”Vi flickor skola då förtryckas på alla sätt” (Elfrida Andrée)

Lättare vore att rycka en bit ur klippan än att från mig rycka min idealidé: det kvinnliga släktets höjande. (Elfrida Andrée, skrivet 1870–1871)

Inte någon grupp i samhället påverkades så starkt av de lagändringar som gjordes mellan 1845 och 1921 som kvinnorna. Inom musiklivet fanns det en kvinnlig pionjär: Elfrida Andrée, född i Visby 1841, domkyrkoorganist i Göteborg 1867 och död i Göteborg 1929.

Elfrida Andrée medverkade till att genomföra två lagändringar, så att kvinnor kunde söka och erhålla organisttjänster år 1861, och så att kvinnor kunde erhålla tjänster som telegrafister vid Telegrafverket 1865. Från att ha varit i princip utestängda från musiklivet, kom det under 1850-talet några öppningar. År 1845 ändrades arvslagen som innebar att kvinnor fick ärva, 1846 genomfördes lagen om näringsfrihet för kvinnor och 1856–58 föreslogs att ogifta kvinnor som fyllt 25 år kunde bli myndiga efter anmälan till domstol. År 1854 öppnade Musikaliska akademien sina portar för kvinnliga elever. Under senare delen av 1800-talet genomfördes en rad lagändringar för att förbättra kvinnornas situation, men först 1921 fick kvinnor allmän rösträtt. Perioden kallas inom kvinnohistoria talande nog för emancipationsepoken.

Från handelsstaden Visby

Elfrida Andrée växte upp i en politiskt liberal miljö. Hennes far, provinsialläkaren i Visby, Andreas Andrée var radikalt liberal och insåg tidigt att kvinnornas situation i landet var omöjlig. Inga utbildningsvägar stod öppna för dem, yrken som hushållerska, guvernant eller sångerska var de enda möjliga. Alla kvinnor utom änkor var omyndiga. I familjen Andrée föddes tre barn: Fredrika (1836–1880), Elfrida (1841–1929) och sonen Tor (1949–1901), och det är möjligt att Andreas Andrée planerade att hans två döttrar skulle vara pionjärer.

Miljön i Visby är inte ointressant i sammanhanget. I Visby var sjöfarten i fokus, och även om kvinnoöverskottet var stort i hela Sverige, var det extremt stort på Gotland och i Visby. År 1815 var elva kvinnor och en man intagna på fattighuset, och under 1840-talet hade inte någon förändring till det bättre skett. Andreas Andrée var väl insatt i de politiska resonemangen, han hade rest utomlands och höll sig informerad om de politiska händelserna i länder som England, Tyskland och Frankrike. Under 1840-talet vidgades debatten i Visby om kvinnornas situation. C.J.L. Almqvists bokDet går an kom ut i december 1839, och den följdes av en rad motskrifter av anonyma författare, allt annonserades i Visby Weckoblad och diskussionens vågor gick höga.

Andreas Andrée ”upptäckte” den äldsta dottern Fredrikas musikalitet när hon var fyra eller fem år gammal, och hon behandlades sedan som ett underbarn. År 1851 reste Fredrika till Leipzig för att studera vid konservatoriet, och här stannade hon till 1855. Sommaren 1855 debuterade hon som operasångerska vid operan i Stockholm. Med några få avbrott stannade hon som primadonna vid operan i Stockholm fram till sin död 1880.

Syster till underbarn

För Elfrida hade Andreas Andrée andra planer. Sommaren 1851 hade han varit i London på världsutställningen, och i England hade han mött kvinnor som spelade orgel i kyrkorna och som kopplade samtal vid de nya telefonstationerna. Elfrida Andrée hade troligen inte samma vackra röst som systern. Sannolikt var hon också låghalt, vilket omöjliggjorde en karriär på scenen. Efter pappans Englandsresa började Elfrida spela orgel i Visby, och 1857 reste hon till Stockholm och tog som första kvinna organistexamen vid Kungl. Musikaliska akademien, som privatist eftersom klassen för orgel öppnades för flickor först några år senare.

Med examensbetyget i hand, skickade Elfrida Andrée en ansökan till Kungl. Maj:t och anhöll om rättighet att få söka och upprätthålla en organisttjänst. I brevet hänvisade hon till att det fanns kvinnliga organister i både England och Frankrike. Hennes ansökan skickades vidare till ärkebiskopen Henrik Reuterdahl, som tillhörde riksdagens mest konservativa falang och som gjorde allt för att förhindra alla liberalistiska förslag, bland annat dem som innebar ökade möjligheter för kvinnor att försörja sig. Detta var första gången Elfrida Andrée agerade politiskt.

Agerar politiskt

Våren 1859, två år efter att ansökan hade skickats in, fick hon ett svar och mycket upprört skrev hon till Gotland.

Har Pappa läst i Tidningarne att min ansökan om rättighet att söka Organistplats är afslagen? På Erke Biskopens inrådan blef den afslagen! Att detta ska förarga mig och alla fruntimmer som har ambition, är naturligt. […] Vi flickor skola då förtryckas på alla sätt! Utan att bli sömmerska eller lärarinna, så är artistbanan det enda som står oss öppet. Jag vill verka och sträfva efter ett mål, men hvad skall man göra, när det finns ett så litet fält att verka på?

Diskussionerna om kvinnors rätt att söka och få inneha organisttjänster pågick, och inom prästeståndet menade man bland annat att: ”Paulus har sagt: Kvinnan tige i församlingen.” Våren 1861 genomfördes lagändringen och Elfrida fick sin första tjänst som organist i Finska kyrkan i Stockholm.

Utbildad telegrafist

I samband med avslaget för organistyrket, föreslog Andreas Andrée att Elfrida också skulle utbilda sig till telegrafist. Hösten 1862 skickade hon en ansökan till Kungl. Maj:t och ansökte om att få vara verksam som telegrafist. I februari 1863 fick hon ett 14 sidor långt brev från generaldirektören för Telegrafverket, Pehr Brändström, där han förklarade att Telegrafverket varken ville eller behövde anställa kvinnor.

Hösten 1864 startade ändå en kurs för kvinnor som ville utbilda sig till telegrafister. Elfrida Andrée blev antagen som elev vid telefonstationen i Strömstad sommaren 1865. I september fick en mycket motvillig Pehr Brändström skriva det slutgiltiga intyget som gav henne rätt att söka tjänster i Stockholm. Även om Elfrida Andrée aldrig utövade yrket, blev det snabbt ett mycket populärt yrke för kvinnor. År 1875 var de kvinnliga telegrafisterna i majoritet, av de ordinarie telegrafisterna var fyra män och 112 kvinnor, och av de extra ordinarie var 91 män och 177 kvinnor.

År 1865 hade Elfrida Andrée medverkat till två lagändringar. Under tiden hade hon komponerat friskt, en pianotrio, två ouvertyrer för orkester, en stråkkvartett och en pianokvintett. Den senare fick hon utgiven på Musikaliska Konstföreningen hösten 1865. Till Musikaliska Konstföreningen lämnades kompositionerna in anonymt, och förvåningen blev stor när det upptäcktes att tonsättaren var en kvinna.

Domkyrkoorganist

Vintern 1867 blev tjänsten som domkyrkoorganist i Göteborg ledig, och Andreas Andrée uppmanade Elfrida att söka. Göteborg skilde sig från Stockholm genom att vara ett liberalt centrum i Sverige. Domprost var den kände nykterhetskämpen Peter Wieselgren (1800–1877), och chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning var den mycket liberale politikern och skribenten S.A. Hedlund (1821–1900). Sju personer hade sökt tjänsten, Elfrida Andrée och sex män. När Elfrida Andrée några dagar efter provspelningen fick meddelandet att hon blivit enhälligt vald till domkyrkoorganist i Göteborg föll hon medvetslös ner på golvet. Hon var därmed den första kvinnan inte bara i Sverige utan i Europa som blev domkyrkoorganist. Det kan vara intressant att nämna att den andra kvinnliga domkyrkoorganisten i Sverige var Kerstin Ek i Skara, som tillträdde 1987, alltså 120 år efter Elfrida Andrée.

Under åren i Göteborg ökade hennes insikt om att vara pionjär. När hennes första symfoni uruppfördes i Stockholm 1869 blev hon våldsamt kritiserad i en recension, och Andreas Andrée föreslog i ett brev att hon i stället skulle kunna skriva pianostycken. Men Elfrida Andrée gick en annan väg och utvecklade syftet med sina kompositioner, att vara förebild för andra kvinnor – ”det kvinnliga släktets höjande” var ett mantra hon höll högt hela livet.

Kvinnliga släktets höjande

Detta mantra yttrade sig på två sätt: genom hennes kompositioner och framföranden av dem samt genom utbildning av unga kvinnliga organister. Om man kan tala om genombrott som tonsättare för Elfrida Andrée, så skedde det i maj 1878 vid framförandet av hennes kör- och orkesterverk Snöfrid. Intrigerna mot henne var våldsamma före konserten. Kapellmästaren för orkestern föreslog att musikerna inte skulle komma till repetitionen, och sångledaren föreslog att kören skulle vägra sjunga. Men alla kom. Kören blev större än någonsin tidigare och musikerna ställde upp. Framförandet blev en succé och Snöfrid gavs sedan av många musiksällskap runt om i Sverige. Under sommaren komponerade hon sitt största verk, symfoni nr 2 i g-moll. ”Mendelssohn lefver” har hon skrivit i partituret, och musiken har en mendelssohnsk glans. Hon dirigerade verken själv och även som orkesterdirigent var hon pionjär.

Till domkyrkoorganistens plikter hörde också att utbilda och examinera organister. Redan under de första åren i Göteborg samlade Elfrida Andrée en grupp unga kvinnor kring sig som hon utbildade till organister. Bland dem var Alice Brattberg, organist i Tyska kyrkan som ligger nära domkyrkan, en av de första eleverna och en av de mest framgångsrika. Utbildningen och examinationerna skötte Elfrida Andrée så bra, att det framgår av en matrikel från 1889 över landets organister, klockare och kantorer att flera kvinnor hade fasta tjänster som organister i trakterna runt Göteborg och i Bohuslän. Även om det utexaminerades kvinnliga organister i Stockholm, fanns det inte någon kvinna där som hade fast tjänst.

Mentor

När Elfrida började komponera kammarmusik och symfonisk musik på 1860-talet var hon ensam i de genrerna. Det fanns kvinnor som komponerade korta sånger, men inga som ägnade sig åt större verk. Norska pianisten Agathe Backer Gröndahl (1847–1907) var känd som tonsättare av sånger och pianostycken, och Elfrida Andrée föreslog henne under 1870-talet att komponera även symfonisk musik, men Agathe Backer Gröndahl vägrade. Laura Netzel (f. Pistolekors, 1839–1927), Helena Munktell (1852–1919) och Valborg Aulin (1860–1928) komponerade alla från mitten av 1880 och därefter. Valborg Aulin var den enda som inte hade kontakt med Elfrida Andrée. Hon komponerade bland annat två stråkkvartetter och en stor pianosonat under 1880-talets senare hälft men slutade komponera 1903 och flyttade till Örebro. Laura Netzel och Helena Munktell var båda franskinspirerade. Båda hade kontakt med Elfrida Andrée och såg henne som den föregångskvinna hon var. De komponerade båda större verk, kammarmusik och symfonisk musik, med början kring mitten av 1880-talet fram till tiden vid första världskrigets slut, då även Elfrida Andrée slutade komponera.

När Elfrida Andrée i början av 1900-talet fick en orgel med elektrisk fläkt i domkyrkan, kunde hon själv gå till kyrkan och sätta sig ner och spela. Vid ett av dessa tillfällen spelade hon för fullt verk och orgeln brusade i kyrkan. När orgeln tystnade utbrast hon: ”Där fick du, lille Paulus!”

 

Författare: Eva Öhrström

Dela med dig av dina tankar