År 1618 övertog Willem de Besche, med finansiellt stöd av Louis De Geer, det nedgångna Finspångs bruk och utvecklade det till landets förnämsta styckebruk (stycke = kanon).
År 1641 blev De Geer ägare till bruket. Finspångs styckebruk var kvar i familjen De Geers ägo i 200 år. Bruket var dock i dåligt skick när Carl Edvard Ekman (1826-1903) tillträdde som bruksförvaltare 1848. Han tillhörde den Ekmanska handelsdynastin från Göteborg och blev 1856 brukets ägare.
Storhetstid för Finspång
Carl Edvard Ekman hade utbildat sig hos brodern Gustaf Ekman vid Lesjöfors bruk. Nu inleddes en ny storhetstid för Finspång. Lancashiresmide infördes, valsverk för järnvägsräls anlades, flera industrier och egendomar i regionen förvärvades. Ekman lät också bygga järnväg, telegraflinje, telefonnät och gasverk.
Ekman hade ett starkt socialt engagemang. Han inrättade lasarett och ålderdomshem för de anställda och bruksskolan blev en landets främsta folkskolor. Som liberal riksdagsman drev Carl Edvard Ekman bland annat skolfrågor och arbetade för frihandel.
Vid sidan av järnbruket drevs även massa- och pappersbruk samt sågverk. Men det var fortfarande kanontillverkningen som var den viktigaste rörelsegrenen. Finspångs kanoner hade ett mycket gott internationellt rykte.
Finspångs Bruk.
Underskattade stålet
Under slutet av 1800-talet inleddes en omvandling av världens vapenindustrier. Tyska Krupp hade börjat tillverka stålkanoner och 1883 började även Bofors bruk med sådan tillverkning. Ekman gjorde en allvarlig felbedömning när han underskattade stålets överlägsenhet gentemot tackjärnet som material till kanoner. Finspång hamnade nu ohjälpligt efter i teknikutvecklingen. Ekman lämnade disponentskapet 1893 och 1911 upphörde kanontillverkningen i Finspång.
Den industriella traditionen fortlevde dock i Finspång. År 1913 startades Finspongs metallverk och Svenska Turbinfabriks AB Ljungström (Stal) som alltjämt är verksamma i Finspång (nu Sapa respektive Siemens).
Finspångs Bruk.
Dela med dig av dina tankar