Bretton Woods-systemet

En av de viktigaste orsakerna till att den internationella frihandeln fick ett kraftigt genomslag var definitivt den så kallade Bretton Woods-överenskommelsen, som antogs 1944 och som fick sitt namn efter den lilla stad i USA där konferensen hölls och avtalet undertecknades.

Bretton Woods-överenskommelsen ledde till bildandet av både Internationella valutafonden och Världsbanken, vilkas syfte var att främja internationellt valutasamarbete respektive att finansiera återuppbygganden av de länder som drabbats hårdast av kriget. Mest har dock Bretton Woods-överenskommelsen förknippats med det växelkursarrangemang som den innehöll. De länder som ingick samarbetet knöt sina valutor till USA-dollarn, som i sin tur var knuten till ett fast guldpris. De olika ländernas valutor var även fritt konvertibla, det vill säga utbytbara, mot varandra till i princip fasta växelkurser. De betydligt stabilare och mer förutsägbara valuta- och växelkurserna som Bretton Woods-överenskommelsen medförde, innebar ett viktigt genombrott för att stärka företagens förtroende för den internationella handeln och stimulerade till gränsöverskridande samarbeten inom många områden. Det så kallade Bretton Woods-systemet fungerade fram till 1971.

Bretton Woods-systemet stärkte också USA:s position som världens ledande ekonomiska supermakt, även om Sovjet gärna också aspirerade på titeln supermakt men då med mer politiska och framför allt militära konnotationer. Den amerikanska Marshallhjälpen bidrog definitivt till att hålla uppe efterfrågan i Västeuropa direkt efter krigsslutet, och påverkade således även den svenska industrin i positiv riktning, men den var också ytterligare ett inslag i USA:s ekonomisk-politiska agenda. Projektet var döpt efter den amerikanske utrikesministern George Marshall och initierades i juni 1947 som ett stödprogram för Västeuropas återuppbyggnad. För att administrera Marshallhjälpen bildades OEEC (Organization for European Economic Cooperation) år 1948. År 1960 ombildades OEEC till OECD (Organization for Economic Cooperation and Development), och då gick även USA och Kanada med i organisationen, senare följda av Japan, Australien med flera länder.

Att montera ned alla de handelshinder, tullar och andra regleringar som upprättats under framför allt mellankrigstiden och som begränsade de internationella varu- och kapitalströmmarna kunde dock inte göras i en handvändning och krävde många olika insatser. Tillkomsten av GATT(General Agreement on Tariffs and Trade) 1947, även det på initiativ av USA, var ännu ett viktigt steg för ökad världshandel. Tidigare bilaterala handelsavtal kunde nu integreras i eller ersättas med mer generella överenskommelser som förenklade och effektiviserade de enskilda ländernas handelsutbyte. Formellt sett var GATT egentligen ett avtal men utvecklades i praktiken till en internationell organisation med det överordnade syftet att reducera, och allra helst eliminera, handelshinder genom att förhandla om tullsatser, lösa handelstvister mellan enskilda länder och utforma handelspolitiska åtgärder.

Författare: Tom Petersson

Tom Petersson är docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del III: 1945–1965 Samhälle och näringsliv med gemensamma mål. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.