Västeråsarna i Stalins Sovjet

Mot slutet av 1920-talet hårdnade Stalins grepp över Sovjetunionen. Den första femårsplanen dikterade produktionen. Oliktänkande internerades. Landet stängdes för utlänningar. Men det fanns undantag. I Jaroslavl, trettio mil norr om Moskva, drev ASEA en fabrik med ingenjörer och arbetsledare från Västerås. En kapitalistisk enklav mitt i det kommunistiska imperiet.

ASEAs märkliga ryska äventyr började under första världskriget. Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget hade bildats 1891, men det var under kriget som bolagets storhet grundlades. Då fick ASEA fritt fram på den ryska marknaden. Konkurrenter som AEG och Siemens kunde inte längre verka där, eftersom Tyskland och Ryssland stod på var sin sida i kriget. Verkstäderna i Västerås var fullbelagda. Marknaden ropade efter elektriska motorer, turbiner och generatorer.

Affärerna i österled blev så viktiga att ASEA bestämde sig för att bygga en egen fabrik i Ryssland för att tillverka elektriska motorer. Det ryska dotterbolaget letade fram en tomt utanför Petrograd, som S:t Petersburg döpts om till. Ryska regeringen sa nej. Under kriget fick inga utländska firmor etablera sig närmare Östersjön än den longitud som gick genom Moskva.

Mot Jaroslavl!

Därför skumpade en hästskjuts med några västeråsare fram genom staden Jaroslavl några dagar 1916. Den historiska furstestaden vid Volga låg tillräckligt långt österut. Edvin Lindgren ledde delegationen från ASEA i Västerås. Han kallades bara Petrovitj och var bolagets Rysslandsexpert. Han var skolad hos familjen Nobel, talade ryska och hade en utvecklad förmåga att knyta kontakter med byråkrater och politiker.

Svenskarna hittade en bra plats för sin fabrik i utkanten av Jaroslavl, nära järnvägen och Volga. Marken ägdes gemensamt av fyrtio bönder. Edvin Petrovitj övertalade dem att sälja och lär ha fått kyssa var och en av de skäggiga bönderna för att besegla affären. Sommaren 1917 började ASEA bygga sin fabrik. Ritningarna var kopierade efter verkstäder i Västerås. Här skulle ASEA tillverka och linda motorer, bygga ett gjuteri och ett snickeri, uppföra ett kraftverk med svenska ångturbiner, och här skulle det bli ett stort huvudkontor. Allt skulle bli som det var i Sverige.

Men revolutionen kom emellan. Bygget han knappt komma igång förrän bolsjevikerna gjorde sin kupp i Petrograd i oktober 1917 (i november om man följer den västliga kalendern). Sedan kom inbördeskriget. De utländska företagen lämnade Ryssland. Familjen Nobel flydde från Petrograd. ASEA tog hem all personal, utom några nyckelpersoner som blev kvar i Jaroslavl trots att staden 1918 hamnade i stridslinjen mellan bolsjeviker och kontrarevolutionärer. Breven hem till Västerås berättar om hur stora delar av Jaroslavl förstördes, men hur ASEAS fabriksbygge av en lycklig slump räddades undan granaterna.

På sommaren 1918 gick det inte längre. Fabriken lades i malpåse, men förblev i svensk ägo. Åren gick. På 1920-talet återupptog ASEA affärerna med Sovjetunionen och levererade turbiner och generatorer till stora kraftverksbyggen, bland annat i floden Volchov väster om Leningrad, som staden nu hette. Lenin sa ju att ”kommunism är sovjetstat plus elektrifiering”, och ASEA tryckte på för att den svenska regeringen skulle återuppta diplomatiska förbindelser med den nya sovjetstaten. Det skedde också 1924, samma år som Lenin dog.

Nystart med sovjetiskt tillstånd

Tre år senare, 1927, skrev ASEA ett koncessionsavtal och fick sovjetiskt tillstånd att bygga färdigt fabriken i Jaroslavl och driva den i 35 år, med svensk ledning, med svenska ingenjörer och förmän och med rysk arbetskraft. Arbetet satte igång direkt.

Den ena gruppen efter den andra gav sig iväg österut från Västerås. Med båt och tåg och med Edvin Petrovitj Lindgren i spetsen. De flesta som ”reste ut” var ungkarlar, men där fanns också gifta män som tog med sina familjer.

Ungefär samtidigt gav Stalin order om den första femårsplanen. Den svenska fabriken blev ett kapitalistiskt undantag mitt i ett alltmer kollektiviserat sovjetiskt samhälle. ASEA byggde ett eget modernt bostadshus i tre våningar. Det ritades av arkitekten Charles Lindholm som var svåger till Edvin Petrovitj. Huset fick femtio lägenheter med el, vatten och toaletter, modellerade efter de arbetarbostäder som ASEA byggt i Västerås. Varje bostad fick kök in mot gården så att mor i huset kunde ha uppsikt över de lekande barnen. Även ryska arbetare fick hyra lägenheter i det moderna bostadshuset, som står kvar och än i dag anses som ett av de bästa i staden. Svenskarna fick en egen flygel.

Efter en tid levde närmare hundra västeråsare i en värld för sig själva i Jaroslavl. Män, kvinnor och barn. Fabriksledningen bodde i ett rödtimrat hus som köpts in redan under kriget. Även det står kvar än i dag och kallas Svenska gården. På innergården fanns en jordkällare där en anställd ryss lagrade livsmedel som han skaffade på vägar som ingen vanlig invånare i staden hade tillgång till. Där anlades också en tennisbana, som antagligen var den första i Jaroslavl.

Här, i sin enklav, firade västeråsarna jul och midsommar, här hade de sina egna fester, här träffade flera av ungkarlarna ryska flickor som följde med tillbaka till Västerås. Och här skrev de sina brev hem där de berättade om hur det blev mer och mer ont om mat och förnödenheter i det ryska samhället och om hur de på nätterna kunde höra det dystra trampet av fångar som fördes till järnvägsstationen för transport till något okänt läger.

Fabriksledningen bodde på somrarna i en by på andra sidan Volga. Där fick de efter ett par år uppleva hur byn kollektiviserades och hur den bonde de hyrde av fördes bort till Solovetskijöarna utanför Archangelsk. De visste ännu inte att det var början till Gulag.

Modernast i världen!

Fabriken tog två år att bygga. Tillverkningen av elektriska motorer började dock direkt 1927 med halvfabrikat från Västerås. När fabriken var färdig, och all tillverkning sköttes där, ansågs den som den modernaste i världen i sitt slag. Där tillverkades 30 000 små växelströmsmotorer per år. Fabriken hade omkring 1 000 anställda, 50–60 av dem var förmän, verkmästare och ingenjörer från Västerås. Förhållandena mellan chefer och arbetare var i stort sett bra. Lönerna var jämförelsevis goda, och ASEA hade ett gott rykte i stadens administration.

Det förekom dock kontroverser på fabriken. Fackföreningen och partiets organisation på fabriken hade en väggtidning där man uppmanade de ryska arbetarna att jobba extra i samhällets tjänst på ledig tid, och där man också kritiserade de arbetare som fraterniserade för öppet med de svenska kapitalisterna.

Det finns inga rapporter om strejker eller oroligheter. Tillverkningen flöt på bra, men koncessionen skulle inte vara i trettiofem år. Redan vintern 1931–32 insåg svenskarna att de ryska myndigheterna ville ta över. Omsättningen av personal blev allt högre. ASEA misstänkte att ryssarna använde den svenska fabriken som utbildningsplats. När en arbetare kunde sitt jobb ersattes han av en ny.

Ingen socialisering

Fabriksledningen fick också allt svårare att skaffa fram råvaror. Det sovjetiska samhället var nu hårt reglerat i femårsplanen. En dag inledde myndigheterna förhandlingar med Asea om ett övertagande. I maj 1932 var den uppgörelsen klar. Det blev ingen påtvingad socialisering, utan en ren affärsuppgörelse. ASEA fick bra betalt när Folkkommissariatet för den tunga industrin tog över fabriken.

De svenska ingenjörerna och arbetsledarna reste hem. Köpeskillingen, som slutbetalades 1936, användes bland annat till att bygga upp semesteranläggningar för ASEAs anställda i Sverige.

Två av svenskarna stannade kvar ett år extra. En av dem var gjutarmästaren Gunnar Bokvist som hjälpte den nya ryska ledningen att ställa om fabriken för att även klara tillverkning av traktorkolvar. Just då behövdes traktorkolvar i Sovjetunionen. Gunnar Bokvist hyllades för sin insats i tidningen Den nordlige arbetaren som ett mönster för övriga arbetare i Jaroslavl.

ASEAs fabrik finns ännu kvar i Jaroslavl. Den drivs numera av företaget Eldin, och i de svenskbyggda verkstäderna tillverkas fortfarande små elektriska motorer.

Ur Företagshistoria 2013:5

Text: Anders Lif. Anders är journalist och författare. Han har bland annat skrivit boken 1917, om Sigfrid Edström, Asea, Västerås och revolutionen. 

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *