Den vita staden

I början av 30-talet bodde 85 % av Stockholms invånare i hyreshus i innerstan. Bara hälften av bostäderna hade varmvatten och dusch. Det var trångt och mörkt och ohygieniskt för de allra flesta. Det var dass på gården och ibland 7–8 ungar i ett rum och kök.

Det fanns heller inte någon egentlig styrning av bostadsfrågorna från samhällets sida. Först mot mitten av 30-talet fick man en bostadspolitik värd namnet. Politiken utvecklades parallellt med det vi brukar kalla funktionalismen, med att man satte den tekniska sakligheten i första rummet i all formgivning.

Per-Albin Hanssons politiska karriär var på stark frammarsch. Några av seklets mest namnkunniga arkitekter fick stort inflytande: Ragnar Östberg, Gunnar Asplund och Sven Markelius.

Det var depression och folk födde allt färre barn. 1934 kom Alva och Gunnar Myrdal med sin berömda bok Kris i befolkningsfrågan. Där talade man om städerna som ”steriliseringsinrättningar”. Paret Myrdal hävdade, helt i linje med de rådande funktionalistiska idealen, att det krävdes ljusa och moderna bostäder för att unga par skulle vilja sätta bo och skaffa barn.

Så föddes Hammarbyhöjden, kallad ”den vita staden”, eftersom de hus som byggdes var vita eller i nästan vita nyanser.

Ljus och indraget vatten

Ragnar Östberg skapade ramarna för det som så småningom blev en stadplan. Man byggde parallella huslängor, alla placerade för att ge maximalt ljusinsläpp. Husen var smala, 8–10 meter, och byggdes som regel tre våningar höga. Merparten av lägenheterna var ettor och tvåor. Alla fick indraget varmt vatten och dusch, något som var långt ifrån självklart vid den här tiden.

Det här blev också den sista generationen styckebyggda hyreshus. Den metoden tillät att man behöll träd och buskar mellan husen. Husen byggdes i första hand av små, privata, byggherrar. För dessa byggherrar var utbyggnaden av Hammarbyhöjden ett riskprojekt. Man visste ingenting om efterfrågan bland innerstadsborna.

Husen uppläts framför allt med hyresrätt, men hyrorna ansågs höga, åtminstone jämfört med nivåerna i de omoderna husen inne i stan. En stor etta, 44 kvadratmeter, kostade 115 kronor i månaden. En normal arbetarlön var 350 kronor.

Husen befolkades ändå så småningom, även om det tog sin tid och krävde både lockpriser och annan marknadsföring. Metoden att låta nyinflyttade bo kostnadsfritt till en början har använts också senare, t.ex. för att fylla de tomma lägenheterna i Hammarby Sjöstad runt det senaste sekelskiftet.

Barnrikehus

Dock, för lägenheterna i några av de nybyggda husen, fanns det tveklöst stor efterfrågan. Det var de särskilda barnrikehusen, byggda av det nybildade bolaget Familjebostäder, idag ett av landets största allmännyttiga bostadsföretag. Barnrikelägenheterna fördelades av kommunen. Familjer som flyttade in skulle ha minst tre barn, annars kom man alls inte i fråga.

Redan när lägenheterna annonserades ut första gången på våren 1936 kom 2 715 ansökningar in. De sökande fick finna sig i en ordentlig granskning av sin betalningsförmåga, renlighet, ordningsamhet och hälsa.

Det vimlade av barn. I en port med sex lägenheter bodde 45 stycken. Barnrikehusen kom att kallas Myrdalshusen och hyresgästerna för myrdalingar.

Myrdalingarna kryllar

Det hände att barnen från de ”vanliga” husen förbjöds leka med myrdalingarna. Det bäddade för sociala motsättningar. Ändå var merparten av de boende i de vanliga husen ganska enkelt folk, framför allt unga arbetarfamiljer från Södermalm.

Folkmängden ökade snabbt: från 150 personer 1935 till 12 780 personer 10 år senare. Det kryllade av ungar överallt. Man etablerade småbutiker. Det fanns t.o.m. en biograf. Kommunikationerna med stan förbättrades, även om det dröjde ända till 1958 innan T-banan kom.

Under dessa de första decennierna växte framtidstron och Hammarbyhöjden fick med tiden ett allt bättre rykte: Nära naturen, men ändå inte så långt ifrån stan. Välordnat. Fridfullt. Ett bra ställe att bo på för den som ville leva lugnt med sin familj.

Antalet boende höll sig i stort sett konstant fram till mitten av 50-talet. Då började de första barnkullarna från mitten av 30-talet flytta hemifrån. 1985 bodde bara drygt 5 500 människor kvar. Var tredje var mer än 65 år. Ingenstans fanns det hiss.

Småbutikerna tvingades bomma igen när kundunderlaget sviktade. Hammarbyhöjden var rikt på gamla, men började bli fattigt på service och bekvämligheter.

Skojarnas paradis

Också husen blev alltmera slitna. En och annan oseriös fastighetsägare såg chansen att tjäna snabba pengar genom att hyra ut på korttidskontrakt, t.ex. till gästarbetare från Finland. Det gick att hyra en madrass på golvet för en natt. Andrahandsuthyrningar och ombildningar till bostadsrätt var legio.

Så kom Hammarbyhöjden att få rykte om sig att vara ”skojarnas paradis”. Det var inte särskilt svårt att komma över ett hyreskontrakt i Hammarbyhöjden på den svarta marknaden. Den som kunde sko sig på bostadsbristen i regionen gjorde det gärna. I många fall köptes slitna hyreshus billigt av ”fastighetshajar”. De tömde husen på hyresgäster, rustade upp, ombildade till bostadsrätt och sålde dyrt.

Detta har pågått långt in på 2000-talet. I dag är mer än 40 % av beståndet upplåtet med bostadsrätt och allt fler är på gång.

Bostadsrätter och framtidstro

Och befolkningskurvan har vänt. 5 500 personer 1985 var 20 år senare uppe i 8 000 och prognosmakarna tror på nästan 8 450 år 2010. De nya invånarna är unga, ofta välutbildade personer, som aktivt väljer att bo i just Hammarbyhöjden. Inte bara för att priserna på de allt flera bostadsrätterna är lägre än i innerstan, utan också för att Hammarbyhöjden har närhet både till krogliv på Södermalm och till friluftsaktiviteter i Nackareservatet strax intill. Snabbmatsköparen är inte längre hänvisad enbart till pizzeriorna. Det finns sushi-bar och latte-café. Konsum har föryngrat sitt sortiment.

Hammarbyhöjden har blivit en attraktiv närförort med adresser som man inte längre behöver skämmas för att låta trycka på visitkortet. Det är inte en slump att det första mäklarföretaget etablerade sig vid torget 2005. Första halvåret det året var medelpriset per kvadratmeter 24 000 kronor. De första bostäderna som är förmedlade 2007 har haft ett medelpris på 33 300 kronor per kvadratmeter, alltså nästan 40 % mer.

Fungerar än idag

Nybyggarna i den vita staden då, för 70 år sedan, kunde föga ana denna förvandling.

Det finns fortfarande inga hissar i de smala trevåningshusen. Men de nya invånarna behöver inga hissar. Inte än. Och lägenheterna är fortfarande ljusa och funktionella, om än små för den som bildar familj.

Det genomtänkta konceptet fungerar bra än i dag. Det skapade förutsättningar för den vita stadens klassresa.

Faktauppgifterna i artikeln är hämtade ur Arbetshandling A9:1985 av Ulrika Sax, Avdelningen för byggnadsfunktionslära på KTH.

Författare: Bim Enström

Bim Enström är civilekonom och journalist med bostadsfrågor som specialitet. Hon har varit anställd på Expressen och TV4 från starten 1990. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2007:1.