Wallenbergsfären och bank- och industrinätverken

Det finns en gemensam nämnare för många av efterkrigsdecenniernas viktigaste och mest framgångsrika svenska utvecklingspar, nämligen Wallenbergsfären. Denna ägarfamilj, 1900-talets mest inflytelserika, hade intressen i L M Ericsson, ASEA, Saab och Astra och en lång rad andra svenska storföretag.

Vid sidan av storföretagsdominansen och det stora exportberoendet var just de relativt stabila ägarstrukturerna och det koncentrerade ägandet av de största företagen ett av de karaktärsdrag för det svenska näringslivet som förstärktes under efterkrigsdecennierna.

Från det sena 1800-talet och framåt etablerades och utvecklades ett antal svenska industriella storföretag som var beroende av nära och långsiktiga relationer med de stora affärsbankerna, inte minst för att kunna överleva kriser men också för att få tillgång till nödvändigt riskkapital som behövdes för investeringar i forskning och produktutveckling. Kring de stora affärsbankerna växte det fram bank- och industrinätverk som tillsammans hade resurser – industriella, finansiella och personella – för att kunna påverka både marknaderna och politiken.

Familjeföretag

De stora ägargrupperna inom svenskt näringsliv var ofta knutna till en familj eller en släkt, och var påfallande framgångsrika i att överföra ägandet från en generation till nästa och med tidens lopp utöka familjens eller släktens ägande och inflytande. Ägarfamiljer som Johnson (handel, järn- och stålverk och sjöfart), Söderberg (handel, järn- och stålverk och verkstadsindustri), Bonnier (bokförlag och tidningar) och naturligtvis Wallenbergfamiljen (finans, verkstadsindustri med mera) var ett högst dominerande inslag i hela 1900-talets näringsliv.

Efter andra världskriget är det heller ingen tvekan om att den ekonomiska politiken i allmänhet, och skattepolitiken i synnerhet, gynnade storföretagen och de redan etablerade inhemska ägargrupperna. Det var dock inte det enskilda ägandet och uppbyggandet av privata förmögenheter som gynnades av det institutionella regelverket, snarare tvärtom. Arvsskatter och förmögenhetsskatter höjdes och försvårade i praktiken succession av företag och överföring av kapital från en generation till nästa. De stora företags- och kapitalägarna utövade istället sin ägarkontroll genom olika typer av investmentbolag och stiftelser. Resultatet blev mycket riktigt att bankkontrollerade investmentbolag som Industrivärden (Handelsbanken), Custos (Skandinaviska Banken) och Investor och Providentia (Stockholms Enskilda Bank) tillsammans med familjekontrollerade stiftelser, flera av dem knutna till familjen Wallenberg, förstärkte sina ägarpositioner under efterkrigsdecennierna.

Staten styrde vinstutdelningen

Samtidens ekonomisk-politiska motto löd således att de stora vinster som gjordes inom näringslivet inte skulle delas ut till de enskilda aktieägarna, eftersom det då fanns en risk att pengarna kunde användas till privatkonsumtion och annat som inte var särskilt fruktbart för samhällsekonomin. Vinsterna skulle istället i första hand hållas kvar i företagen och allra helst återinvesteras i verksamheten, i nya större fabriker och i ny produktionsutrustning av senaste snitt. Staten styrde noggrant hur och när de nedplöjda vinsterna fick användas av företagen.

Investeringsfonderna var ett sådant statligt initierat instrument för styrning av vinsterna i det privata näringslivet. De hade skapats redan i slutet av 1930-talet för att tillåta aktiebolag att göra skattefria avsättningar som sedan skulle användas för att jämna ut de ekonomiska konjunktursvängningarna. Från mitten av 1950-talet, när lönsamheten i svenskt näringsliv sköt fart på allvar, gjordes det allt större avsättningar till investeringsfonderna. Fonderna ledde dock till ett utbrett missnöje bland företagarna eftersom det var både krångligt och tidsödande att få tillstånd att använda de reserverade pengarna, det vill säga de vinster som de själva genererat. Skattesystemets utformning i sin helhet, det vill säga ur både ett företags- och ett individperspektiv, inte bara konserverade utan förstärkte också de redan etablerade och ekonomiskt starka företagen och ägargrupperna, och, i motsvarande mån, försvårade i vissa avgörande avseenden uppkomsten av nya förmögenheter och nya företag. Den svenska marknaden skyddades dessutom mot utländskt ägande, genom att det i praktiken infördes ett generellt förbud mot utländskt ägande av aktier i svenska företag.

Regeringen och riksdagen kunde ha genomfört ett antal åtgärder för att begränsa de stora ägargruppernas inflytande över svenskt näringsliv, men så skedde inte. Under mellankrigstiden hade systemet med aktier med differentierad rösträtt slagit igenom i ett antal svenska storföretag, till exempel L M Ericsson och ASEA. Systemet innebar att det inom ett och samma bolag fanns aktier som gav olika rösträtt. En aktie med högst rösträtt, oftast kallad A-aktie, gav vanligen en röst, medan så kallade B-aktier eller C-aktier motsvarade en hundradels röst eller till och med en tusendels röst. Därmed kunde innehavare av röststarka A-aktier genom en relativt liten kapitalinsats kontrollera ett bolag med stor ekonomisk omsättning. Under 1950- och 1960-talen ökade antalet bolag som införde systemet med röstdifferentierade aktier kraftigt, och i mitten av 1960-talet användes systemet av en tredjedel (eller nära 150 stycken) av alla de bolag som var noterade på Stockholmsbörsen.

Wallenbergarna

Också inom de stora svenska bank- och industrinätverken blev systemet med röstdifferentierade aktier alltmer utbrett, vilket i praktiken gav dem ett växande inflytande över svenskt näringsliv. Allra mest framgångsrik under perioden 1945 till 1965 var Wallenbergsfären. Familjen Wallenbergs företagsimperium leddes efter Marcus Wallenberg sr:s död år 1943 av de två bröderna Jacob Wallenberg (1892–1980) och Marcus Wallenberg jr (kallad ”Dodde”, 1899–1982). De två bröderna hade redan under 1920-talet skolats in i familjetraditionen och genom att under långa perioder praktisera i flera av de familjekontrollerade bolagen, både i Sverige och utomlands, grundligt fått lära sig hantverket med att äga och leda internationellt verksamma storföretag. Sinsemellan delade de upp ansvaret för de svenska storföretag som ingick i sfären. Den äldre brodern Jacob ansvarade för bland annat Svenska Tändsticksbolaget, SKF, Separator och Astra, medan Marcus koncentrerade sig på bolag som Scania, Saab och SAS.

Marcus, som var betydligt mer karismatisk, utåtriktad och inte minst expansionistisk lagd än sin storebror, hade inte särskilt stort tålamod med att stå i skuggan av Jacob, som enligt traditionen skulle vara familjens överhuvud. Marcus nöjde sig inte ens med delat partnerskap, utan ville ha ett ännu större inflytande över de långsiktiga strukturaffärerna, och han skaffade sig också det, till priset av försämrade relationer med familjen. En av hans främsta egenskaper som företagsledare var hans utmärkta förmåga att förhandla med och skapa goda personliga relationer till såväl storföretagsledare som ledande politiker, både i Sverige och utomlands. Särskilt betydelsefulla för sfärens utveckling och ökade inflytande var hans goda relationer till ett antal av de ledande svenska politikerna. För Marcus Wallenberg var partifärgen ointressant så länge som relationerna gynnade familjens och sfärens långsiktiga intressen – i det avseendet var han fullständigt pragmatisk. Det finns många vittnesmål, även från politiker, om det förtroende som Marcus Wallenberg och hela familjesfären åtnjöt i politiska kretsar. De litade helt enkelt på att Wallenbergsfären arbetade inte bara för sitt eget bästa, utan också för svenskt näringslivs långsiktiga konkurrenskraft. Från 1960-talet och fram till sin död 1982 var Marcus Wallenberg svenskt näringslivs klart starkast lysande stjärna och dess okrönte konung. Wallenbergsfären ökade sitt inflytande mycket under efterkrigsdecennierna och etablerade sig som den överlägset största ägarsfären i svenskt näringsliv (se tabell nedan). År 1963 var 16 procent av Sveriges industrianställda sysselsatta i Wallenbergdominerade företag medan 8 procent sysselsattes i Handelsbankskontrollerade bolag.

De tio största företagen kontrollerade av Wallenbergsfären 1945 och 1967:

1945 Antal anställda 1967 Antal anställda
ASEA 22 000 SKF 64 800
SKF 10 300 L M Ericsson 46 400
Stora Kopparberg 9 600 ASEA 32 400
L M Ericsson 7 600 Svenska Tändsticks AB 31 800
Saab 4 000 Electrolux 21 000
Separator 3 700 Alfa-Laval 17 800
Svenska Tändsticks AB 3 100 Saab 13 700
Atlas Diesel 1 700 Stora Kopparberg 11 400
Svenska Järnvägsverkstäderna 1 400 Atlas Copco 11 200
Scania-Vabis 1 200 Scania-Vabis 9 300
Summa 64 600   259 800

Källa: Glete, Jan (1994), Nätverk i näringslivet, SNS Förlag, Stockholm, s. 121 och 124.

Särskilt framgångsrik var Wallenbergsfären med så kallade strukturaffärer, alltså att köpa upp företag, ofta sådana i kris, och slå samman dem med bolag i samma bransch för att uppnå stordriftsfördelar och kunna genomföra rationaliseringar och effektiviseringar som annars hade varit svåra att genomföra. Skapandet av Atlas Copco är ett av de mest lyckade exemplen på wallenbergska strukturaffärer under denna tid, liksom övertagandet av Electrolux från den excentriske Axel Wenner-Gren.

Bank- och industrinätverk

Handelsbankssfären var ett annat av efterkrigstidens framgångsrika svenska bank- och industrinätverk. Genom sitt investmentbolag Industrivärden, bildat 1943, kontrollerade Handelsbankssfären en lång rad storföretag, bland annat Sveriges överlägset största skogsföretag SCA, Fagersta järnverk och den gamla snilleindustrin AGA. Makten över L M Ericsson delade denna sfär med Wallenbergsfären. Det fanns stora likheter men också avgörande skillnader mellan Wallenbergsfären och Handelsbankssfären. Precis som Wallenbergsfären kontrollerade Handelsbankssfären ”sina” bolag genom ett utbrett system av röstdifferentierade aktier. Den hade helt enkelt kontrollposter bestående av röststarka A-aktier i sfärens viktigaste bolag. Men Handelsbankssfären hade ingen tydlig ägare så som Wallenbergsfären hade i familjen Wallenberg och de ägarstiftelser som familjen kontrollerade. Istället utvecklades ett komplext system av korsvist ägande mellan bolagen i Handelsbankssfären som effektivt uteslöt alla nya oönskade ägare och hindrade alla försök att ta över de bolag som ingick i sfären. Handelsbankssfären var inte så starkt knuten till enskilda personer och därmed betydligt mer anonym än Wallenbergsfären. Den styrdes och kontrollerades av tjänstemännen inom sfären, medan Wallenbergsfären kontrollerades av medlemmar i familjen Wallenberg. Oavsett dessa skillnader var båda sfärerna mycket framgångsrika med att inte bara bevara utan också utöka sin makt över svenska storföretag under denna period.

Ett tredje viktigt bank- och industrinätverk var Skandinavbanksfären. Genom sina investmentbolag Custos och Säfveån kontrollerade Skandinavbanksfären storföretag som gruv- och verkstadsföretaget Grängesberg, skogs- och bruksbolagen Uddeholm och Billerud, bil- och lastbilstillverkaren Volvo och bryggeriföretaget Pripp & Lyckholm. Tillsammans med Wallenbergsfären kontrollerade den verkstadsföretaget SKF, som i mitten av 1960-talet var Sveriges största företag sett till antalet anställda. Skandinavbanksfären var i likhet med Handelsbankssfären tjänstemannastyrt och saknade tydliga privata ägare. Dessa tre storbanksfärer, tillsammans med en rad mindre bank- och industrinätverk, var efterkrigsdecenniernas vinnare sett ur ett ägarperspektiv.

Ökad kritik

Det alltmer koncentrerade ägandet och kontrollen av svenskt näringsliv till ett fåtal stora aktörer gick dock inte obemärkt förbi i den ekonomisk-politiska debatten. Under 1960-talet ökade kritiken mot ”storkapitalet”, inte minst från arbetarrörelsen som tidigare i många fall lämnat sitt indirekta eller direkta stöd till storföretagen och dess ägarsfärer. Partiledaren för Sveriges kommunistiska parti, C. H. Hermansson, skrev ett flertal uppmärksammade böcker om hur ägandet koncentrerats under 1900-talet. I sin mest berömda bok, Monopol och storfinans – de 15 familjerna från 1965, beskriver han ingående hur familjer som Wallenberg, Bonnier, Söderberg med flera över tid kraftigt ökat sin makt över näringslivet. Nu började också krav på begränsningar av bank- och industrinätverkens och storföretagens inflytande att göra sig hörda inom arbetarrörelsen.

Författare: Tom Petersson

Dela med dig av dina tankar