Det ska fan vara mässingsbrukspatron

Det var den gigantiska skulden Älvsborgs lösen som bidrog till framväxten av en för Sverige helt ny industrigren: tillverkning av mässing och olika mässingsprodukter. (Sverige förlorade vid två tillfällen under slutet av 1500- och början av 1600-talet fästningen Älvsborg utanför Göteborgs inlopp, och danskarna krävde gigantiska belopp i reda mynt för att återlämna försvarsanläggningen.) För att skrapa ihop pengar till betalningen använde staten alla möjliga metoder, bland annat tog man ut det som kallats den första förmögenhetsskatten i vårt land.

En viktig roll spelade exporten av råkoppar. Men snart insåg man att intäkterna skulle bli större om kopparn förädlades till mässing (koppar + zink = mässing) och halvfabrikaten mässingsplåt, mässingstråd och gjutmässing. Nästa insikt var: varför inte använda mässingen till att på hemmaplan också göra redskap och föremål för vardag, fest och högtid, som ljusstakar, kronor, mortlar och kannor. De kunde ju också exporteras – eller säljas på den inhemska marknaden. Det utförliga källmaterialet om just Älvsborgs lösen visar att även innehavet av bruks- och prydnadsföremål av mässing beskattades. Mässingen kunde helt enkelt bli statens nya mjölkko.

Headhunting på kontinenten

Men så enkelt var det inte. Att etablera en helt ny industrigren krävde kunnig arbetskraft och kapital, och här – cyniskt uttryckt – gynnades Sverige av krigen i Europa och de allt hätskare motsättningarna mellan olika religiösa uppfattningar. Många entreprenörer och mässingsarbetare flydde mer eller mindre till Sverige eller värvades för att bygga upp de nya företagen och lära ut sina kunskaper. Det bedrevs på olika nivåer en sorts headhunting för att hitta fackfolk, entreprenörer och kapitalister utomlands.

Louis De Geer var ett fynd. Han hade en entreprenörs driftighet, han hade kapital och tillgång till finansiella nätverk. De Geer var dessutom kalvinist (reformert), och i likhet med flera andra av utländsk härkomst och av främmande trosriktning var han företagsam, uppfinningsrik och arbetsam. Han och många andra byggde i Sverige upp betydande köpmanshus, drev företag och handel. Några av dessa invandrare kom att uppenbara sig som reformerta förlossare vid födseln av fenomenet det svenska mässingsbruket. Frågan är om någon svensk industribransch etablerats av en så homogen och genom släktförbindelser och gemensam tro så tätt förbunden personkrets: Cronström, De Besche, De Geer, De Try, Düppengiesser, Kock och Momma/Reenstierna – en handfull namn, alla involverade i de på 1600-talet anlagda svenska mässingsbruken.

Paradexemplet på kombinationen kunskap – kapital – kontakter – kalvinism är bröderna Momma/Reenstierna. Förutom kapital och skepp hade de ett betydande nätverk av släktingar inom handel och affärsverksamhet, en sorts klan med gemensamma religiösa och sociala värderingar och med trådar till Europas viktiga handelsstäder. Flera personer i nätverket plockades till Sverige för att tjänstgöra i brödernas verksamheter.

Staten som regissör

Hur regisserade då den svenska staten scenen för de nya aktörerna? För att stimulera starten av ett mässingsbruk fick den blivande ägaren/arrendatorn generösa privilegier. Det kunde gälla flerårig frihet från vissa skatter och arrendeavgifter, rätt att bedriva skogs- och jordbruk, liksom tillåtelse att vid energirika vattendrag (som var en huvudförutsättning för ett mässingsbruk) även få anlägga t.ex. kvarnar och sågar. Staten bedrev en sorts planhushållning där privilegiesystemet var ett sätt att reglera skogsuttaget så att det räckte även för järnbruket som ju också drog in exportinkomster.

Från 1610 och framåt etablerades i snabb följd sju mässingsbruk: Skultuna, Nyköping, Vällinge, Nacka, Norrköping, Gusum och Bjurfors. I spetsen för grundandet gick Karl IX. Han har fått hedersnamnet ”Bondekungen” för att han värnade om bönderna, men det var ursprungligen en nedsättande beteckning som härstammade från adeln. I modern tid har den näringslivsintresserade kungen kallats ”Företagarfursten”…

Mässingsbrukens historia kom att handla om hårt arbete i osande miljöer, jojoliknande konjunkturer, av krig stängda exportgränser – och färgstarka och ofta vidlyftiga mässingsbrukspatroner. En tid fanns också bland några av patronerna en strävan efter att skapa en monopolliknande ”mässingstrust”, vilket kunde underlättas av att flera av företagen – till skillnad från alla järnbruken – ägdes av ett begränsat antal personer förbundna genom släktskap och ingifte.

Kopparbrist och exportproblem

Mässingsbrukens historia blev dock inte lika lysande som deras guldskimrande produkter. Karl XII:s kostsamma krig (från år 1700) innebar bl.a. kopparbrist (hellre koppar till mynt än till mässing). Nacka mässingsbruk tillverkade visserligen knappar till karolinernas uniformer men det kompenserade inte på långa vägar övrig produktionsminskning. Norrköpings och Nyköpings mässingsbruk härjades av ryska trupper. Napoleonkrigen satte stopp för den tidigare exportsuccén mässingstråd och ledde till att det största mässingsbruket Norrköping gav upp (och att Skultuna inledde sin stortsatsning på föremål för hemmamarknaden).

Medan järnbruken, anförda av sina vallonsmeder, var stadda i en nästan explosionsartad tillväxt brottades mässingsbrukens patroner med oklara ägarförhållanden och reduktion, översvämningar, eldsvådor, statlig kitslighet och allt sämre ekonomi. Alla skulle så småningom kunna travestera August Blanches teaterdirektör: ”Det ska fan vara mässingsbrukspatron”.

Flera växlade in på andra tillverkningar och mässingsdöden bredde ut sig. Tre av de sju ursprungliga bruken lade ned tillverkningen av mässing på 1700-talet (Vällinge, Nacka, Norrköping), två under 1800-talet (Nyköping, Bjurfors) och ett på 1900-talet (Gusum). I dag finns bara Skultuna kvar som fortfarande formger mässingsföremål, men huvudsakligen tillverkar de sina produkter utomlands.

I bara mässingen

I Skultuna och Gusum finns i dag museiavdelningar som visar upp de glänsande föremålen. Flera är formgivna av Hjalmar Norrström, vars ljusstakar innebar ett genombrott för Skultuna vid Stockholmsutställningen 1897, och Daniel Carlsson som bland annat arbetade med Gusums klassiska kulserie.

Mässingstakarnas guldskimrande glans har bidragit till att mässingen brukat kallas ”fattigmans guld”, men ibland också ”silvrets fattiga släkting”. Uttrycket ”i bara mässingen” som vi tar till för att säga att någon står där helt naken, har egentligen sitt upphov i både mässing och silver. För att ge sin mässingsljusstake en högre status brukade man förr i tiden försilvra den. Fast ofta blev silverlagret av sparsamhetsskäl så tunt att försilvringen nöttes av och då stod ljusstaken där ”i bara mässingen”.

Fakta mässing:

Mässing är en legering av vanligtvis 65 % koppar och 35 % zink. Men även andra proportioner och mindre mängder av andra metaller kan förekomma. Den äldsta kända tillverkningen av mässing skedde i Kina år 4000 f.Kr, legeringen var även vanlig i Romarriket. Mässing kan poleras högblank och har särskilt uppskattats till prydnadsföremål som ”fattigmansguld”. Hantverkarna som göt föremål av mässing kallades gelbgjutare (av tyskans gelb=gul) och blev vanliga i Sverige fr.o.m. 1700-talet. De göt även föremål i den närbesläktade legeringen malm, som liksom brons är tillverkad av koppar och tenn.

Läs mer om invandrarnas betydelse för det svenska näringslivet i Anders Johnsons bok Garpar, gipskatter och svartskallar som kan beställas via http://naringslivshistoria.se/butiken/.

Författare: Nils Forsgren

Nils Forsgren har skrivit ett femtontal näringslivshistoriska böcker, ofta med inriktning på bruk och vattenkraft. I nästan 40 år drev han tillsammans med sin bror Eric Forsgren det legendariska Forsgren Produktion AB som haft enorm betydelse för svensk företagsfilm. Artikeln bygger på hans nyutkomna bok ”Mässingsbruk och bruk av mässing”. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2011:2.