Vattenfall och ASEA och andra svenska utvecklingspar

Ett antal svenska storföretag som var verksamma inom tekniktunga branscher utvecklade under 1900-talet täta och långvariga relationer med den svenska staten och dess myndigheter och affärsdrivande verk.

För att beskriva sådana långvariga relationer mellan tillverkande industriföretag och staten som kund brukar man använda begreppet utvecklingspar. Därmed vill man betona de nära och ömsesidiga beroendena mellan aktörerna, men också det faktum att det var personliga relationer mellan människor i de olika organisationerna som var grunden för långsiktigheten och för skapandet av det helt nödvändiga förtroendet. Inom tekniktunga eller teknikintensiva branscher krävs det stort risktagande för att investera i utveckling av innovationer, och ofta krävs det många års forskning och konkreta prövningar av de nya produkter som tas fram innan de är redo för försäljning på marknaden. Dessa resurser – forskningskapacitet och riskkapital – var det ytterst få svenska företag som besatt i tillräckligt stor utsträckning för att kunna vara internationellt konkurrenskraftiga.

Lösningen blev att staten kunde bidra med resurser, till exempel i form av forskningskapacitet, eftersom vi i Sverige har ett statligt universitetssystem. Särskilt de två tekniska högskolorna i Sverige, Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm och Chalmers i Göteborg, var viktiga för det faktiska samarbetet med industrin. Många ledande professorer vid dessa högskolor arbetade således inte bara för staten, utan också för de privata företagen. Samtidigt var ett antal av de affärsdrivande verken, till exempel Vattenfall (bildat 1909) och Televerket (bildat redan 1853 under namnet Kungliga Elecktriska Telegraf-Werket och med namnet Televerket från 1953), mycket ”ingenjörstäta”, det vill säga de hade en uttalad policy att bygga upp en egen kår av högutbildade och kompetenta ingenjörer som kunde samarbeta med de ledande privata industriföretagen och deras ingenjörer och utvecklingspersonal. Stat och näringsliv befann sig med andra ord på ungefär samma nivå i tekniskt kunnande, och det fanns en balans i relationen. Det var också ganska vanligt att nyckelpersonal bytte arbetsgivare, att de gick från privat sektor till statlig eller tvärtom, utan att det sågs som något märkvärdigt eller som något som borde förhindras.

Den andra centrala resursen som staten förfogade över, vid sidan av humankapital och stor forskningskapacitet, var naturligtvis pengar. Under efterkrigstiden behövde ett antal stora infrastrukturella system utvecklas vidare, och det i samverkan med näringslivet. Vattenfall och ASEA utgjorde ett av de viktigaste utvecklingsparen under denna tid. Redan långt tidigare hade ASEA fått uppdraget att svara för mycket av den tekniska utrustningen när de norrländska älvarna skulle exploateras för att bygga storskaliga vattenkraftverk. Den relativt billiga el som vi ännu idag har i Sverige har varit en helt avgörande konkurrensfördel gentemot de utländska konkurrenterna för stora delar av den tunga industrin, till exempel järn- och stålindustrin som varit och är extremt energislukande.

ASEA hade sannolikt den största utvecklings- och forskningskapaciteten av alla svenska företag efter kriget, och bolaget hade tusentals ingenjörer i sina anställningsrullor. Under mellankrigstiden hade ASEA förädlat sin verksamhet inom elkrafttekniken. Det handlade dels om att generera, överföra och distribuera elkraft, dels om att använda elkraften inom industrier och transportväsende. ASEA blev världsledande på flera områden, till exempel på att tillverka vattenkraftturbiner och elkraftgeneratorer, men bolaget tillverkade också elektriska motorer av alla de slag, från jättemotorer på tusentals hästkrafter för lokomotiv till små elmotorer som sattes i de skrivmaskiner som Åtvidabergs Industrier tillverkade.

Ett av ASEA:s största uppdrag för Vattenfall var det stora kraftverk, kallat Harsprånget, som byggdes i Luleälven i Jokkmokks kommun. Detta projekt inleddes redan 1918 men avbröts på grund av 1920-talets ekonomiska kris. Direkt efter krigsslutet 1945 återupptogs bygget, och 1951 invigdes anläggningen, som än idag är Sveriges största vattenkraftverk. Genom en kraftledning ända ned till Hallsberg, 100 mil längre söderut, kunde vattenkraften från Norrland förse städerna i Mellansverige med el. Även den nyutvecklade kraftledningen var framtagen av Vattenfall och ASEA i samverkan. Båda dessa innovationer, dels det storskaliga vattenkraftverket som krävde nyutvecklade turbiner som kunde hantera de extrema påfrestningar som de stora vattenmassorna innebar, dels kraftledningarna som kunde transportera el över mycket långa avstånd utan alltför stora energiförluster, var ett resultat av utvecklingsparets förmåga att sammanföra sina respektive resurser till gemensamma projekt. Var för sig hade de inte tillräcklig kapacitet för att genomföra projekten.

Vattenfall blev efter kriget ASEA:s viktigaste kund, och svarade vissa år för nära 15 procent av ASEA:s totala försäljning. Viktig var också den kunskapsöverföring som skedde mellan de två organisationerna och de starka lojaliteter som skapades mellan personer verksamma i Vattenfall respektive ASEA. I slutet av 1940-talet förstärktes banden mellan de två bolagen när Åke Vrethem, som under många år arbetat på Vattenfall som överingenjör och chef för elektrobyggnadsbyrån, blev vd för ASEA. Vrethem behöll sin post fram till 1961 och satt sedan i koncernledningen ända fram till 1975. Relationerna och de personliga nätverken mellan Vattenfall och ASEA stärktes ytterligare när Vrethems gamla studiekamrat från KTH, Åke Rusck, utsågs till ny generaldirektör för Vattenfall år 1949, en post han behöll till 1957.

Ericsson och Televerket

Andra klassiska exempel på svenska utvecklingspar hittar vi inom telekommunikationsindustrin, försvarsindustrin och läkemedelsindustrin. Telefonbolaget L M Ericsson hade haft ett nära samarbete med statliga Televerket sedan första världskriget. L M Ericsson fick stora beställningar på framför allt telefoner och rikstäckande telefonisystem av Televerket och mer eller mindre skräddarsydde de infrastrukturlösningar som Televerket efterfrågade. Televerket hade i praktiken monopol på konventionell, trådbunden telefoni i Sverige från 1920-talet ända fram till 1980-talet och var också L M Ericssons överlägset största kund. Det ömsesidiga och långsiktiga samarbetet mellan L M Ericsson och Televerket kröntes med stora framgångar på 1970- och 1980-talen, när de gemensamt tog fram ett världsledande system för mobiltelefoni. L M Ericssons storhetstid under de sista decennierna av 1900-talet, då det blev Sveriges största företag med mer än 100 000 anställda runtom i världen, grundade sig till stora delar på de produkter och system för telekommunikation som tagits fram i samverkan med det statliga Televerket.

Utvecklingspar inom försvarsindustrin

Inom den svenska försvarsindustrin finns det ett stort antal exempel på produkter och system som utvecklades tack vare statliga beställningar och ett aktivt deltagande från offentliga forskningsmiljöer, såväl statliga forskningsinstitut som universitet och högskolor. Som vi tidigare nämnt bars Saabs personbilsproduktion ända fram till slutet av 1960-talet upp ekonomiskt av flygplansdivisionen inom Saabkoncernen. Saab utvecklade och producerade under efterkrigsdecennierna flera tekniskt avancerade serier av stridsflygplan, till exempel J 29 (”Flygande Tunnan”), som lanserades 1948. Under 1950-talet byggdes både A 32 Lansen och J 35 Draken, flygplan som sedan var basen i det svenska flygvapnet under flera decennier, och i slutet av 1960-talet följde ytterligare ett flygplan: Saab 37 Viggen. Från 1950-talet och framåt hade Sverige ett av världens mest moderna och största flygvapen, med som mest cirka tusen stridsflygplan, och dessa var till allra största delen utvecklade av svenska ingenjörer och forskare.

Bakgrunden till de stora svenska satsningarna på att utveckla och tillverka flygplan var naturligtvis det kalla kriget mellan väst och öst som inleddes kort efter andra världskrigets slut. Sveriges stod ju åtminstone officiellt utanför både Nato, bildat av västmakterna 1949, och Warszawapakten, bildat 1955 av Sovjet och dess allierade. Sverige var inte beroende av någon utländsk leverantör av krigsmaterial, varför den svenska försvarsindustrin hade en kraftig tillväxt tack var det svenska försvarets beställningar av utrustning till alla tre vapengrenar, det vill säga armén, flygvapnet och flottan. Vid sidan av Saabs flygdivision var ett antal andra internationellt framgångsrika företag inom försvarsindustrin, till exempel Hägglunds (bandvagnar) och Bofors (artilleripjäser och ammunition), beroende av beställningar från det svenska försvaret, inte minst för forsknings och produktutveckling. Den svenska staten tillät också en omfattande vapenexport för att kunna finansiera den omfattande produktutveckling som var nödvändig.

Läkemedelsindustrin

Även den svenska läkemedelsindustrin, som under efterkrigsdecennierna var av mycket blygsam storlek i jämförelse med andra industribranscher men som på 1980-talet fick sitt kommersiella genombrott och växte fram till en ledande svensk industrigren, var i de initiala faserna i mycket hög grad beroende av nära relationer med stat och myndigheter. Detta gällde bland annat den medicinska och farmaceutiska forskning som bedrevs vid Karolinska institutet, Stockholms högskola (idag Stockholms universitet) och Uppsala universitet. Företag som Astra (idag AstraZeneca) och Pharmacia, som från 1990-talet genomgick en lång rad fusioner och sammanslagningar med svenska och utländska bolag, byggde sin verksamhet på forskning vid svenska lärosäten.

Astras första kommersiella framgång var lokalbedövningsmedlet Xylocain, som hade utvecklats av Hans von Euler, professor vid Stockholms högskola och nobelpristagare i kemi 1929. Astra köpte rättigheterna till Xylocain i mitten av 1940-talet, och under 1950-talet hade företaget stora försäljningsframgångar med läkemedlet, framför allt i USA där det lyckats få en stororder från det amerikanska försvaret. Vinsterna från Xylocain återinvesterades till stor del i forskningen kring det som skulle bli nästa storsäljare, betablockeraren Seloken, som i sin tur finansierade forskningen och utvecklingen av Losec. Magsårsmedicinen Losec blev sedan på 1980-talet Astras absoluta internationella genombrott och innebar att bolaget blev ett av Sveriges största företag och läkemedel en av Sveriges viktigaste exportindustrier.

Läkemedelsindustrins kommersiella framgångar var, i likhet med de för telekommunikationsindustrin och försvarsindustrin, på flera sätt beroende av relationen till staten och dess myndigheter. I läkemedelsindustrins fall rörde det sig om den forskning och de kliniska prövningar som bedrevs i samverkan med de offentligt finansierade högskolorna, universiteten och universitetssjukhusen. Precis som med de andra utvecklingsparen som beskrivits här, krävde de extremt långa ledtiderna och de ekonomiskt riskfyllda innovations- och utvecklingsprocesserna en uthållighet och en förmåga till långsiktig finansiering som i praktiken enbart staten kunde tillhandahålla. Dessutom fanns det hos stat och myndigheter en expertis och en kompetens som skapade slagkraftiga kombinationer när den slogs samman med de privata företagens kompetenser.

Författare: Tom Petersson

Dela med dig av dina tankar