Ekonomisk tillväxt och samhällsomvandling

Första världskrigets utbrott innebar omfattande förändringar för både den internationella och den svenska ekonomin. Under flera år hade den militära spänningen ökat i Europa, vilket skapat osäkerhet i ekonomin. Krigets utbrott kom knappast som någon överraskning, men innebar ändå att både krigförande och icke krigförande ekonomier ställdes inför nya problem. Inte sedan Napoleonkrigen hade den europeiska kontinenten på ett sådant totalt sätt berörts av krigshandlingar.

I väntan på att läget skulle klarna hölls internationella börser stängda eller fick begränsade öppettider. De internationella transaktionerna av såväl värdepapper och valutor som varor drabbades för en kort tid av problem. Men relativt snart stod det klart att det fanns ett stort behov av varor, framför allt militär utrustning och andra krigsförnödenheter. I egenskap av neutral nation kunde Sverige dra fördel av efterfrågan från både ententstaterna och centralmakterna.

Den snabba inflationen under krigsåren skapade dock problem för både handel och produktion. De svenska företagens erfarenheter av att hantera en snabb inflation var inte särskilt omfattande. Detta bidrog bland annat till att många bolag inte ackumulerade tillräckliga reserver. Förekomsten av årliga inflationstal på 30–50 procent är allmänt komplicerade att hantera, och när dessutom landet drabbades av en deflation i början av 1920-talet skapade detta ytterligare problem, inte minst för lönebildningen (se figur nedan).

Inflationen i procent (vänster axel) samt prisnivåns långsiktiga utveckling (höger axel). 1914 = indextal 100.

Källa: SCB

Det var under första världskriget svårt att få löneutvecklingen att hålla jämn takt med inflationen. Samtidigt som lönerna släpade efter ökade också försörjningsproblemen. Sverige var inte självförsörjande vad gällde brödsäd, och dåliga skördar försämrade läget ytterligare. Till detta ska även läggas problemen med att importera kolonialvaror och andra livsmedel. Den internationella handeln begränsades särskilt efter att det oinskränkta tyska u-båtskriget inletts tidigt 1917. Det omfattande prisfallet i början av 1920-talet var ett tecken på bättre varutillgång, men detta innebar inte att problemen var över – för vare sig företag eller anställda.

En deflation, som den under tidigt 1920-tal, minskar incitamenten för företag att investera och producera eftersom kostnaderna för insatsvaror och löner snabbt kan reduceras. Att tillverka för lager var därför inte aktuellt. Särskilt problematisk var situationen dessutom för industrier med långa produktionsprocesser, som skogsindustrin. Prisfallet kunde för dessa företag innebära att ersättningen för den färdiga produkten understeg kostnaden för insatsvaror.

Ackumulerad skuldsättning från inflationsåren, fallande priser och svårigheter att komma ut på den internationella marknaden bidrog till att skapa problem för många företag. Företagen bytte ägare och konkurserna ökade. Affärsbanker tvingades ofta gå in och ta över företag för att skydda sina fordringar, vilket bidrog till att bankerna stärkte sin roll som ägare i näringslivet. Utvecklingen under det tidiga 1920-talet visade att många av de strukturaffärer som genomförts under krigsåren vilade på mycket osäker ekonomisk grund. Efter dessa turbulenta år under senare delen av 1910-talet och början av 1920-talet följde en snabb återhämtning. Fram till andra världskrigets utbrott var prisutvecklingen förhållandevis stabil.

Återhämtningen efter deflationskrisen var snabb. En stor del av de problem som uppkommit kunde hanteras redan i slutet av 1923 och början av 1924. Drivande bakom både den internationella och den svenska återhämtningen var den amerikanska uppgång som inleddes 1921. USA genomlevde under fortsättningen av 1920-talet en kraftig högkonjunktur, pådriven av etablerandet av nya industrier och en expanderande konsumentsektor. Detta förbättrade läget för både industri och handel i Sverige. För delar av exportindustrin, till exempel pappersindustrin, skedde en stark utveckling, och även för den svenska hemmamarknadsindustrin förbättrades situationen snabbt, bland annat till följd av ökad urbanisering och stärkt köpkraft. Men fortfarande kvarstod vissa strukturella problem.

För många svenska företag hade konkurrenskraften försämrats i och med att andra länders produktionsapparat byggts ut och efter kriget börjat konkurrera med svenska företag. I vissa länder användes den nationella penningpolitiken, genom en nedvärderad valuta, för att förbättra konkurrenskraften. Detta skapade problem för Sverige, där regeringen försökte stärka den svenska valutans värde genom att föra en deflationistisk politik. Rationaliseringar tvingades fram och investeringar i ny teknik genomfördes för att företagen skulle kunna hålla sig kvar på marknaden. En bransch som särskilt drabbades var järn- och stålindustrin, där omfattande omstruktureringar och effektiviseringar genomfördes. Efter den svaga tillväxttakten i den svenska industrin under slutet av 1910-talet kunde produktionen trots strukturella problem hållas uppe relativt väl under 1920-talet, mätt i fasta priser. Från 1922 och fram till 1929 låg tillväxttakten på ett årsgenomsnitt om knappt fem procent, vilket pekar på en god förmåga till återhämtning. Läget förändrades emellertid snabbt i början av 1930-talet.

Kraschen på den amerikanska börsen i oktober 1929 fick inga kraftiga eller omedelbara konsekvenser för den svenska ekonomin, och även 1930 hölls tillväxten uppe. Men påföljande år föll tillväxttakten i den svenska industrin (se figur nedan), och 1932 försämrades läget ytterligare i och med Ivar Kreugers självmord och Kreugerkoncernens fall. Denna koncerns omfattande internationella nätverk skapade problem inte bara i Sverige utan även på den internationella finansiella arenan. Men även efter denna kris skedde återhämtningen tämligen snabbt, och under perioden 1933–1939 steg industriproduktionen återigen med knappt fem procent per år, vilket i ett internationellt perspektiv var relativt mycket. Detta kan delvis förklaras av de strukturella förändringar som genomfördes under 1920-talet och som bidrog till att utveckla exportindustrins internationella konkurrenskraft. Men den positiva utvecklingen kan också kopplas till den nyetablering av företag som skedde under 1930-talet.

Sveriges industriproduktion, årlig procentuell förändring i löpande och fasta priser.

Källa: Swedish Historical National Accounts 1560–2010.

Framför allt startades nya bolag inom den hemmamarknadsorienterade industrin, till exempel med anknytning till byggverksamhet (cement och snickeri) och tillverkningen av konfektionsvaror och skor. Dessa industriers ökade betydelse kan kopplas till konsumtionssamhällets genombrott och den ökade levnadsstandarden. Men bakom denna utveckling låg även den tekniska förändringen med nya varaktiga konsumtionsprodukter (bland annat bilar, vitvaror och radioapparater) och den allmänna elektrifieringen. Detta var varor som dessutom krävde ett fungerande servicesystem av reparatörer som snabbt kunde hjälpa sina kunder.

De nya marknadsmöjligheterna lockade särskilt nya företagare till småindustrin. Dessa företag hade sina kunder på en lokal marknad, men kunde som självständiga försäljare, tillverkare eller servicepersonal även etablera relationer till större bolag. Bensinstationer, gummiverkstäder, serviceföretag för vitvaror och radioreparatörer kombinerade inte sällan sin serviceverksamhet med försäljning av andra varor. De möjligheter som den ökade konsumtionen innebar öppnade för nya grupper i samhället att bli sina egna företagare. Erik Dahmén (nationalekonom och professor vid Handelshögskolan i Stockholm) konstaterade i sin analys av företagsbildningen i Stockholm 1919–1939 att hela 41 procent av de nya företagen bildades av arbetare eller likställda och att 11 procent skapades av olika typer av handlare eller handelsresande. Utvecklingen på företagsområdet under 1930-talet bidrog således till att bryta ned några av de sociala normer som tidigare bidragit till att begränsa nyföretagandet. Men nyföretagandet var också ett svar på det sociala skyddsnätets begränsningar. För att undvika att dras in i den höga arbetslöshet som följde på de båda kriserna på 1920- och 1930-talen verkar fler personer än tidigare ha prövat sina vingar som egna företagare.

Många av de nya företag som bildades fungerade som självständiga enheter, men med nära relationer till större företag. Detta gällde bland annat specialiserade tillverkare av affärsinredningar som hade kontakter med såväl enskilda handlare som större affärskedjor. Möjligheterna för dessa företag att växa begränsades inte sällan av kapitaltillgången, men naturligtvis också av företagarnas egen ambition.

Men det var inte bara de mindre företagen som såg nya möjligheter under mellankrigstiden. Särskilt inom två branscher – verkstadsindustrin samt textil- och beklädnadsindustrin – ökade såväl sysselsättning som storföretagande. Textil- och beklädnadsindustrins expansion grundades huvudsakligen på den växande hemmamarknaden och möjligheterna att slå ut importerande varor från den svenska marknaden. Verkstadsindustrins företag byggde däremot på en specialiserad storskalig produktion som efterfrågades av länder som befann sig på ungefär samma utvecklingsnivå som Sverige. Bland dessa företag återfanns bland annat starkströmsföretaget ASEA, telefontillverkaren L M Ericsson och Svenska Kullagerfabriken (SKF).

Sysselsättningen inom industrin ökade mellan 1915 och 1945 med nära 90 procent (se tabell nedan. Med tanke på att utvecklingen avbröts av krig och kriser samt en periodvis stagnerad världshandel får detta anses vara anmärkningsvärt mycket. De båda krigen och perioden däremellan innebar utan tvivel en omställningsperiod för Sveriges ekonomi och näringsliv. På 1930-talet stod det klart att den industriella omvandlingen nått i stort sett alla branscher och att den utveckling som följde skulle påverka såväl produktion som handel. Omflyttningen av människor från jordbruk till industri berörde hela familjer, men särskilt männen i familjerna i egenskap av familjeförsörjare. Kvinnorna hade traditionellt varit anställda inom branscher som textil- och konfektionsindustrin. En absolut, men också mindre relativ ökning av den kvinnliga arbetskraften i industrin skedde visserligen under mellankrigstiden, men något avgörande genombrott för den kvinnliga sysselsättningsandelen förekom inte under denna period (se tabell nedan).

Industrins personal 1915–1945 i tusental anställda samt andel kvinnor i procent.

Källa: Sveriges industri 1948, s. 132.

Från 1920-talets mitt präglades Sverige alltmer av den industriella omvandlingen. Den förhållandevis stabila tillväxten – trots kriser – hade skapat förutsättningar för en ökad levnadsstandard och en mer aktiv statlig politik till skydd för medborgarna. Bakom detta låg kombinationen av en framgångsrik exportindustri, där framför allt träindustrin och verkstadsindustrin var drivande, och en expanderande hemmamarknad. Bostadsbyggandet och en utveckling av den kommunala infrastrukturen var viktiga delar av den förbättrade levnadsstandarden, tillsammans med en ökad köpkraft hos befolkningen som utgjorde grunden för den nya konsumtionsindustrin. Andra världskrigets utbrott innebar att denna utveckling bromsades upp. Under krigsåren ökade den statliga styrningen av näringslivet i syfte att säkra varuförsörjningen för företag och medborgare och samtidigt stärka den nationella försvarsförmågan. De åtgärder som vidtogs skapade en större stabilitet i ekonomin än vad som var fallet under första världskriget, vilket i sin tur ledde till att andra världskriget kom att framstå som en parantes i den långsiktiga utvecklingen. Men samtidigt förebådade krigsårens utveckling även framväxten av den starka staten efter kriget.

Mats Larsson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del II: 1914–1945 Krig, kriser och tillväxt. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.