Verkstadsindustrin: internationell expansion och hemmamarknad

De mekaniska verkstäder som startade under 1800-talet hade rykte om sig att producera allt från spottkoppar till ånglok. De sålde sina produkter främst på lokala och regionala marknader, men i vissa fall blev de också specialiserade tillverkare där varorna vann både en nationell och en internationell marknad. De verkstadsföretag som bildades under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet var däremot redan från start specialiserade och utnyttjade ny teknik i tillverkningen. Därigenom var de också beroende av den internationella marknaden eftersom en koncentration till den svenska marknaden skulle begränsa expansionsmöjligheterna avsevärt.

Varuexportens utveckling bekräftar att verkstadsindustrin gick mot en ökad internationalisering under mellankrigstiden. Verkstadsindustrins produkter ökade sin andel av den svenska exporten från 11 procent 1925 till 18 procent 1939. Men fortfarande var exportandelen mindre än sysselsättningsandelen, som uppgick till 23 procent 1939. Verkstadsindustrin var emellertid fortfarande splittrad, med högteknologiska storföretag som byggde sin verksamhet på export å ena sidan och lokala och regionala verksamheter å andra sidan.

Svensk export i miljoner kronor fördelad på viktigaste varugrupper, med varugruppernas procentuella andel av totalexporten inom parentes.

År 1925 1930 1935 1939
Verkstadsindustriprodukter 144 (11) 228 (15) 170 (13) 335 (18)
Papper & pappersmassa 367 (27) 400 (26) 409 (32) 500 (26)
Oädla metaller 155 (11) 176 (11) 213 (16) 315 (17)
Total export 1360 1550 1297 1889

Källa: Sveriges officiella statistik, SOS, utrikeshandel 

Den viktigaste förändringen i den svenska exportens sammansättning under mellankrigstiden var den tilltagande koncentrationen till ett mindre antal branscher – verkstadsindustri, järnmalm och järnmalmsderivat samt papper och pappersmassa. År 1925 svarade dessa varugrupper för 49 procent av Sveriges totala export, medan andelen både 1935 och 1939 uppgick till 61 procent. Efterfrågan på järnmalm var stark före och under andra världskriget, vilket drev upp exportvolymen, liksom försäljningen av verkstadsprodukter som telefonutrustning (L M Ericsson) och kullager (SKF). Men även varvsindustrin, som framför allt tillkommit för att förse de svenska rederierna med fartyg, började expandera på den internationella marknaden.

Varvsindustrin var under mellankrigstiden främst koncentrerad till Göteborg och Skåne. Tillverkningen dominerades av motordrivna tankfartyg, som svarade för cirka hälften av hela tonnaget, men även specialfartyg för malmtransport och frukt var viktiga. Under 1930-talet blev den internationella efterfrågan allt större – under decenniet som helhet stod exporten för cirka 50 procent av tonnaget, men vissa år var exportkvoten hela 80–90 procent. Norge var den helt dominerande utlandsmarknaden. Under andra världskriget minskade de svenska varvens betydelse då produktionskapaciteten i andra länder – särskilt USA – utvecklades snabbt.

För ASEA innebar mellankrigstiden ett steg ut på den internationella marknaden. Under det tidiga 1920-talet skedde en kraftig åtstramning av verksamheten för att stärka företaget och göra det möjligt att överleva deflationskrisen. Men samtidigt genomfördes nya produktionssatsningar på framför allt transformatorer och ellok. Båda dessa områden låg väl till för den elektrifiering som Sverige gick igenom, där inte minst järnvägarnas elektrifiering öppnade en ny marknad för ASEA. Bolaget stärkte genom detta också sin position som internationellt konkurrenskraftigt företag inom kraftöverföring. Under 1930-talet dominerade emellertid beställningarna från den svenska marknaden, bland annat från SJ, men också för utbyggnaden av den svenska vattenkraften. Förvärvet av ett flertal konkurrerande bolag bidrog också till att ASEA kunde stärka sin position på marknaden för lättare elektromekaniska produkter.

Svenska Kullagerfabriken (SKF) startade sin verksamhet 1907 och hade i slutet av 1910-talet ökat sitt internationella engagemang avsevärt genom etableringar av cirka 80 försäljningskontor runt om i världen. Genom rationaliseringar och effektiviseringar klarade bolaget även deflationskrisen relativt väl. Den starka högkonjunkturen i USA under senare hälften av 1920-talet gav dessutom extra kraft åt bolagets återhämtning. Framför allt var det inom bilindustrin som efterfrågan växte, och även om SKF från början inte hade satsat på detta område insåg företaget snabbt vilka möjligheter som fanns för försäljning av såväl kullager som sfäriska rullager (för tyngre fordon). År 1926 startades också tillverkning av lastbilar och bilar vid SKF:s dotterbolag Volvo, där SKF fick en stabil avsättning av kullager – till en personbil behövdes cirka 20 kullager. Vid mitten av 1920-talet användes 80–90 procent av världsproduktionen av kullager inom bilindustrin.

Mot slutet av 1920-talet uppgick SKF:s tillverkning till cirka 25 miljoner lager per år, men i samband med krisen i början av 1930-talet minskade efterfrågan påtagligt, framför allt från den amerikanska marknaden. Från en lägsta nivå om drygt 19 miljoner lager 1932 växte emellertid tillverkningen snabbt och uppgick 1939 till hela 78 miljoner lager. Denna expansion var framför allt kopplad till den kraftiga upprustningen i Tyskland, men även efterfrågan från svenska, franska och brittiska köpare ökade. En stor del av tillverkningen skedde då i Tyskland och Frankrike.

Utvecklingen för L M Ericsson (LME) var inte lika positiv som för SKF. Problemen i samband med Kreugers förvärv och konkurs hämmade bolagets utveckling, och i samband med Kreugers självmord minskade den internationella försäljningen. Under fortsättningen av 1930-talet ökade försäljningen successivt, men bolaget nådde inte mer än knappt 80 procent av nivån från 1931. Den svenska försäljningen kompenserade dock för detta bortfall. Framför allt kunde LME dra fördel av Telegrafverkets utbyggnad av det nationella telefonnätet. År 1931 fanns 546 000 telefoner installerade och drygt en miljon kilometer telefonkabel utlagd, och år 1939 hade dessa siffror ökat till 845 000 telefoner och 1,7 miljoner kilometer kabel. Under 1930-talet tog svenska tillverkare över i stort sett hela den svenska telemarknaden. Framför allt LME drog fördel av detta, men även ASEA var en viktig leverantör till Telegrafverket. Genom ett samarbetsavtal mellan LME och ASEA kunde de två bolagen dessutom styra marknaden och till exempel dela på de statliga beställningarna. För regeringen var detta en god lösning. Samtidigt som självförsörjningsgraden ökade för dessa teknologier uppkom ett stabilt och homogent system.

Dessa exempel illustrerar den turbulens som rådde under mellankrigstiden. Efter 1920-talets deflationskris återhämtade sig marknaden för verkstadsindustrins produkter allmänt, medan situationen under 1930-talet var betydligt mer osäker. Protektionistiska åtgärder på den internationella marknaden begränsade exporten av vissa produkter medan andra betraktades som strategiskt viktiga, vilket gjorde att importen tvärtom ökade. Den svenska verkstadsindustrin förbättrade allmänt sin position på den internationella marknaden under mellankrigstiden, men något storskaligt genombrott rörde det sig inte om. Däremot lades grunden till ett starkare uppsving efter andra världskriget genom den tekniska utvecklingen och den ökade försäljningen inom landet.

Författare: Mats Larsson

Dela med dig av dina tankar