Verkstadsindustrin – en mångfacetterad sektor

Verkstadsindustrins allt större betydelse under 1900-talet var en del i en förädlingskedja med rötter i de svenska naturtillgångarna (järnmalm, skog och vattenkraft). Den generellt sett höjda utbildningsnivån och framväxten av ingenjörs- och yrkesutbildningar vid till exempel KTH i Stockholm och Chalmers i Göteborg skapade förutsättningar för innovationer och teknisk utveckling i de svenska företagen. Även organisatoriskt skedde mycket under de första efterkrigsdecennierna, och flera av de större företagen utvecklades till moderna multinationella koncerner som kunde utnyttja stordriftsfördelar i både produktionsutveckling och marknadspenetrering.

Inom verkstadsindustrin ryms ett stort antal branscher som grovt kan delas upp i fem grupper – metallmanufaktur, maskinindustri, elektrisk/elektronisk industri, transportmedelindustri och instrumenttillverkning. Inom dessa fem grupper återfinns bland annat tillverkning av hushållsapparater, olika typer av motorer och maskiner, fartyg, bilar och andra fordon, samt en mängd andra specialprodukter.

Så som framgår av tabellen nedan ökade samtliga grupper inom verkstadsindustrin sin procentuella andel av den svenska exporten fram till mitten av 1970-talet, för att därefter visa markant olika utvecklingslinjer. Maskinindustrin och framför allt bilindustrin ökade kraftigt i betydelse, medan de svenska storvarven i stort sett utplånades. Det finns flera faktorer som kan förklara detta, men de viktigaste var förändrade konjunkturer, produktutveckling och marknadsförutsättningar.

De största exportörerna bland industriföretagen i Sverige 1965, 1978 och 1981, rangordning efter exportens storlek.

1981 1978 1965
Volvo 1 1 1
ASEA 2 4 5
Saab-Scania 3 3 13
Electrolux 4 6 25
Sandvik 5 5 9
Ericsson 6 2 8
SCA 7 8 3
Boliden 8 19 18
SKF 9 15 6
Alfa Laval 10 11 20

Källa: Eliasson, Bergholm, Horwitz & Jagrén (1985), De svenska storföretagen – en studie av internationaliseringens konsekvenser för den svenska ekonomin, s. 29, Stockholm: Industriens Utredningsinstitut.

Verkstadsindustrin var den i särklass största svenska industrigrenen. Om vi börjar med den mekaniska industrin, som innefattar de två delbranscherna metallvaru- och maskinvaruindustri, sysselsatte de sammanlagt cirka 178 000 anställda år 1982, vilket motsvarar närmare hälften av hela verkstadsindustrin. Dess relativa andel av den totala svenska industrin (mätt i förädlingsvärde) var i stort sett konstant från mitten av 1960-talet fram till början av 1980-talet, då dess andel uppgick till cirka 22 procent. År 1988 hade dess betydelse avsevärt minskat och uppgick då till strax över 11 procent. I absoluta tal växte den mekaniska industrin från det industriella genombrottet under senare delen av 1800-talet och ända fram till mitten av 1970-talet, en tid som kan ses som en vattendelare för produktion, anställda, investeringar och lönsamhet. Som för så många andra industribranscher bröts nu tillväxten och ersattes av en långvarig strukturkris. Båda delbranschernas produktionsvolym stagnerade, och mätt i fasta priser var produktionsvärdet mindre 1983 än 1974. Detta resulterade i en minskad sysselsättning från närmare 200 000 anställda vid slutet av 1960-talet till 178 000 år 1982.

Den mekaniska industrin bestod av stora internationella företag men även ett stort antal mindre företag. Företagskoncentrationen var lägre i metallvaruindustrin än i maskinvaruindustrin, då den förra i många fall tillverkade okomplicerade produkter för begränsade marknader, medan maskinvaruindustrin till stor del dominerades av stora internationaliserade företag. Inom maskinvaruindustrin finner vi företag som fortsatt kan sägas utgöra kärnan i svensk industri, till exempel Alfa-Laval, Atlas Copco och SKF, samt delar av Volvo, ASEA och Electrolux. Samtliga av dessa företag tillhörde de 20 största svenska multinationella företagen vid mitten av 1980-talet.

Transportmedelindustrin var vid sidan av den mekaniska industrin dominerande inom verkstadsindustrin. Till skillnad från den mekaniska industrin ökade sysselsättningen inom transportmedel under perioden, från närmare 93 000 anställda år 1967 till cirka 114 000 år 1982. Detta är en imponerande siffra med tanke på att transportmedelindustrin även innefattar den krisdrabbade varvsindustrin. Transportmedelindustrins betydelse för den svenska industrin var betydande. År 1970 stod den för 17 procent av industrins totala förädlingsvärde och tio år senare för 21 procent. År 1988 hade dess andel minskat och uppgick till 15 procent av det totala förädlingsvärdet, med samma andel när det gäller den totala sysselsättningen inom industrin. Om vi ser till den procentuella andelen sysselsatta och förädlingsvärdet inom transportmedelindustrins framgår det tydligt i tabellen nedan vilka delbranscher som expanderade.

Delbranschernas andelar av transportmedelindustrins förädlingsvärde och antal sysselsatta 1968, 1975, 1980 och 1989, procent.

Förädlingsvärde Antal sysselsatta
1968 1975 1980 1989 1968 1975 1980 1989
Skeppsvarv 27 28 19 3 28 26 21 5
Bilindustri 42 47 61 81 39 49 57 74
Flygindustri 20 14 13 11 14 14 14 14
Övrigt 11 11 7 5 11 11 8 7
Totalt 100 100 100 100 100 100 100 100

Källa: Gawell & Pousette (1985), ”Transportmedelindustri”, i: Sveriges industri, Stockholm: Industriförbundets Förlag, s. 193 och Elsässer, B (1992), ”Transportmedelindustri”, i: Sveriges industri. Stockholm: Förlags AB Industrilitteratur, s. 298.

De tydligaste förändringarna var varvsindustrins minskade och bilindustrins ökade relativa betydelse för transportmedelindustrin. För varvsindustrins del hade den kraftiga expansionen efter krigsslutet inneburit en tro på obruten expansion, men det stod redan under det tidiga 1960-talet klart att den internationella konkurrensbilden hade förändrats och att de framväxande industriländerna i Asien med Japan i spetsen hade byggt upp en tillräcklig kapacitet och kunde konkurrera med betydligt lägre lönenivåer. Detsamma gäller bilindustrin, vars expansion till stor del förklaras av den ökade privatkonsumtionen och stora investeringar i forskning och utveckling. Fordonsindustrin dominerades helt av de två koncernerna Saab-Scania och Volvo.

Den tredje gruppen i tabellen ovan är flygindustrin, som hade etablerats på 1930-talet i Linköping och Trollhättan. Liksom inom fordonsindustrin kom Saab-Scania och Volvo att dominera flygplans- och motortillverkningen. Men där fordonsindustrin, och då framför allt bilindustrin, riktade sig till privata konsumenter, var flygindustrin uppdelad i en civil och en militär sektor, där den militära sidan dominerade under hela perioden. I gruppen övrigt finner vi tillverkare av rälsfordon, cyklar och motorcyklar, samt mindre båtbyggerier. Rälsfordonstillverkningen (i huvudsak järnvägslok, järnvägsvagnar och spårvagnar) bedrevs i huvudsak av koncernerna Svenska Järnvägsverkstäderna (ASJ), Motala verkstad, Nohab och ASEA. Det sistnämnda företaget blev allt mer dominerande, och så småningom koncentrerades lok- och motorvagnstillverkningen till ASEA. Genom ett omfattande utvecklingsarbete kunde ASEA under 1960-talet bli en viktig aktör på världsmarknaden för framför allt elektriska lok.

Verkstadsindustrin var en produktionsmässigt bred sektor som dominerades av storkoncerner men även bestod av ett stort antal små och medelstora företag. Flera av dessa förvärvades och integrerades i större koncerner, och en koncentrationsprocess inom en specifik bransch kunde leda till förändrade branschstrukturer. Ett exempel på en förändrad branschstruktur var den svenska cykelindustrin, som initialt bestod av små aktörer runt om i landet. Nymanbolaget i Uppsala blev under mellankrigstiden en av de ledande cykeltillverkarna och introducerade märket Crescent på 1940-talet. År 1960 fusionerades Nymanbolaget med Cykelfabriken Monark i Varberg till det nya företaget Monark Crescent AB. Fusionen skedde efter en period av stagnation, då antalet sålda cyklar i stort sett hade halverats under 1950-talet på grund av den ökade efterfrågan på bilar och mopeder. Försäljningen steg åter under 1960-talet, men konkurrensen från utländska tillverkare bidrog till en kraftig koncentration och utslagning av mindre tillverkare. Crescent Monark blev på sikt marknadsdominerande i Sverige.

Under 1970-talets krisår ökade försäljningen kraftigt, och vid slutet av decenniet uppgick antalet sålda cyklar till cirka 450 000, en nivå som översteg de tidigare rekordåren efter kriget. En tredjedel av försäljningen stod utländska tillverkare för. Toppnivån nåddes i början av 1980-talet, men importen innebar att det i stort sett bara var Crescent Monark som var kvar i Sverige, och under de följande åren flyttade delar av bolagets produktion utomlands. Kvar som inhemska konkurrenter var Skeppshult och Rex, samt det nyetablerade Kronan.

Inom verkstadsindustrin etablerades även en mängd mindre företag för kommersialisering av innovationer eller annan form av produktutveckling. Dessa företag har ofta förbisetts i den näringslivshistoriska litteraturen, men har under senare år börjat uppmärksammas. Ett exempel på detta är forskningen om industrialiseringen på landsbygden i Sverige under efterkrigstiden. Det rör sig om en ofta förbisedd omvandling av en agrart dominerad ekonomi som till följd av demografiska förändringar och urbanisering ändrade inriktning och utnyttjade innovationer (och gjorde egna innovationer) som svar på förändrade utkomstmöjligheter. Ofta byggde dessa mindre företag på tidigare hantverksinriktningar som ursprungligen hade tillgodosett en lokal efterfrågan, och dessa små hantverksföretag utvecklades ofta till mindre eller medelstora industrier.

Ett framgångsrikt exempel på landsbygdsindustrialisering har vi i Kvänum, en kommun i centrala Västergötland med företag som tillverkar vitvaror, ventilation och moduler till olje- och läkemedelsindustrin. Från att bland annat ha tillverkat höfläktar och halmhackar utvecklades företagen till de största lokala arbetsgivarna inom industrin. År 2007 fanns sammanlagt 30 företag i Kvänum med omnejd som hade etablerats av lokala entreprenörer, där de största mätt i antalet sysselsatta var Junga Verkstäder med 542 anställda – som bland annat utvecklade tvättmaskinen Cylinda – Plåt-Mekano med 335 anställda och Emtunga Mekaniska Verkstad med 225 anställda. Andra exempel på småskalig industriomvandling hittar vi inom det traditionella båtbyggeriet på Orust, som genom ökad specialisering gick från hantverk till protoindustri till i sammanhanget industriell produktion. Landsbygdens industrialisering är viktig att lyfta fram då fenomenet belyser dynamiken i små och medelstora företags utveckling och hur entreprenörer och innovationer bortom de mer omtalade fallen och de stora företagen formas utifrån lokala förutsättningar.

Författare: Peter Sandberg

Dela med dig av dina tankar