Våga vara chef – en småländska i New York

I början av 1990-talet bestämde min dotter och jag oss för att det var dags att testa om vi kunde etablera vårt företag i USA. När jag kom till New York första gången kände jag direkt att det var här jag ville vara. Staden lockade min kreativitet och gjorde mig glad. Och jag är ytlig på så sätt – jag vill ha roligt. Ganska snart köpte jag också ett hus och gjorde upstate New York till mitt hem, även om jag fortfarande tillbringar en hel del tid i Sverige.

När vi började bygga upp vår verksamhet i USA så gjorde vi det på ett, som jag inser nu, väldigt svenskt sätt. Vi ville att alla skulle vara med och känna sig delaktiga i processen. Problemet var bara att ingen lyssnade på mig när jag stod där i mina gympaskor och försökte vara en i mängden. Är det något jag har lärt mig under dessa år så är det att våga vara chef. Det inte är fult att vara chef i USA. Man lyssnar på chefen och litar på att hon eller han vet hur skutan ska styras. Å andra sidan så ställer det här också krav – personalen förväntar sig till exempel tydligare arbetsbeskrivningar än mina svenska anställda gör. Det finns också en större bredd när vi söker personal. I Sverige upplever jag att alla är ganska lika och har ungefär samma utbildningsnivå, oavsett vilken position man söker.

Som företagare i USA måste man ta ett stort socialt ansvar. Det är viktigt att skänka till välgörenhet och skattereglerna underlättar detta genom att företag får ge bort 10 procent av vinsten skattefritt. Du måste ge tillbaka helt enkelt, annars ser man ner på företaget. Eftersom det inte finns samma skyddsnät som i Sverige förväntas de som har möjlighet bidra på olika sätt. Och det här gäller inte bara företag – även i skolor och föreningsliv arbetas det för att hjälpa till i närområdet.

Förändring går väldigt fort här, både i affärslivet och i samhället i övrigt. Bestämmer man sig för att ändra något, till exempel att man inte längre får röka på gatorna, så anpassar sig alla väldigt snabbt. Det sättet att genomföra saker passar mig väldigt bra. I Sverige räknas jag nog som lite besvärlig. Jag tycker till exempel alltid att det är väldigt mycket möten i Sverige. Det är visserligen bra att så många som möjligt ska få vara med och bestämma, men ibland kan det gå lite långt. Jag är inte en person som kan sitta på långa möten utan att det bestäms något konkret.

Men globaliseringen gör att vi blir mer och mer lika. I affärs- sammanhang är jag inte en lika udda fågel längre – varken i Sverige eller USA. Jag har lärt mig massor av alla de fantastiska personer jag mött, precis som mina anställda och affärskontakter säkert har tagit till sig av mitt sätt att göra saker. De svenskar som genom åren har slagit sig ner på olika platser i världen har ju inte gjort det obemärkt. Och vi svenskar har så otroligt mycket att vara stolta över, det är så många innovationer och fantastiska företag som har kopplingar till Sverige. Det här är något jag tycker att svenskar skulle försöka bli bättre på – att våga berätta när man gör något bra, att skryta lite mer helt enkelt.

För det är inte så farligt att vara duktig.

Författare: Gun Nowak, grundare av det globala sminkföretaget FACE Stockholm.

Ur Företagshistoria 2018:3.

Dela med dig av dina tankar