en amerikan uppträdde och yttrade sig, även om det var en mindre stjärna.
Utställningsexpert i ett halvsekel
Josef Sachs som utställningsman – det är ett jättekapitel. Man kan lugnt säga att det sedan 1897 inte hållits någon mera betydande utställning i hela världen där han inte har deltagit på ett eller annat sätt och bidragit till att göra Sveriges insats så slående och värdig som möjligt. Hans verksamhet i denna bransch sträckte sig över ett halvsekel.
Han var med redan i Stockholm 1897, då han som 25-åring gjorde sin blygsamma debut på det område som han sedermera skulle komma att behärska bättre än någon annan svensk. Han utsågs till medlem av jurygrupp 9, som skulle prisbedöma läderarbeten, album och bokband. Det är ganska ironiskt att debuten just skedde som juryman, ty han skulle sedermera både inom Sverige och internationellt bli en ivrig förkämpe för avskaffande av allt vad prisbedömning heter, detta bland annat därför att en del av stormakternas representanter bedrev skumt spel bakom kulisserna i de olika juryinstanserna.
Några år senare skötte Josef Sachs arrangemangen vid en österrikisk utställning i Stockholm – hans svärfar var österrikisk generalkonsul. Det svenska deltagandet i Konstindustriutställningen i Turin 1902 sköttes praktiskt taget helt av arkitekt Ferdinand Boberg och Josef Sachs med utmärkt stöd av disponent Karl Stein i NK. Firman Joseph Leja var anmäld till denna utställning men kom att framträda under Nordiska Kompaniets namn – det var, som Josef Sachs skriver i sina memoarer, ”sålunda första gången, som NK framträdde i det ’världens skyltfönster’, som de internationella utställningarna utgöra.”
Josef Sachs påstod, att han aldrig hade sett så mycket juveler som vid en bal hos hertigen av Aosta i samband med invigningen. Vid ett samtal som han hade med markisinnan di Bisio, maka till Italiens minister i Stockholm, fick han förklaringen: De flesta fideikommiss i Italien bestod just av juveler – många av de närvarande hade faktiskt ingenting annat i livet än de underbaraste diamanter och pärlor. Ett lysande elände!
NK:s stora genombrott på den internationella utställningsarenan skedde i Sankt Petersburg 1908, och framgången där skulle ju leda till startandet av de ryska filialerna. Josef Sachs bar ansvaret för, att den svenska avdelningen skulle stå klar i rätt tid, men de ryska arbetarna tog det mycket lugnt. Han vände sig då till Sveriges minister general Brändström, Elsa Brändströms far, som var lika barsk som respekterad och denne kom till paviljongen och slog sin käpp i bordet:
– Ni får två dagar på er att göra färdigt här. Om tre dagar klockan fyra kommer jag hit med Sachs, och då råder jag er att ha allting klart.
Det var alltid lika utmärkande för Josef Sachs att om något hotade att fallera vända sig till rätt man och få fart på arbetet, även om det stundom måste ske med skrämseltaktiken.
I bestyrelsen för Stockholmsutställningen 1909 satt Josef Sachs med under prins Eugens hedersordförandeskap, och från förberedelsearbetet för ”den vita staden” eller ”sommarsagan” som den också kallades berättade han en för prins Eugen typisk historia. Då man granskade planen över hur byggnaderna skulle ligga och vilka byggnader som skulle användas till vad, sade prinsen plötsligt:
– Men mina herrar, här har vi ju glömt att reservera plats för alla tomlårar, som man måste härbärgera under utställningens gång.
Den sista stora utställningen före första världskriget var Baltiska industri- och konstutställningen i Malmö 1914 och i dess bestyrelse anlitades också Josef Sachs, som därför blev tvungen att, samtidigt som han ledde NK :s nybyggnad, minst en gång varje månad resa till Malmö och deltaga i sammanträden. Återigen ett exempel på hans förmåga att hålla flera järn i elden – och hålla dem varma.
Efter att ha suttit i bestyrelserna för Sveriges deltagande i de internationella utställningarna i San Francisco 1915 och Rio de Janeiro 1922 samt i kommitten för jubileumsutställningen i Göteborg 1923 fick Josef Sachs sitt dittills största uppdrag på området, att vara vice ordförande i bestyrelsen för den internationella konstindustriutställningen i Paris 1925. Där gjorde Orreforsglaset, presenterat av NK, sitt internationella genombrott, och den svenska parollen ”vackrare vardagsvara” lanserades för första gången.
När Josef Sachs av statsminister Arvid Lindman ombads att bli vice ordförande i bestyrelsen för Barcelonautställningen 1929 tackade han med förtjusning ja. Det hade sin naturliga förklaring: hans dotter och måg, bergsingenjör Carl Kjellberg bodde då i Barcelona. Om denna vackra utställning berättar disponent Serving i korthet på annat håll i detta nummer. Att den svenska framgången till stor del kan tillskrivas Josef Sachs’ energi torde vara obestridligt.
Vid Stockholmsutställningen 1930 var Josef Sachs återigen vice ordförande medan kronprinsen var energisk hedersordförande som avstod en sommarmånad på sitt Sofiero för att allt skulle löpa friktionsfritt. På invigningsdagen gav konungen te på huvudrestaurangen, där Josef Sachs satt placerad vid prins Gustaf Adolfs bord. Efter en stund kallades han av hovmarskalken till kung Gustafs bord. Hans majestät sade:
Jag har i dag i statsråd varit med om att tillerkänna dig Illis quorum i tolfte storleken, inte bara för vad du har gjort i det här sammanhanget, utan för vad du har gjort på olika områden inom vårt land. Jag förbehöll mig att personligen få överlämna den till dig, vilket jag härmed gör.
Det skulle ju kunna synas som om detta hade varit en tillfredsställande kulmen på en verksamhet inom utställningsbranschen som hade sträckt sig över trettiofyra år. Men Josef Sachs’ energi räckte till för ännu mer än ett decenniums kraftfulla insatser på området – i själva verket blev trettiotalet det årtionde varunder han kom att intaga de främsta posterna när det gällde Sveriges deltagande i internationella utställningar: ordförandeskapet i Bryssel 1935 och Paris 1937 och hedersordförandeskapet i New York 1939, det senare en post som dittills endast hade tilldelats kungliga personer eller rikets högst uppsatta män, och som därför kom att symbolisera den definitiva segern i den kamp han hade fört i så många årtionden: det var en köpman som hedrades på det sättet och däri såg han främst en honnör åt hela Sveriges köpmannakår.
Förhållandena på det internationella utställningsområdet var delvis kaotiska: det fanns inga regler för inom vilken ram de olika deltagarenationerna skulle framträda, inga möjligheter för dem att skydda sig mot kostsamma förlängningar och dylikt. Redan 1911 hade i Berlin hållits en diplomatisk konferens om det internationella utställningsväsendet, varvid Sverige representerades av Josef Sachs’ svåger Arthur Thiel. Världskriget kom emellan och sedan tövade det ända tills 1928 innan en ny diplomatisk konferens kom till stånd. Kungl. maj :t utsåg svenske ministern Albert Ehrensvärd och Josef Sachs samt handelsrådet Sven Bergius till delegerade för vårt land. På vägen till konferensens öppnande i franska utrikesdepartementets berömda salong vid Quai d’Orsay sade greve Ehrensvärd till Josef Sachs:
– Nu ska vi fördela det här rättvist. Du tar hela arbetet, och jag tar hela äran.
Goda vänner emellan ansåg Josef Sachs detta vara en rimlig propå.
Nu bildades ett av de få överstatliga organ som verkligen fungerat, trots krig och kriser, nämligen Bureau lnternational des Expositions. Till detta internationella ämbetsverk med säte i Paris skall alla planerade storutställningar anmälas, byrån klassificerar dem och utfärdar bestämmelser om öppethållande, prisbedömningar m. m. Sveriges förste delegerade i byrån blev Josef Sachs, och sedermera blev han som förste småstatsrepresentant vice ordförande. Och därmed påtog han sig ytterligare resande.
Hur många gånger han hade färdats mellan Stockholm och Paris hade han själv inte den ringaste aning om. (På tal om Amerikaresor sade han en gång: Ja, jag har väl gjort tre-fyra stycken. Varpå jag omedelbart räknade upp fem. Det berodde inte på att hans minne svek – han var en så van resenär, att han inte fäste något avseende vid dylika ”rekord”.)
Då de internationella förhållandena nu hade reglerats genom tillkomsten av Bureau International blev det bättre ordning på de stora utställningarna under 30-talet, börjande med Chicagos Centennial Celebration 1933 och slutande med New Yorks World’s Fair 1939.
I Bryssel 1935 såg det ut som om Sveriges deltagande skulle bli mycket blygsamt – trots att en svensk prinsessa satt som drottning på Belgiens tron. Staten anslog 100 000 kronor. Men Josef Sachs drev på, han tiggde och sköt själv till pengar och det slutade med att Sverige, som ursprungligen skulle ha fått en mindre paviljong än San Marina, blev väl representerat. Josef .Sachs var aldrig rädd för att springa i trappor och uppvakta, och på det sättet fick han till stånd en mycket lyckad svensk vecka och ett uppskattat svenskt örlogsbesök. Det svenska deltagandet kom att kosta 600.000 kronor och ändå kunde ett överskott inlevereras till statsverket.
Parisutställningen 1937 präglades av de trassliga arbetsförhållandena i Frankrike med obstruktion från arbetarnas sida och därav följande fördröjning samt av att alla försökte sko sig på de främmande deltagarna. Det var inte så lätt för entreprenörerna när de hade med en sådan bestyrelseordförande som Josef Sachs att göra. Han drog sig inte för att flyga ner till Paris ett par gånger och diskutera saltade räkningar med påföljd att åtskilliga tusentals kronor inbesparades.
Josef Sachs hade inga anlag för nervositet, men vid den middag som han hade inviterat till i samband med Parisutställningens invigning hade han svårt att hålla manschetterna i styr. En del hade tackat ja till inbjudningen och kom inte, andra hade tackat nej och kom, en tredje kategori hade inte svarat alls och av dem kom en del medan andra uteblev: alla varianter förefanns. Men middagen med prins Wilhelm och franske handelsministern Bastid som hedersgäster blev en stor succé. Och det blev det svenska deltagandet i utställningen också med nära 30 000 besökare om dagen.
Vid New York World’s Fair, då Josef Sachs alltså var hedersordförande i den svenska bestyrelsen, fick Folke Bernadotte sitt dittills största officiella uppdrag, att vara generalkommissarie.
Det skedde på hedersordförandens förslag till statsrådet Sköld. En hedersordförande kan göra hur lite han vill och hur mycket han vill – denne hedersordförande ville mycket. Han var ute i New York i god tid före invigningen, och att han energiskt ingrep även i fråga om detaljer kan betygas av den som skriver detta. Jag var nämligen själv ute på den svenska paviljongen nästan dagligen under någon vecka före invigningen och träffade alltid Josef Sachs där. Det höll emellertid på att gå galet: ett par veckor före invigningen, då allt skulle stå klart, fick Folke Bernadotte ett recidiv av sin gamla magsjukdom och bands vid sjukbädden. Josef Sachs bibehöll med ansträngning sitt lugn. Några dagar före invigningen var Folke Bernadotte på benen – botad med en kraftig köttdiet! – och genomförde sin del av programmet. Denna gång hade till den svenska bestyrelsens förfogande ställts vad Josef Sachs hade kämpat för i decennier: ett anständigt representationsanslag. Det kunde betraktas som en personlig seger för hedersordföranden.
Som jordbrukare på egen gård
Bland mycket annat hann Josef Sachs också med att vara jordbrukare. År 1905 inköpte han Lillsveds egendom ute vid Saxarfjärden – hans egen fjärd – och 1907 utökades dess areal på 75 tunnland öppen jord med ungefär lika mycket genom att han också arrenderade Nyvarp, granngården, som tillhörde kronan. Han drev med dugliga medhjälpare upp Lillsved till en mönstergård både i fråga om jordbruk, trädgårdsskötsel och kreatursavel, varom ett flertal hederspris bär vittne. Därute fick också hans barn ett idealiskt, naturligt och friskt sommarhem.
Här måste jag citera ur de snart utkommande memoarerna ”Mitt livs saldo”:
Det var en lycka för mig och helt säkert inte till skada för gården och jordbrukets allmänna standard i Sverige, att lagen om lyxgårdar ännu inte skådat dagens ljus, då jag förvärvade och sedermera drev Lillsveds gård. Den lagen är symtomatisk för en trångsynthet, som nu på alla områden har gripit omkring sig och skapat lagar och förordningar, som jag anser vara till men för utvecklingen.
En samlares hjärtefröjd
Visserligen är jag här av utrymmesskäl nödsakad att uteämna mycket som kunde ha intresse för NK :s personal att höra om den bortgångnes verksamhet utanför företagets murar, däribland hans betydande insatser för vårt sjukhusväsen, vårt konsertliv, inom de sporter han omhuldade och om hans vittomfattande välgörenhet och många donationer. Jag tänker inte heller beröra hans vänskapliga umgänge inom den kungliga familjen – sommaren 1948 gjorde han sitt sista besök på Solliden, dit han också hade inviterats i år. I det avseendet kan jag bara hänvisa till memoarernas andra del, där Josef Sachs själv berättar därom, även om det sker med den blygsamhet decorum kräver i sådana sammanhang.
Det jag dock något skulle vilja beröra är Josef Sachs’ samlarvurm. Han efterlämnade en konst- och antikvitetssamling med tonvikt på svenskt porslin och svenskt silver, som torde vara enastående i vårt land, och till vilken väl knappast någonsin mera kan sammanbringas en motsvarighet. Han samlade metodiskt och inskränkte sig till de antydda områdena, dä han tidigt insåg att en alltför heterogen samling blir oöverskådlig och på grund av sin mångfald har en tendens att slå ihjäl sin egen skönhet.
Tre gånger gick han själv på auktioner. Den ena gången var i Lund då en enastående porslinssamling gick under klubban, de båda andra hos Bukowskis. Den andra auktionen, som ägde rum 1907 efter grosshandlare Seipel, besökte Josef Sachs därför att där skulle bortauktioneras en samling krämkoppar av Mariebergs berömda tillverkning. (Han sammanbragte den största samling krämkoppar som någonsin torde ha varit i en privatpersons ägo.) Josef Sachs var dock tveksam om han skulle våga ropa på dem, ty de var redan då uppe i ett pris på 500 a 600 kronor stycket.
För att inte sitta sysslolös började han emellertid plötsligt att ropa på tavlor, bland dem Düsseldorfaren D’Unckers ”Ett pantlånekontor” (som nu kan beskådas i Nationalmuseum). Plötsligt fann han sig vara ägare till detta konstverk, som har ett sorgligt motiv med fattiga människor som pantsätter sina sista paltor. Krämkopparna gick hans näsa förbi.
När fru Sigrid Sachs fick se det tragiska konstverket vägrade hon att ha det i sitt hem. Det blev en ganska dyster stämning vid middagen, tills det ringde i telefonen. Det. var en av arvingarna till grosshandlare Seipel, som förklarade att hon hade lovat Nationalmuseum D’Unckertavlan men förbisett att ropa in den. Ville direktör Sachs byta mot krämkopparna? Det ville han – även om han under samtalet sökte dölja sitt samlarhjärtas fröjd.
Mot slutet av första världskriget förvärvade Josef Sachs den skönaste pärlan i sin samling, ett verk som är känt och beundrat av hela världens konstexpertis. Det gick till på följande sätt:
Tyska regeringen, som då kriget led mot sitt slut var i ekonomiskt beråd, vände sig till neutrala makters regeringar och föreslog att privatpersoner inom de neutrala länderna skulle få förvärva konstverk ur tyska nationalgallerier. På kronprinsens initiativ bildades ett konsortium, en inköpskommitté sändes till Tyskland och valde ut konstverk och därpå ordnades en utställning i Nationalmuseum för konsortiemedlemmarna. Nationalmuseum fick välja ut tre dukar, varpå lottning skedde mellan medlemmarna så att den som drog nummer 1 fick välja först, den som drog nummer 2 därnäst etc.
Redan före dragningen hade Josef Sachs förälskat sig i El Grecos ”Den stigmatiserade Sankt Franciskus”. Det hade också envoyén Herman Lagercrantz, anförtrodde denne sin vän. Då dragningen hade skett var det första Josef Sachs gjorde· att övertyga sig om att Lagercrantz hade fått ett högre nummer – själv hade han fått nummer 3. Han hyste dock föga hopp, då han var övertygad om att nr 1 eller 2 skulle ta el Grecon. Men under över alla under! Han fick den.
Tjugo år senare lämnade han den under en Amerikaresa till konservator Gustaf Jaensson på Nationalmuseum och denne lyckades renovera fram el Grecos signatur, vilket är märkligt då el Greco i regel utförde tre till fem målningar med samma motiv och endast signerade den han var nöjdast med.
Vem kan mäta den fröjd ett samlarhjärta hyser i sådana stunder.
Och något personligt
Det har här varit min uppgift att ge några glimtar av Josef Sachs’ verksamhet utanför NK. Jag vill dock gärna sluta med några personliga ord.
Under nära två år träffade jag Josef Sachs nästan dagligen för att biträda honom vid redigeringen av hans memoarer. Trots en åldersskillnad på 36 år kom vi ganska snart i den mänskliga kontakt, som tar sig uttryck i att man fritt säger vad man tycker, tillåter sig att bli irriterad eller rent av brusa upp och med lika stor frihet slå bort en kort misstämning med ett skämt. Josef Sachs var en mästare i att lätta den otrevliga stämning som ofta uppstår när man har avgjort olika åsikter i någon fråga.
Dessa intermezzon hörde dock till undantagen under vårt samarbete. Det var alltid med samma glädje jag åkte ned till NK eller till Vill:igatan eller på sistone med Eriksson i bilen ut till Basel, Herbert Sachs’ sommarställe. På de mest skilda tider av dygnet förde vi alltid lika muntra telefonsamtal och våra stundom långa dagsverken tillsammans inleddes helst med ett skämt.
Josef Sachs var en mästare i att berätta anekdoter – hans memoarer kommer att bära många vittnesbörd därom. Och hans minne för historier om levande och bortgångna var fantastiskt. Ibland roade han sig med att säga ungefär: Det var 1891 den 13 mars klockan 11 förmiddagen jag blev presenterad för Dona Elisaveta d’Alvares de Silvia. Jag har aldrig sett henne eller hört talas om henne sen dess! Fru Wigoff, som själv är ett mnemotekniskt fenomen, kunde stundom bokstavligen tappa hakan – ehuru givetvis inte så ofta som jag.
Den omtanke och välvilja som alltid utströmmade från Josef Sachs, den gästfrihet han visade och det erkännande av ett ofta besvärligt arbete med rotande i tonvis med gamla papper, är sällsynta men inte i och för sig märkliga drag i en människas karaktär. Det som är väsentligare åtminstone i mitt minne av Josef Sachs är det obestridliga drag av storhet han hade. Han var en konsekvent människa och en ärlig människa – om man något lite lärt sig att iakttaga och känna människor misstar man sig sällan på sådant; kanske jag helt pretentionslöst vågar säga att det tillhör mitt yrke atL någorlunda snabbt bilda mig en uppfattning om medmänniskan. I det här fallet hade jag rundlig tid på mig, och inget kan rubba mitt minnes cirklar.
Josef Sachs avskydde superlativer, det vet jag av lång erfarenhet. Men det hjälper inte: han var själv ett superlativ i praktiskt taget alla avseenden. Det är sådana själar som lyckas sätta färg till och med på ett veckolångt grått duggregn och ge en varm bottenklang åt vårt alltför ofta så tonlösa liv.
Text: Sten Söderberg
Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1949:8-9.
Dela med dig av dina tankar