Så räddade Nobel Bofors

BOFORS. Under några få år var Alfred Nobel ägare av Bofors. Det korta nedslaget i Värmlandsskogarna fick på lång sikt en historisk betydelse. Nobels investeringar i Bofors lade inte bara grunden till en världsindustri och en blomstring i hela bygden — satsningen där avgjorde också Nobelprisets öde.

Det är en strålande höstdag den 18 september 1895. Vid järnvägs-stationen i Bofors väntar ett myller av nyfikna människor. Unionsflaggor vajar på tätt stående flaggstänger hela vägen ner till bruket, och man har rest äreportar av gröna växter dekorerade med Sveriges färger, landskapsvapen och kungens porträtt.

I fjärran hörs ett ånglok som närmar sig. Ombord på tåget finns kung Oscar II och höga militärer som bjudits in av Alfred Nobel (1833 – 1896) för att ta del av den spirande utvecklingen i Bofors. När tåget saktar in vid perrongen dundrar den kungliga saluten och mellan hurrande folkskaror beger sig kungen i sällskap med Nobel ner till kanonverkstaden.

Där är arbetet och maskinerna i full gång. I härdningsrummet sänks en glödröd kanonmantel ner i en cistern av olja, och flammande lågor slår i taket. Utställningar visar upp stora och små kanoner, kulor och granater. I smedjan gjuter man kungens namnchiffer — fyra meter långt och tre meter brett.

Vid en storslagen lunch på Nobels nya sommarresidens, Björkborns herrgård, högg gästerna senare in på läckerheter som kaviar, järpar i gelé med gåslever och ostindisk pudding, och kung Oscar II uttryckte sin belåtenhet med studiebesöket. Alfred Nobel avslutade sitt tal med orden: ”För egen del skall jag göra allt vad jag kan för att föra industrien här framåt.”

Början till välbehövlig nystart

Det var en ny tid av optimism på den tidigare litet sömniga bruksorten. Doktor Nobel, som han kallades, hade oväntat dragit in som en fläkt från den stora världen och pumpat in nytt kapital och nya idéer i det förlusttyngda bolaget. Avsikten var att utveckla Bofors till en världsindustri.

Bofors järnbruk grundades redan 1646, men var länge ett i raden av de svenska småbruken. Under första halvan av 1800-talet fick anlägg-ningen ett uppsving med familjen Lagerhjelm som ägare. Per Erland Lagerhjelm (1829—1890) beslutade 1867 att anlägga ett valsverk och anställde fransmannen Jacques Valette som valsmästare. Bofors blev nu ett känt namn utomlands. Vid världsutställningen i Paris 1878 erhöll bruket guldmedalj för sina exakta ringar av valstråd.

Men 1870-talet var en svår tid då priserna på järnprodukter pressades hårt. Många gamla järnbruk slogs ut. En expansion var nödvändig för att överleva, men det krävdes också en ökad specialisering.

Bofors gick ihop med Gullspång och bruket köpte även upp flera andra bruk i närheten, bland andra Björkborn. På Bofors uppfördes en masugn samt en martinugn, som kunde producera ett stål med högre prestanda. Metoden sänkte dessutom bränslekostnaderna och möjliggjorde återanvändning av järnskrot. Anläggningen kompletterades med ett stålgjuteri, som innebar att Bofors kunde ge sig ut på oprövad mark: att bli en försvarsindustri.

entrebiljett-va%cc%88rldsutst-1878-framsida

Förebild. Nobels entrébiljett till världsutställningen i Paris 1878.

Stålkanoner ljusning

Den svenska kanontillverkningens framtid var vid den här tiden i fara. Den tyska tillverkaren Krupp hade fått fram överlägsna pjäser och 1878 beslutade den svenska regeringen att framtidens kanoner måste vara av den tyska typen.

Samma år lyckades bergsingenjör Carl Danielsson (1845—1917) i Bofors tillverka det första täta gjutstålet. Staten blev genast intresserad och en provskjutning visade att en kanon tillverkad av Boforsstål var överlägsen det gamla tackjärnet. ”Stålet segrar över järnet”, som testets ansvarige kapten Edvard Barnekow konstaterade.

Nyheten chockade den ledande svenska kanontillverkaren Finspång och blev upptakten till ”kanonernas krig”, en bitter fejd mellan bruken. För att ta upp kampen anlade Finspång en egen martinugn, samtidigt som Bofors byggde upp en egen kanonverkstad.

Bofors första order till marinen omfattade tio stycken åtta centimeters fästningskanoner till Karlskrona. Leveransen blev mer än två år försenad, ingen smakstart, men disponent Carl Danielsson var glad över beställningen: ”ty om än den direkta förtjänsten blir mindre än man beräknat, så hava vi dock fått ett fotfäste, som det inte blir så lätt att rubba.”

Förutsägelsen stämde. Bofors övertog Finspångs plats som den främsta kanontillverkaren med hög kvalitet och nya innovationer. Bolagets ingenjör Arendt Silfversparre uppfann en helt ny kanonmekanism med så kallad ogivalskruv, vilken gjorde det möjligt att öppna och stänga mekanismen med ett enda handgrepp, kort sagt en snabbare laddning.

brev-till-ab-bofors-18-maj-1896

Pengagrubbel. I ett brev till Bofors skriver Alfred Nobel att han tänker låta styrelsen förtydliga reglerna kring när kostnader för laborationer och experiment ska påföras honom respektive bolaget, eftersom ”en förväxling lätt kan äga rum” i nuläget.

Nobel en skänk från ovan

Men den tekniska utvecklingen hade skett till ett högt pris. Bofors blödde och ägarna, som nu var handelssläkten Kjellberg i Göteborg, fick ständigt skjuta till pengar. I början av 1890-talet var företaget konkursmässigt och tvingades till en rekonstruktion, som bara gav tillfällig arbetsro.

I denna svåra tid kom ett plötsligt intresse för Bofors från Alfred Nobel, dynamitens uppfinnare. Det var som en skänk från ovan. Nobel var en av Europas stora affärsmagnater med bas i Paris. Men det var forskningen som intresserade honom mest. Helst ville han dra sig tillbaka från affärerna för att fullborda ballistit, ett röksvagt krut på nitroglycerinbas. Den nya produkten skulle ersätta svartkrut för militära ändamål och få en större sprängverkan utan den försvårande röken.

Första kund var den italienska marinen, vilket hade gjort franska myndigheter misstänksamma och framtvingat en flytt till San Remo. Men den förnäma kurorten var inte idealisk för Nobels experiment. Han vände nu blicken mot hemlandet.

Skälen var flera. Alfred Nobel ville få möjlighet att testa nya idéer, men han ville också bidra till utvecklingen av den svenska försvarsindustrin, som riskerade att slås ut i den internationella konkurrensen.

Först undersökte Nobel anläggningarna i Finspång, som han dömde ut som gammalmodiga. Han fick rådet att i stället se närmare på Bofors och vid årsskiftet 1893—94 kom han överens med ägarna, handelshuset Kjellberg & Söner, om att ta över merparten av aktierna. Nobel hade också förtur att köpa den resterande aktieposten, vilket han utnyttjade 1895.

labbet

Experiment. I arbetet med att vidareutveckla Bofors bekostade Alfred Nobel bland annat ett nytt laboratorium.

Nytt laboratorium klart 1895

Det mesta skötte Alfred Nobel på distans och bevarade brev vittnar om en okuvlig energi, konstaterar Hans Johansson, museichef på Nobelmuseet i Karlskoga.

— Nobel satte en riktig vitaminspruta i Boforsbolaget. Hans investerade kapital och visioner fick en enorm betydelse för bygden.

Nobel ville skräddarsy inriktningen ytterligare och lät på kort tid bygga ut kanonverkstäderna för att kunna tillverka kanoner av grövre dimensioner.

Sommaren 1895 stod det nya laboratoriet vid Björkborn klart med ingenjör Ragnar Sohlman (1870—1948) som föreståndare. Sohlman hade redan tidigare varit Nobels assistent i San Remo och skulle snart få den grannlaga uppgiften att hantera Nobels testamente.

Nobels tanke var att vintertid vistas i San Remo och utföra förberedande kemiska experiment, för att sommartid pröva dem i större skala vid Björkborn. Han ville komplettera kanontillverkningen med produktion av det progressiva krutet.

Om inte ohälsa och fruktan för det kalla svenska klimatet hindrat honom hade Alfred Nobel förmodligen stannat längre perioder i Värmland. Han brann av iver för de nya projekten.

Detta var en hektisk tid för Nobel, som samtidigt led av hjärtbesvär. Han ordinerades nitroglycerin — något av en ödets ironi, som han själv påpekade. Efter flera hjärtattacker kom döden inte alldeles oväntat i San Remo den 10 december 1896.

ragnar-s-justerad

Prismakare. Ragnar Sohlman blev den som fick ta hand om Alfred Nobels testamente.

25-åringen avgjorde Nobelprisets öde

Nu följde mycket snåriga turer rörande Nobels testamente där Bofors spelade en huvudroll. Ofta har det hävdats att Nobelprisets förverkligande hängde på tre hästar i stallet på Björkborn. Historien har ett korn av sanning i sig, men behöver nyanseras, säger Hans Johansson.

— Faktum är att häradsrätten i Karlskoga bestämde sig ganska snabbt för att de ville ta hand om ärendet. Rätten menade att Nobel bodde här eftersom han hade köpt Boforsfabriken och hade stora planer för orten. Han hade anlagt laboratoriet, renoverat herrgården, tagit hit vagnar, tjänstefolk och hästar med mera.

Bakom beslutet stod en blott 25-årig vikarierande lagman och några lekmän från trakten. Det avgjorde Nobelprisets öde, eftersom testamentet då skulle behandlas enligt svensk lag. Utan Nobels investeringar i Bofors skulle boutredningen troligen ha avgjorts i Frankrike och arvet hade kanske delats upp på släktingarna.

Kort tid, bestående avtryck

Och utan Nobel hade Ragnar Sohlman aldrig kommit till Karlskoga. Han förverkligade inte bara Nobelstiftelsen och Nobelprisens instiftande, utan grundade även 1898 dotterbolaget Bofors Nobelkrut vid Björkborn för att utveckla de patent som Nobel tagit fram för olika sprängämnen och civila kemiska produkter.

Hela Karlskoga kom att leva upp och blomstra på det kapital och de uppfinningar som Alfred Nobel låg bakom. Ett arv som lever vidare i ett stort antal företag. Samtidigt har historien om Nobel själv blivit en turistattraktion.

Författare: Nils Johan Tjärnlund

Dela med dig av dina tankar