Utrikeshandel

För 5 000 år sedan började kopparföremål importeras från kontinenten till Danmark och Skåne. Tusen år senare bedrevs fjärrhandel i Mälardalen och på Gotland, liksom längs kusten från Västerbotten till Skåne.

Från norr kom skifferredskap och pälsverk, från söder flintyxor. Fjärrhandeln ökade under den nordiska bronsåldern 1500-500 f.Kr. då metaller och bronsföremål importerades medan bärnsten, pälsverk och slavar exporterades.

Den romerska järnåldern (år 0-400) var en intensiv handelsperiod. Romarrikets nordgräns sträckte sig, då imperiet var som störst, längs Rhen och Donau. Men det förekom en livlig handel med folkstammar norr därom. Romerska föremål har hittats vid arkeologiska utgrävningar ända upp till södra Norrland.

Det som importerades till Skandinavien var bland annat föremål av glas och brons. Rika nordbor lagade och serverade mat i bronskärl från södra Italien och bar smycken tillverkade av guldsmeder vid Svarta havet. Handeln förde impulser från Rom till Skandinavien, där byggnader, kläder, smycken och bruksföremål började tillverkas efter romerska förebilder. Ett av de viktigaste kulturella bidragen var skrivkonsten. Den äldsta runskriften tillkom nämligen efter romerska förebilder.

Vikingatiden

Under vikingatiden (år 800-1050) kom de skandinaviska folken för första gången att påverka europeisk politik och ekonomi. Vikingatågen hade karaktären av krigståg, kolonisation eller handelsresor, beroende på vart de kom.

Vikingarna var skickliga skeppsbyggare och sjöfarare. Deras framgångar som handelsmän berodde också på den politiska instabiliteten i södra Europa som ledde till sammanbrott för handeln i Medelhavet. Handelsvägarna försköts norrut och Östersjön blev en viktig länk mellan österland och västerland. Vikingarna hade kontakter med de stora handelsområdena i östra respektive västra Medelhavsområdet, det bysantinska riket och det islamiska väldet. De grundade handelsstationer som sedan växte ut till städer som Kiev och Novgorod.

Handelsplatser uppstod på olika håll i Skandinavien, där lokalt, regionalt eller internationellt varuutbyte ägde rum. På dessa platser kunde stormän erbjuda handelsmännen en viss säkerhet, samtidigt som de tog ut avgifter av handelsmännen. En viktig handelsplats var Birka, som låg väl skyddad i den vik av Östersjön som senare genom landhöjningen skulle förvandlas till sjön Mälaren. En annan var Uppåkra nära Lund.

Myntrevolutionen

En av de viktigaste historiska revolutionerna inom handeln är införandet av mynten. Genom vikingarna fördes stora mängder mynt till Skandinavien. Men någon penningekonomi förekom inte i Skandinavien vid denna tid. Silvermynten värderades efter sitt metallinnehåll, inte efter myntvärdet.

Strax före år 1000 inleddes en organiserad myntprägling i Sverige (Sigtuna), Danmark (Lund) och Norge (Nidaros/Trondheim). Denna verksamhet är intimt förknippad med övergången från vikingatid till medeltid eller från stormannasamhällen till kungariken.

Mynten präglades av engelska myntmästare, som de skandinaviska kungarna hade rekryterat. Kungarna ville upprätta en stark kungamakt och en blomstrande ekonomi efter engelskt föredöme. I det engelskinspirerade ”reformpaketet” ingick att etablera kristendom som officiell religion och att prägla mynt.

Men någon verklig penningekonomi etablerades inte i Sverige denna gång. Svenskarna förstod inte vad mynten skulle vara bra för. Omkring år 1030 upphörde därför den svenska myntningen och den återupptogs inte förrän i mitten på 1100-talet i Visby (1140), Lödöse (1150), Sigtuna (1180) och Uppsala (1180 eller senare).

Medeltiden – Hansans tid

Under medeltiden var tyska Hansan den ledande ekonomiska och politiska kraften i Nordeuropa. Tyskar fick nyckelpositioner i svensk ekonomi och utvecklade handel, hantverk och industri. De fick stor betydelse för framväxten av många svenska städer – en utveckling som tog fart under 1200-talet. Vårt språk är därför fyllt med tyska låneord som rör städernas förvaltning och näringar, t.ex. betala, borgmästare, handel, köpman, mynt, rådhus, skräddare, slaktare, snickare och stad.

Under 1200-talet inleddes den politiska strävan som kom att prägla Sverige fram till 1800-talet, nämligen att göra handeln till en renodlad stadsnäring. Yrkesmässig handel skulle inte förekomma på landsbygden annat än i samband med de regelbundna, godkända marknader som ordnades på platser som låg långt ifrån en stad.

Viktiga svenska exportvaror var smör, järn, koppar och hudar. Viktiga importvaror var textil, salt och kryddor. Omkring år 1200 infördes importtullar, men endast för utländska köpmän. Under 1300-talet infördes exporttullar på bl.a. spannmål och koppar.

Hansan

Detta är en fördjupande artikel för medeltiden och inte en artikel i den raka kronologiska följden.

Under 1100- och 1200-talen blev Nordtyskland en av Europas ledande ekonomiska regioner och de viktigaste handelsstäderna bildade Hanseförbundet. Hansans makt grundades dels på en högt utvecklad kompetens i sjöfart och handel, dels på militär styrka och en förmåga att skickligt manövrera i Nordeuropas politiska maktspel.

Hansans inkomster kom i huvudsak från handeln mellan Östersjö- och Nordsjöregionerna. Spannmål och timmer exporterades från södra Östersjöområdet till Nederländerna. Kläde från Flandern fördes i andra riktningen. Från Sverige hämtades pälsverk, smör, ost, sill, beck, tjära, järn och koppar i utbyte mot kläde, salt, öl, vin och kryddor.

Hansan utvecklade koggen, ett stadigt och lastdrygt fartyg och flottan bestod av över tusen fartyg då Hansan var som störst. Den hade god tillgång till kapital och organiserade ett system av handelskrediter. En gemensam handels- och sjörätt för Nordeuropa skapades och man förde en ständig kamp mot sjörövare. Genom standardisering av bokföring och lastdokument kunde fjärrhandel bedrivas utan att någon varuägare eller köpman följde med på färden.

1500-talet – Nationsbyggets tid

Gustav Vasa kom till makten genom stöd av den viktigaste hansestaden, Lübeck. Men väl på tronen genomdrev han en försvagning av det tyska inflytandet. Därefter påbörjade han uppbyggandet av en svensk nationalstat. Men tyskarna spelade fortfarande en viktig roll för Sveriges ekonomiska utveckling, inte minst för uppbyggandet av den nya viktiga stångjärnsexporten.

En viktig del i det svenska nationsbyggandet var att organisera handeln. Här byggde man vidare på vad som påbörjats under medeltiden: Handeln skulle koncentreras till städerna där den var lättare att kontrollera och beskatta. Dessutom ville staten att bönderna skulle koncentrera sig på livsmedelsproduktion och inte splittra sig på andra näringar.

Tullväsendet fick en fastare struktur. 1534 präglades för första gången riksdaler, som var ett internationellt gångbart handelsmynt. Viktiga svenska exportvaror var järn, smör, hudar, trävaror och koppar. Viktiga importvaror var textil, salt och humle.

1600-talet – Krigshushållningens tid

Sverige var under stormaktstiden en krigshushållningsekonomi. All ekonomisk verksamhet skulle underordnas statens strävan att finansiera krigsansträngningarna. Den som drog upp riktlinjerna för detta var rikskanslern Axel Oxenstierna.

Tullväsendet byggdes ut och tullar blev en av statens viktigaste inkomstkällor. Utrikeshandel fick bara bedrivas av särskilda stapelstäder. Ett huvudmål för utrikespolitiken var att göra Östersjön till ett svenskt innanhav för att därigenom få kontroll över tullinkomsterna från Östersjöhandeln.

Exporten av koppar, järn och tjära betydde mycket för Sveriges ekonomi och landet var nära nog ensam exportör av dessa produkter. Särskilda handelskompanier grundades för att främja exporten.

Sedan Hansan hade förlorat sin ledande ställning blev invandrande holländare viktiga för Sveriges utrikeshandel. De etablerade handelshus i Stockholm och Göteborg och satte en stark prägel på dessa städer.

1700-talet – Merkantilismens tid

Under 1700-talet nådde den merkantilistiska politiken sin höjdpunkt. Staten gav den inhemska industrin omfattande bidrag och skydd mot utländsk konkurrens genom tullar och importförbud. Under seklet infördes 58 överflödsförordningar som förbjöd införsel av varor som t.ex. kaffe och choklad. Politiken ledde till uppkomsten av ”Skeppsbroadeln”, en privilegierad köpmannaklass i Stockholm.

Viktiga exportprodukter var järn (där Sverige dominerar världsmarknaden) och timmer. Före 1700-talet hade Stockholm varit totalt dominerande för utrikeshandeln men nu började Göteborg få en allt viktigare roll. Brittiska invandrare gjorde viktiga insatser för den svenska utrikeshandeln och de grundade flera handelshus. 1731 bildades det svenska Ostindiska kompaniet som blev mycket framgångsrikt.

På riksdagen 1765 stod den första stora striden mellan merkantilism och liberalism. Den resulterade i en liberal seger, mycket tack vare prästen Anders Chydenius. Då avskaffades bl.a. det bottniska handelstvånget, som innebar att de ekonomiskt eftersatta invånarna i norra Sverige och Finland var tvungna att lasta om sina exportvaror i Gävle, Stockholm eller Åbo där privilegierade köpmän kunde göra sig goda vinster på detta. Under senare delen av 1700-talet beslutades även om vissa liberaliseringar av inrikeshandeln.

1800-talet – Liberalismens tid

Under 1800-talet inträffade ett liberalt genombrott där rader av hinder för handeln och andra näringar togs bort. 1865 anslöt sig Sverige till det internationella frihandelssystemet och 1873 till det internationella valutasystemet baserat på guldmyntfot. Landet var redo för det industriella genombrottet och nu inleddes hundra år av rekordtillväxt i Sverige.

Genom industrialiseringen och frihandelssträvandena i Europa växte den svenska exporten kraftigt. Trävaror, havre, pappersmassa och verkstadsprodukter blev viktiga exportvaror. Göteborgs och Skånes betydelse inom utrikeshandeln stärktes. Handelshusens centrala ställning i ekonomin minskade successivt. Deras funktioner togs över av mer specialiserade affärsbanker och partihandelsföretag.

1850-talet innebar ett genombrott för svensk utrikeshandel. Perioden 1850-1870 växte exportvolymen med över 7 procent om året mot 0,7 procent under perioden 1800-1850.

Svensk varuexport

1900-1945 – Protektionismens återkomst

Första världskrigets utbrott 1914 innebar att den första internationella frihandelsepoken avlutades. Handelshinder restes. Det internationella valutasystemet bröt samman. Den fria internationella rörligheten för människor avskaffades. Under mellankrigstiden växten de protektionistiska strömningarna i många länder. Åren 1920-1940 är den enda fredsperiod i modern tid där världshandeln ökade långsammare än världsproduktionen (0,5 respektive 2 procent per år). Under andra världskriget 1939-1945 lamslogs den internationella handeln.

Sverige framstod efter första världskriget som ett förhållandevis frihandelsvänligt land. Inflationen hade urholkat tullskyddet. Frihandelstanken hade ett brett politiskt stöd. Åren 1924-1929 blev en stark tillväxtperiod i svensk ekonomi. Exporten av massa och papper växte snabbt, liksom av verkstadsprodukter. Alltmer internationaliserade industrikoncerner som AGA, Asea, LM Ericsson, Separator och SKF gjorde att Sveriges namn åter ärat kunde flyga över jorden.

Sverige kom också att relativt väl klara den djupa ekonomiska kris som drabbade världen på 1930-talet. En viktig anledning till detta var att kronans koppling till guldet avskaffades 1931 och att kronan knöts till pundet med en undervärderad kurs 1933. Därtill kom att viktiga svenska exportnäringar mötte ökad efterfrågan, till exempel järnmalm i Tyskland, massa och papper i Storbritannien samt fartyg i Norge.

Svensk varuexport

1950-1970 – Frihandelns återkomst

Under det kvartssekel som följde efter andra världskriget utvecklades det svenska samhället snabbt. En förklaring till den gynnsamma utvecklingen var att Sverige 1945 hade en oskadad produktionsapparat samtidigt som Europa låg i ruiner. Svenska företag nådde stora framgångar på exportmarknaderna då Europa skulle återuppbyggas.

Under perioden 1945-1970 inträffade den andra stora frihandelsvågen i världen. De politiska hindren för internationell handel minskade. Samtidigt sjönk transportkostnaderna genom bland annat utvecklingen inom land-, sjö- och flygkommunikationerna.

Mellan 1948 och 1973 växte världshandeln med 8 procent per år i fasta priser. Handelsvolymen sjufaldigades därmed på 25 år. I Västvärlden sjönk den genomsnittliga tullnivån från 40 till 10 procent.

I stor utsträckning byggde de svenska exportframgångarna under efterkrigstiden på företag som hade grundats på 1920-talet eller tidigare.

Svensk varuexport

Efter 1970 – Globaliseringens tid

Den internationella handeln har under senare decennier växt betydligt snabbare än den totala produktionen. Varuexporten motsvarade 12 procent av världens BNP 1970 mot 27 procent 2010. De utländska direktinvesteringarna (nyetablering eller köp av företag i ett annat land) har ökat dubbelt så snabbt som handeln. Ännu snabbare har ökningen varit av portföljinvesteringarna (investeringar som inte leder till ett kontrollerande inflytande i utländska företag).

Det finns flera starka drivkrafter bakom denna utveckling:

Informationsrevolutionen. Kostnaderna för att överföra, hantera och lagra information har sänkts dramatiskt.

Minskade globala handelshinder. Under hela efterkrigstiden har tullarna på industrivaror successivt sänkts. Under senare år har även andra politiska hinder för handeln minskats, till exempel för tjänstehandeln.

Fria kapitalrörelser. Fram till 1980-talet fanns det många lagliga hinder, både i Sverige och i andra länder, att föra kapital över nationsgränserna och att köpa utländska företag. Nu finns öppna internationella marknader för aktier, obligationer och valutor. Många hinder för att köpa utländska företag har avskaffats.

Fördjupningen och utvidgningen av EU. Allt fler länder har blivit medlemmar i Europeiska Unionen (EU). Inom EU pågår ett ständigt arbete för att minska hindren för rörlighet av varor, tjänster, kapital och människor mellan medlemsländerna.

Stora lågkostnadsländer gör entré på världsmarknaden. Den gamla industrivärlden omfattade knappt en miljard människor. De nya länder som under senare decennier har öppnat sig för internationell handel har över tre miljarder invånare.

Sänkta transportkostnader. Geografiska avstånd betyder mindre när transportkostnaderna sänks. Tre faktorer ligger bakom: utvecklad transportteknik, avregleringar av transportväsendet samt att många varor som handlas internationellt får allt mindre vikt och volym. Det gäller inte minst elektronisk utrustning.

Sverige är en av världens mest internationaliserade ekonomier. 60 procent av vår utrikeshandel sker med andra EU-länder och ytterligare 14 procent med andra länder i Europa.

Svenska konsumenter har kunnat köpa kläder, skor, elektronik och andra kapitalvaror till allt lägre priser. Delvis är detta en följd av teknikutvecklingen. En annan viktig orsak är ökad import från lågkostnadsländer, inte minst Kina.

1970 motsvarade den svenska varu- och tjänsteexporten 24 procent av BNP. 2010 var denna andel 50 procent. Man bör notera att en del av exporten består av importerade varor, till exempel maskinkomponenter.

Tjänstehandeln har växt snabbare än varuhandeln. År 1980 uppgick tjänsterna till cirka 20 procent av den totala exporten mot cirka 30 procent 2010. Sverige hade fram till 2002 en större import än export av tjänster. Men därefter har vi varit en nettoexportör av tjänster.

De största posterna i tjänstehandeln är affärstjänster (bland annat konsultverksamhet, reklam och marknadsföring), transporttjänster och utländska besökares konsumtion i Sverige respektive svenskars konsumtion i utlandet. Svenska tjänsteföretag som har blivit stora internationellt är bland annat H&M, IKEA och Securitas.

Sveriges varuexport 2011

Sveriges varuimport 2011