Den nya tidens riskkapital

Medan OM utvecklade nya former för börshandel, skedde samtidigt betydande förändringar utanför de reglerade handelsplatserna. Näringslivets finansiering förknippas ofta med å ena sidan banker (banklån) och å andra sidan börsen (aktieemissioner). I kölvattnet av den strukturomvandling som den svenska finansiella sektorn har genomgått de senaste årtiondena har riskkapitalbolagen växt fram som en viktig brygga mellan dessa två. På ett sätt kan man säga att branschen återuppstått, eftersom det under 1900-talets första årtionden fanns en livaktig – men omogen – marknad för riskkapital, som försvann efter mellankrigstidens finansiella oro och nya regleringar. När bolagen Industri Kapital och Nordic Capital startade sina verksamheter 1989 blev det starten för en tillväxt för riskkapitalbranschen, som 2013 innefattade omkring 200 bolag och som har vuxit fram som en betydande aktör i det svenska näringslivets strukturomvandling.

Riskkapitalbolagen investerar i alla typer av branscher, företrädesvis i medelstora företag. Det kan handla om att köpa upp och ompositionera en kabel-tv-leverantör till att bli en fullfjädrad leverantör av tv, telefoni och bredband (Com Hem), att rationalisera ett hundraårigt pappersbruk och fusionera det med en nordisk konkurrent (Munksjö) eller att köpa upp entreprenörsföretag inom den växande omsorgssektorn för att realisera värdetillväxt genom att ta fram stor- och skaldriftsfördelar (Attendo Care). Med sitt fokus på tillväxt och förändring är riskkapitalbolagen ett tydligt exempel på hur ekonomins nya typ av rörlighet letar sig in i företagens vardag. Och med tanke på deras grundläggande affärsidé, som handlar om att köpa upp, realisera ekonomiska värden och sedan sälja av, är det inte förvånande att riskkapitalbolagen återkommande kritiseras – till exempel när det gäller flera av investeringarna inom vård, skola och omsorg, som har blivit föremål för betydande medial uppmärksamhet.

Riskkapitalbranschen är ett samlingsbegrepp för investeringar i onoterade företag där investeraren går in i ett företag med ett aktivt ägande i form av kontaktnät, ledningskompetens, branschkunskap eller nya finansiella strategier. Riskkapitalbolagen har skapat sig en nisch vid sidan av värdepappersmarknaderna och kreditgivning via kreditinstitut. Affärsidén, att tillföra unik kompetens och binda upp kapital under ett par års tid för att omstrukturera företag, kräver en stark ägare i varje enskilt företag som ska omstruktureras. För det berörda företaget innebär riskkapitalbolagens inträde därför en form av finansiering som på några viktiga punkter skiljer sig från banklån och börsintroduktion. Banklån innebär att ägarna behåller kontrollen över bolaget, men till priset av amorteringskrav och räntekostnader. En börsintroduktion kan ge nytt kapital, men innebär samtidigt skyldigheter i form av större öppenhet och hårdare medial bevakning.

Branschen kan, grovt sett, delas upp i två delar. Privata så kallade affärsänglar och venture capital-bolag investerar i första hand under ett företags tidiga uppstartsfas för att sedan få del av värdetillväxten genom att sälja av bolaget. Affärsidén består då i att hjälpa företag att på allvar utveckla sina produktidéer och etablera sig på marknaden. Denna del av branschen har visserligen vuxit, men det är framför allt branschens andra del – buyouts – som har uppvisat den största tillväxten. Som namnet antyder handlar det i dessa fall om att köpa upp redan etablerade företag för att realisera en värdeökning genom att omorganisera verksamheten på något sätt och sedan hitta nya ägare till företaget.

De flesta riskkapitalbolag är uppbyggda med en och samma grundstruktur. Varje investering som görs finansieras genom en fond, till vilken utomstående investerare bjuds in för att skjuta till pengar. Riskkapitalbolaget skjuter självt till en mindre andel, men i första hand bidrar bolaget med professionell rådgivning och administration. Över tid startas nya fonder och gamla stängs ner, allteftersom de specifika investeringarna avvecklas. Riskkapitalbolaget tjänar sina pengar på den årliga förvaltningsavgiften (omkring 2 procent av det totala kapitalet) samt vinstdelningssystemet (omkring 20 procent av vinsten när en fond stängs ner). Moderbolaget är ofta placerat i Sverige, med fonderna har i regel varit utlokaliserade till exempelvis de engelska kanalöarna. Detta har gjort att skattesatserna blivit lägre och informationsplikten mindre, och därmed har bolagen själva kunnat välja vilken information de vill göra tillgänglig. När riskkapitalbolagen har avyttrat sina investeringar har det sällan gjorts via börsintroduktioner. Förklaringarna är att bolagen har sett en börsnotering som en byråkratisk och utdragen process och att många av riskkapitalbolagens tidigare börsnoterade företag har presterat dåligt på börsen. Vanligare är istället att bolagen säljs vidare till andra riskkapitalbolag eller andra långsiktiga ägare (exempelvis konkurrenter som vill växa genom uppköp).

Under 1990-talets första hälft, när den första generationen riskkapitalbolag växte fram, kallades de ofta för städbolag, eftersom de främst tog hand om delar av ett företag som inte passade in i koncernens övriga struktur. Riskkapitalbolagen utvecklades starkt trots, och delvis på grund av, den ekonomiska krisen. Mellan åren 1990 och 1996 hade de ledande bolagen en årlig avkastning på 35 procent, jämfört med börsens genomsnittliga 10 procent. I slutet av 1990-talet hade Industri Kapital, Nordic Capital och EQT etablerat sig som branschens tre dominerande aktörer. Från att ha betraktats som ett tillhåll för företagspirater lyckades branschen göra sig rumsren. Bakom framgångarna låg flera förklaringar: den djupa krisen öppnade möjligheter för den som hade tillgängligt kapital, den flytande kronan gjorde svenska företag relativt billiga, den omfattande institutionaliseringen av ägandet genererade stora mängder kapital som sökte avkastning (till exempel det nya pensionssystemet), och ett förmånligt skattesystem och inte minst den kraftiga börsuppgången som följde på krisen gynnade branschens tillväxt. Vid millennieskiftet hade Sverige på ett årtionde fått en riskkapitalbransch som i förhållande till den nationella ekonomin var näst störst i Europa efter den brittiska. Tillväxten fortsatte även under IT-bubblan, och 2003 var inte mindre än 150 000 människor anställda i företag som ägdes av riskkapitalbolag. Branschen hade vuxit till en maktfaktor i den svenska samhällsekonomin.

I spåren av en del uppblåsta affärer under IT-bubblan uppstod i USA och Storbritannien en diskussion om vad riskkapitalbolagen egentligen tillförde ekonomin. Diskussionen dök upp även i Sverige, men här lyckades branschen möta kritiken genom att visa att det inte bara var investerarna som tjänade på verksamheten. Under åren 1998–2003 växte såväl omsättningen som antalet anställda fortare i de företag som ägdes av riskkapitalbolag än i börsnoterade företag.

Under de följande åren fortsatte riskkapitalbolagen att växa och uppvisa en avkastning långt över börsutvecklingen. Finanskrisen 2008 skakade om branschen, då de långivare som finansierat många av bolagens uppköp blev betydligt mer restriktiva. Dessutom försvann möjligheten att sälja av bolagen på börsen i och med de kraftiga kursfallen. Högbelånade riskkapitalbolag målades upp som en av krisens stora oroshärdar. Och problem fanns – takboxtillverkaren Thule, ägd av Nordic Capital, restaurangbolaget SSP, ägt av EQT, och båttillverkaren Nimbus, ägd av Altor, hamnade alla i krisläge. Men det visade sig under 2009 och 2010 att branschen trots allt klarade krisen bättre än vad olyckskorparna förutspått. Den svenska konjunkturen vände relativt snabbt, tack vare låga räntor. Dessutom hade majoriteten av de svenska riskkapitalbolagen goda kontakter med bankerna, och eftersom bankerna var ovilliga att ta över krisande företag fann de istället övergångslösningar som fungerade eftersom konjunkturen vände så snabbt som den gjorde.

Riskkapitalbolagen utgör idag en av den finansiella sektorns viktigaste delbranscher. Företag som EQT, Industri Kapital, Nordic Capital, Ratos och Segulah har blivit accepterade aktörer, vilket framgår av att AP-fonder, privata pensionsfonder, försäkringsbolag och internationella investerare placerar kapital i deras fonder. Storleksmässigt utgör riskkapitalbolagen fortfarande en liten del av den finansiella sektorns totala omslutning, men bolagens makt kanaliseras genom fonder som inte syns i den egna balansräkningen. Dessutom genomförs affärerna ofta genom att de uppköpta bolagen belånas, vilket ger riskkapitalbolagen en extra stor hävstång på sina placeringar. Branschen ägnar sig åt uppköp och omstrukturering av redan etablerade bolag i alla typer av branscher, medan finansiering av nystartade bolag utgör en mindre del. Genom att agera utanför börsen, och med de egna fonderna placerade utanför Sverige, försäkrar sig riskkapitalbolagen om största möjliga handlingsfrihet med minsta möjliga insyn. Vid enskilda tillfällen har debatter blossat upp om riskkapitalbolagens verksamhet och vinster, men som helhet har branschen vuxit i det tysta och är nu finanssektorns mest välbetalda bransch. De verkställande direktörerna för de tre största riskkapitalbolagen i Sverige har sedan tidigt 1990-tal tjänat omkring en miljard kronor var på sin verksamhet.

EQT:s och OM:s verksamheter visar också att industrins internationalisering, som diskuteras i nästa kapitel, hänger tätt ihop med utvecklingen inom den finansiella sektorn. Med ny digital infrastruktur, nya finansiella instrument och nya aktörer bereddes marken för en alltmer globaliserad världsekonomi.

Författare: Oskar Broberg

Oskar Broberg är docent i ekonomisk historia vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del V: Globalisering, entreprenörskap och humankapital. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.