Vad har NK-isten att säga om 1935?

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1936:1 (årgång 10).

Det är nog inte så dumt med årsskiften, när allt kommer omkring. . . Tänk om den
ena dagen skulle följa på den andra, utan att de vore inrangerade i ett tidssystem; då skulle man kanske aldrig komma sig för att se bakåt i tiden, ställa en diagnos på det arbete, som utförts, och jämföra det ena årets prestationer med det föregåendes!

Har det gångna året varit bra – vilket väl ligger närmast tillhands att anse be, träffande 1935 med dess stigande konjunkturer – känner man sig efter den där till, bakablicken troligen glad och tillfreds med sig själv och den övriga världen. Har det inte varit bra, ger detta en ju anledning att allvarligt föresätta sig: ”1936 skall bli desto bättre”.

För att få en genomsnittsbild av vad NK-familjen har för uppfattning om det år, som nu gått till ända, har Rullan vänt sig till en representant för varje kategori inom huset, från direktören ned till springpojken, och frågat dem vad de som NK-ister anse om 1935.

Direktör Ernmark svarar:

1935 har varit det bästa året efter krisen, men bör överträffas av 1936.
Glädjeämnen ha vi under det gångna året haft många och sorgeämnen också för den delen. När man så här skall se tillbaka, ter sig det hela som en jämn ström och dessutom som någonting för länge sedan passerat, varför man helst genast ville över, gå till framtiden. Men – ”revenons a nos moutons” som advokaten Pathelin säger.

Först och främst ha vi den stigande omsättningen, alla affärsmäns ogrumlade glädjekälla. ökad omsättning betyder visserligen inte utan vidare ökad vinst, ty denna är även beroende på andra faktorer. Men ökningen ger en ”lift’ åt alla inom ett företag. Särskilt glädjande är, att detaljomsättningen har ökats kraftigare än under 1934 – ifråga om leveranser och inredningar gjorde ju redan sistnämnda år en kraftig spurt efter den långa de, pressionen, byggnadskonflikten m. m.

Därnäst har ett stort glädjeämne varit, att NK:s inre i stor utsträckning ändrat gestalt till det bättre. Många avdelningar ha grundligt renoverats eller fått helt nytt utseende, allt ägnat att fortfarande hålla oss kvar på toppen.

Dessa båda glädjeämnen överskugga alla andra i betydelse. Vi förbigå alltså de mindre med tystnad, liksom vi för länge sedan glömt sorgerna.

Disponent Torsslow säger om 1935:

Det har varit ett omväxlande, intressant och lärorikt år, bättre än 1934 och sämre än 1936. Jag är nämligen optimist – i synnerhet inför varje nytt år.

En sak jag gärna vill framhålla, och som jag haft tillfälle konstatera ännu en gång under min Amerikaresa i höstas, är att NK står oerhört högt jämfört med allt man ser utomlands. Sverige över huvud taget befinner sig f.ö. på en avsevärt högre nivå än andra länder och har det i alla avseenden bättre ställt. Det är något man jämt och samt konstaterar med både glädje och stolthet.

NK-skolans lärare, herr Ragnar Engström, måste naturligtvis fråga, vad hans glädjeämnen varit 1935

Han svarar:
Först och främst: Det erkännande Generalkonsuln i somras gav personalen för deras goda språkkunskaper.

Därefter: Det ökade antalet språkelever och det oförtrötteliga intresse dessa visa för sina studier.

En sak, som också gläder mig ofantligt är, att allt fler försäljare och försäljerskor kommit i kontakt med min verksamhet. Det händer allt oftare, att någon kommer upp och ber om litteraturanvisningar och allmänna råd beträffande försäljning. Detta gäller framför allt, när en försäljare flyttas från en avdelning till en annan. Denna glädjande omständighet ger mig anledning tro, att skolans arbeta inom försäljningsteknik och varukännedom har fått allt större betydelse för den moderne utbildade försäljaren och försäljerskan i det dagliga arbetet.

I varje ny NK-ist, som kommer och ber om råd, ser jag ett belägg för, att den teoretiska utbildningen verkligen är ett verk, samt hjälpmedel i försäljningen. Min förhoppning är därför att ständigt flera försäljare skola söka upp mig.

Fröken Kåberg på KC får bli representant för försäljerskorna. Vid sidan därom känna vi henne ju som representant för de idrottande kvinnliga NK-isterna. 

Ur försäljningssynpunkt tycker jag året har varit bra, säger fröken Kåberg, men ur idrottssynpunkt dåligt. Jag talar naturligtvis bara om den kvinnliga idrottssektionen. Vid Traneberg placerade vi oss dåligt, handboll har vi inte alls spelat och endast i en orientering har det varit kvinnliga deltagare – men det skall erkännas, att flickorna aldrig dra sig för att sitta i kontrollerna. Hoppas det blir en förändring till det bättre i år (det hoppas vi också och många med oss). Vad som var nytt  för 1935 var livräddningsproven vi fingo avlägga vid Eriksdalsbadet. Jag hoppas de komma att stå på det här årets program också. Till sist vill jag framhålla en verklig glädjepunkt under förra året: resan till Rämshyttan.

För att också höra vad man på ateljéerna har för uppfattning om det gångna året gå vi in på Franska Damskrädderiet och bedja fru Brandt om ett litet uttalande:

Arbetstillgången och arbetstakten ha nog varit ungefär detsamma som tidigare år, säger fru Brandt. Under säsongerna sitta vi ofta upp över öronen i arbete, och dessemellan kan det vara förfärligt lugnt och stilla. Jäktigast hade vi det nog veckorna före nyår. Då sydde vi nämligen hela uppsättningen till Karl Gerhards-revyn. Zarah Leander hade lämnat sina beställningar i god tid, men en del av balettens utrustning beställdes inte förrän ganska sent, så vi fingo sitta över rätt mycket. Näst arbetsammast hade vi nog i samband med prinsessan Ingrids bröllop – det var ju en mängd toaletter, som skulle sys för detta evenemang.

I hissarna bör man kunna hör en hel del iakttagelser, om man har ögonen med sig. Och det  har tydligen herr Carlbärj i åttans hiss. Han säger om 1935:

Nog har det synts, att det gjorts mer affärer allt! Först och främst har detta ju märkts på hur bråttom personalen har, också när den åker hiss. Och sedan har det kommit väldigt mycket nytt folk, som jag inte sett tidigare. De bättre tiderna återverka givetvis på det allmänna humöret. Vi ha visserligen alltid skämtat litet med varandra i hissen – personalen och jag – men det verkar i alla fall, som om folk över lag vore gladare och piggare.

En representant för chaufförerna måste vi också ha med. Det blir herr Hellberg, som får svara för dem. Han säger om det gångna året:

Jag tar det glada och angenäma först. Det är: att 1935 gått till ända, utan att nämnvärda friktioner eller missöden inträffat; att de flesta av våra bilar blivit inbyggda; att feladresserna märkbart minskat, samt att jag fått leva och ha hälsan.

Så var det sorgerna: Tja, dem har jag stoppat i en gammal säck. ”God fortsättning på Er allesammans för resten!”

Allra sist leta vi reda på Erik, Köttavdelningen, och låta honom föra springpojkarnas talan:

Arbetet är bra på alla vis, tycker han. Det är ett snärj från morgon till kväll, men så skall det ju vara. Något jag tycker är riktigt roligt, det är att sälja Rullan. I synnerhet när man säljer mycket. (Rullans red. instämmer.) Jag har för resten rekordet för 1935 – 230 exemplar. Det var Gille-Rullan, som gick så fint, vilket ju för övrigt inte var att undra på så trevlig som Gillefesten var. Jag skulle ha kunnat gå på den två gånger.

Det var bara ett fel med 1935 och det var, att vi springpojkar inte fingo ställa upp mot cheflaget vid Traneberg. Året före var jag med och lurade av direktör Sachs bollen tre gånger. Och då känner man ju en viss stolthet. Det var första gången vi vann över cheferna, men dom blev antagligen rädda för oss då, eftersom dom föredrog att spela mot flickorna nästa gång. Hoppas det blir ändring på den saken i år. – I övrigt kan jag inte önska annat än att 1936 blir lika bra som 1935!

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1936:1 (årgång 10).

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.