Vad ansåg reformens motståndare

1846 års omtalade näringsfrihetsreform innebar bland annat att myndiga svenska män, ogifta kvinnor som fyllt 25 år, gifta kvinnor, änkor och frånskilda hustrur under vissa omständigheter kunde ges rätten att försörja sig själva genom enklare hantverkstillverkningar trots att de av sin samtid inte kunde klassificeras som ”egentliga”, burskapsägande, hantverkare.

Villkoren för att få en sådan rättighet var begränsade; exempelvis skulle ansökningar om att utöva hantverk som självförsörjning godkännas av magistraten i staden och av sockennämnden på landet. Städernas hantverkare och handlare var reformens främsta – men inte enda – motståndare. Dessa befarade, såsom någon uttryckte sig, att ”lata och sturska tjänare, motvilliga och vårdslösa lärlingar och arbetare” skulle ägna sig åt hantverk på egen hand i stället för att ta tjänst.

En aktiv minoritet

Motståndet försvann ingalunda efter 1846, men det var en minoritet som tid efter annan gjorde sig hörd både i och utanför riksdagen och som strävade efter att inga ytterligare liberaliseringar av lagstiftningen skulle genomföras. Debatten kretsade främst omkring tre frågor: mästerskapstvånget inom hantverket, rätten att bedriva hantverk i syfte att försörja sig själv, och handelsbodars anläggande på landet. Redan strax efter 1846 hade protester kommit från enstaka hantverkarföreningar, representerande enskilda städer. Snart därpå samlade sig hantverkarna till landsomfattande opinionsyttringar.

Genom ett initiativ från Västerås hantverkarförening inbjöds hela landets hantverkarföreningar till ett möte i Stockholm 1850, och hantverkare från hela 48 städer deltog. Det främsta irritationsmomentet var konkurrensen från självförsörjarna vars antal på några få år hade blivit nästan hälften mot de ”riktiga” mästarnas. Hantverkarna krävde att rätten att bedriva hantverk i självförsörjningssyfte kraftigt skulle begränsas. Krav framfördes också på att mästerskapstvånget skulle återinföras och gälla samtliga hantverk. Efter 1846 hade en rad hantverk undantagits från detta tvång.

Preussen ett exempel

Vid riksdagens överläggningar 1850/51 framhölls i flera stånd utvecklingen i Preussen – där en restriktiv hantverkslagstiftning nyligen införts – som förebild. I Preussen hade bland annat skicklighetsprov samt genomgången lärlings- och gesällutbildning fastställts som villkor för att få utöva något av de egentliga hantverksyrkena. På Riddarhuset talade sig August von Hartmansdorff varm för det preussiska exemplet. I borgarståndet framfördes argument som gjorde gällande att en ny tid krävde en ny form för arbetets organisation – och denna nya form måste bygga på det gamla skråväsendet.

Även i bondeståndet fanns motstånd mot en ökad näringsfrihet. Detta gällde i första hand tillåtelse för att ha handelsbodar på landet. Många bonderiksdagsmän klagade över att socknarna inte fick rätt att vägra lanthandlare att öppna bod. Handelsbodarna ansågs förstöra allmogen genom att förse den med lyxartiklar och sprit vilket skulle leda till ökade kostnader för socknarnas fattigvård. Annars var bönderna i allmänhet positiva till att handelsbodar fick förläggas på landet. Snarare ville man att handelsbodar skulle tillåtas ligga närmare städerna än de tre mil som 1846 års förordning hade bestämt som gräns.

Också på Riddarhuset fanns de vilka argumenterade mot ökad handelsfrihet på landsbygden. Tvärtemot vad som var fallet i bondeståndet, förespråkades dock i första hand bevarandet av förbud mot anläggande av handelsbod i närheten av städerna. Orsaken angavs vara att handelsbodar i närheten av städer skulle leda till olovlig brännvinsförsäljning och annat oskick. Riksdagen 1850/51 ledde emellertid inte till några förändringar i lagstiftningen.

Hantverksföreningar blir centra

Landets hantverkarföreningar fortsatte sin politiska kamp, och 1853 skulle den största samlade opinionsyttringen gå av stapeln. En bidragande orsak till att hantverkarföreningarna vädrade morgonluft var sannolikt att kungens liberala sympatier hade svalnat och flera konservativa ministrar hade tagit plats i regeringen. Vid riksdagen 1853/54 togs ett kraftfullt initiativ av Stockholms enskilda hantverksförening som bestod av flera hundra hantverkare. Föreningen hade bildats just i syfte att få igång en aktion mot näringsfriheten.

Flera skärpningar föreslogs; bland annat skulle kravet på mästarprov utsträckas till fler hantverk, och hantverkarföreningarna skulle ha rätt att kontrollera gesällernas skicklighet. Återigen ville hantverkarföreningarna kringskära möjligheterna att bedriva hantverk under självförsörjningsflagg. Kraven formulerades i form av en petition som skrevs under av hantverkarföreningar i 50 städer och omkring 4 000 mästare och gesäller. Under ledning av Stockholms enskilda hantverkarförenings ordförande Hesselgren fördes en mycket aggressiv agitation.

Hård kampanj

Just denna aggressivitet främjade sannolikt inte hantverkarnas sak; många i riksdagen ansåg att de krav som hade framförts var reaktionära och alltför långtgående. I riksdagen fick hantverkarnas petition litet stöd, och inte heller denna gång åstadkoms några förändringar i den befintliga ordningen.

Vid riksdagen 1859/60 blottades en klyfta mellan hantverkare och handlare. Endast enstaka hantverkare hade denna gång valts in i borgarståndet som därför dominerades av handlare. Diskussioner om inskränkningar i näringsfriheten på det sätt som vanligen brukade föras uteblev, men hantverkarna beklagade sig över den ringaktning de tyckte sig ha mött vid tidigare riksdagar. De gick till angrepp mot handlarna som beskylldes för att bara se till sitt eget bästa.

Hantverkarna framförde sin vid det här laget kända önskelista om ökade restriktioner; de ville ha inskränkningar av landsbygdsbefolkningens rätt att bedriva hantverk, mästerskapstvångets utsträckning till samtliga hantverk, skärpt kvalitetskontroll över mästerstyckena, dryga böter för olovlig varutillverkning med mera.

Den farliga lanthandeln

Lanthandelsfrågan – också den av stor vikt för näringsfriheten – diskuterades av ett stort antal ledamöter. Det var främst handlare från mindre städer runt om i landet som motsatte sig alla förändringar i liberal riktning. Inom bondeståndet hade dock den fattigvårdsbetingade misstänksamheten mot handelsbodar på landet nu avtagit; inte minst bönderna i det tättbefolkade Skåne krävde också att den ovan nämnda tremilsgränsen skulle tas bort. Det fattades inte heller vid denna riksdag några nya beslut i frågan.

Motståndarna mot utvidgad näringsfrihet hade under de 18 år som passerat sedan 1846 fram till 1864 förvisso varit högljudda, välorganiserade och representerade i landets lagstiftande församling. De hade emellertid också under alla dessa år och riksdagar utgjort en liten minoritet. Motståndet mot reformen avtog avsevärt precis innan den genomfördes. Kommunalreformen 1862 innebar att borgerskapets särställning inom den svenska stadsstyrelsen försvann, och i kombination med en övermäktig majoritet i riksdagen för införande av näringsfrihet var motståndarna tvungna att ge vika.