Det ligger i entreprenörers natur att hela tiden söka nya utmaningar. Var gör man då om man efter att ha uppnått stora framgångar inte har några tankar på att sätta sig på en parkbänk och mata duvor?
Ett alternativ är att fortsätta inom det område där man har nått sina framgångar. Det bästa exemplet på detta bland svenska uppfinnare är Carl Edvard Johansson i Eskilstuna, mer känd som »Mått-Johansson«. Efter att ha konstruerat sin geniala måttsats vid 34 års ålder 1898, fortsatte han fram till sin död 1943 att lösa olika problem kring precisionsmätning.
Gustaf de Laval gjorde ett annat val. Han var med sina revolutionerande separatorer och ångturbiner ett av Sveriges största industrisnillen. Vid 46 års ålder 1891 var han klar med dessa uppfinningar, och var nu en mycket förmögen man. Därefter splittrade han sig på för många områden och visade att han saknade sinne för ekonomiska realiteter. Han drog inte erfarenhet av sina misslyckanden, utan gjorde om samma misstag flera gånger. de Laval avled vid 67 års ålder 1913. Han efterlämnade tillgångar på 973 kronor. Därtill fanns en briljantring och en fiol som var pantsatta hos svärfadern. Skulderna var på omkring fem miljoner kronor. Hans änka, Isabel de Laval, fick ansöka om urarva konkurs för att slippa hamna i skuld.
Utvecklingen av den bränsesnåla AGA-spisen skedde hemma i köket i Gustaf Daléns villa på Lidingö. Foto: AGA/Linde Sveriges arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Uppfinnaren och företagsledaren Gustaf Dalén var 42 år gammal under det dramatiska året 1912 när hans fyrsystem fick sitt stora internationella genombrott, då han miste synen genom en sprängolycka, och då han tilldelades Nobelpriset i fysik. Att han blev blind, gjorde att Dalén höll på att ge upp. Men han återvann sin drivkraft, och året därpå återinträdde han som vd i AGA. Dalén ledde företaget fram till sin död 1937, men han ägnade sig även en del åt uppfinnande. Dalén insåg dock att han mest skulle vara till besvär om han involverade sig direkt i AGA:s konstruktions- och utvecklingsarbete. Han hittade därför ett eget utvecklingsprojekt 1922, nämligen att försöka ta fram en bränslesnål köksspis. Utvecklingsarbetet ägde rum i det egna villaköket på Lidingö i Stockholm. Dalén angav hur spisen skulle se ut, AGA tillverkade eller beställde den nödvändiga utrustningen medan Daléns familjemedlemmar och kökspersonal fick läsa av den mätutrustning som användes vid experimenten. 1929 var AGA-spisen klar för lansering.
Den excentriske Baltzar von Platen uppfann Quintuspressen, en högtryckspress som ASEA använde för att framställa syntetiska diamanter redan 1955. Foto: Folke Byström/Tekniska museet.
Carl Munters och Baltzar von Platen var bara 25 respektive 24 år gamla när de 1922 presenterade sitt examensarbete vid Tekniska Högskolan i Stockholm – det första lätthanterliga och behändiga kylskåpet i världen, lämpat för hushållsbruk. Deras uppfinning baserades på absorptionsteknik och var helt utan rörliga delar. Den köptes av Electrolux 1925. Munters och von Platen kom därefter att var för sig ägna sig åt uppfinnarverksamhet i egen regi. Munters tog ut över tusen patent. Arbetet med kylskåpet ledde in honom på utvecklingen av isoleringsmaterial – bland annat skumplast – och värmeväxlare. 1955 grundade han, tillsammans med Marcus Wallenberg, Carl Munters & Co, för att exploatera sina uppfinningar kring bland annat avfuktning och annan fuktreglering. 1937 uppfann von Platen en högtryckspress, Quintuspressen. Fem år senare slöt han ett avtal med Asea som gav företaget rätt att vidareutveckla konstruktionen, vilket ledde till att Asea blev först i världen med att kunna framställa syntetiska diamanter 1955. Baltzar von Platen var en excentrisk person som påstod sig kunna prata med andar och som drömde om att uppfinna en perpetuum mobile, alltså en evighetsmaskin.
Wenner-Grens misslyckade projekt
Electrolux utvecklades under Axel Wenner-Grens ledning till ett världsledande företag inom området hushållsmaskiner. Han var en mycket besvärlig person med stort självhävdelsebehov. Hans stora framgångar som företagare gjorde att han även trodde sig kunna göra avgörande insatser i världspolitiken. Vid 58 års ålder lämnade Wenner-Gren sina uppdrag i näringslivet 1939 för att på sin stora lyxkryssare Southern Cross bege sig runt i världen och mäkla fred. Ingen ledande politiker tog dock den politiskt okunnige och pompöse svensken på allvar. Däremot ledde Wenner-Grens umgänge med höga nazistledare till att USA:s ledning (felaktigt) misstänkte honom för att vara en tysk spion. Wenner-Gren kom under kriget att vistas i Latinamerika och efter hemkomsten till Sverige var hans ekonomiska ställning försvagad. Även hans omdöme var uppenbarligen skadat. Det har sagts att han »lyckades med en nästan kuslig precision välja medarbetare som inte höll måttet och råkade ibland ut för rena svindlare«. Han började nu göra stora – oftast helt misslyckade – satsningar, bland annat på Wegeratorn (en omöjlig energimaskin) och Mawen (en flygmotor som aldrig lyfte). Lokaltågssystemet Alweg, som gick på ett spår högt upp i luften, byggdes dock på ett par ställen i världen.
Lokaltågssystemet Alweg.
Under stor uppmärksamhet och med kommunal uppbackning inledde Wenner-Gren 1958 ett misslyckat försök att bygga upp en stor datorindustri i Bollmora i Tyresö kommun. Även den misslyckade datorn, Alwac (Axel Leonard Wenner-Gren Automatic Computer), var uppkallad efter Wenner-Gren. Hans sista och största (misslyckade) projekt gällde att inom ett jätteområde av orörd natur i den kanadensiska provinsen British Columbia anlägga världens största kraftverk samt en rad gruvor, järnvägar och skogsindustrier.
I sin strävan att bygga monument över sig själv framträdde Axel Wenner-Gren gärna som frikostig donator. Han gjorde också flera stora donationer – även om hans försämrade ekonomi gjorde att en del av de vidlyftiga löftena inte kunde infrias. Axel Wenner-Grens ekonomi blev alltmer ansträngd och 1956 sålde han sitt ägande i Electrolux till Wallenbergsfären. År 1961 avled han praktiskt taget ruinerad.
Donatorerna som gjort skillnad
Många framgångsrika företagare har, likt Axel Wenner-Gren, avrundat sin karriär med en insats som donator. Den internationellt mest kände svensken är givetvis Alfred Nobel. Han saknade egna barn, och var allmänt skeptisk till arvsrätten, varför han hellre ville att hans förmögenhet gick till ädlare ändamål än till efterlevande släktingar.
Den ekonomiskt mest betydelsefulle svenske donatorn är Knut Wallenberg, även han barnlös. Den stiftelse han instiftade hade, i likhet med flera andra stiftelser i stora ägardynastier, bland annat till syfte att säkra släktens inflytande vid generationsskiften. Genom att avstå från en del av förmögenheten och avkastningen, kunde man säkra makten.
På många håll runt om i Sverige finns stiftelser och institutioner som har grundats av förmögna företagare, eller deras familjemedlemmar, i syfte att utveckla och stärka lokalsamhället. Mest kända är institutionerna i »Donatorernas stad«, Göteborg med bland annat Carlanderska sjukhemmet, Chalmers, Fürstenbergska galleriet, Dicksonska folkbiblioteket, Röhsska Konstslöjdmuseet och Sahlgrenska sjukhuset.
Liljevalchs konsthall (ovan) och Dunkers kulturhus (nedan) är exempel på byggnader som finansierats av donationer från framgångsrika företagare. Foto: Tekniska museet och Ole Jais/Wikimedia Commons.
Den svenska ort där donatorer har spelat den största relativa betydelsen är troligen Sandviken där tre stiftelser ger omfattande stöd till personer med anknytning till Sandviken eller till Sandvikens kommun. Stiftelserna är bildade av medlemmar i familjen Göransson, som grundade och under många decennier ägde det företag som i dag heter Sandvik.
Helsingborgarna har anledning att känna tacksamhet till Henry Dunker, som ledde Helsingborgs Gummifabrik från 1894 till sin död 1962. Han testamenterade sin förmögenhet till en fond som huvudsakligen ska främja Helsingborgs invånare. Pengar från fonden har bland annat bidragit till Stadsteatern, huvudläktaren på fotbollsarenan Olympia och Dunkers kulturhus. Under sin livstid var han med om att finansiera Konserthuset. Dunkers magnifika bostad, Villa Hevea (hevea av det latinska namnet på gummiträdet) blev ett sjukhem. Helsingborgs Gummifabrik överlevde inte den internationella konkurrensen, men Henry Dunker ägde även Trelleborgs Gummifabrik (från 1964 Trelleborg AB). Därför är det vinsterna i detta företag som i dag bekostar de dunkerska satsningarna i Helsingborg.
En annan skånsk donator var Holger Crafoord. Han var med om att i Lund bygga upp två av efterkrigstidens mest framgångsrika svenska företag, Tetra Pak och Gambro. Crafoord var nära medarbetare till Ruben Rausing, som 1929 hade grundat förpackningsföretaget Åkerlund & Rausing. Crafoord blev vd i Åkerlund & Rausing och delägare i bolaget 1946. Tetra Pak grundades som dotterbolag 1951. Efter att Åkerlund & Rausing (men inte Tetra Pak) hade sålts till Tändsticksbolaget 1965, förmådde Ruben Rausing, med tämligen bryska metoder, Crafoord att sälja sin andel i Tetra Pak. Därigenom blev Tetra Pak Rausings eget familjeimperium. Crafoord frigjorde ett ansenligt kapital som han nu använde för att bygga upp Gambro, ett medicinsk-tekniskt företag kring medicinprofessorn Nils Alwalls konstgjorda njurar. Alwall och Crafoord hade träffats på en middag 1961 och Crafoord blev då intresserad av att utveckla och marknadsföra Alwalls konstruktioner.
Holger Crafoord (tredje från vänster) med sällskap vid den första konstgjorda njuren som hans företag Gambro producerade. Den Crafoordska stiftelsen, som ska främja vetenskap och andra allmän-nyttiga ändamål, är hans eftermäle. Foto: Firma Hagblom Foto.
Holger Crafoord var mycket kulturellt och vetenskapligt intresserad och en frikostig donator. 1980 instiftade han Crafoordska stiftelsen som ska främja vetenskap och andra allmännyttiga ändamål.
I Stockholm finns Liljevalchs konsthall, skapad genom den förmögenhet som Carl Fredrik Liljevalch den yngre byggde upp – men utan hans medverkan. Liljevalch var engagerad i affärsverksamhet på många håll i landet. Han var bland annat svenskt ombud för de engelska intressenter som stod bakom exploateringen av de stora malmfälten i Grängesberg. Liljevalch skrev i sitt testamente att hans förmögenhet bland annat skulle gå till forskning och till Sveriges kontoristförening. Han hade dock värderat sina tillgångar i underkant, och med tanke på Liljevalchs konstintresse beslöt testamentsexekutorerna att överskottet skulle gå till byggandet av den konsthall på Djurgården, som bär hans namn och som invigdes 1916.
Ur Företagshistoria 2022:4
Författare: Anders Johnson är författare och har skrivit en mängd böcker om svenska företag och företagare.
Dela med dig av dina tankar