Järnhanteringen bestod av flera delar som hängde samman på ett komplext sätt. Det första momentet var att utvinna sjömalm eller bergmalm genom gruvdrift.
Den region som dominerade var Bergslagen i mellersta Sverige, från Uppland i öster till Värmland i väster. Men drift förekom även i andra regioner med egna Bergslag som Södermanland, Östergötland och Småland. Även denna näring började industrialiseras under senare delen av 1800-talet.
Ett fenomen som av eftervärlden har kallat bruksdöden drog samtidigt fram i de mellansvenska landskapen. En koncentration av driften skedde till de större gruvområdena i det egentliga Bergslagen. Med början redan på 1860-talet nedlades en mängd stångjärnsbruk. År 1862 fanns sammanlagt 440 stångjärnstillverkare, och antalet mer än halverades till 1887.
Strukturrationaliseringen och övergången till götstål for fram hårt mot den gamla bruksnäringen. År 1870 hade det i Sverige funnits 463 gruvor som producerade 485 000 ton malm. År 1912 hade antalet gruvor sjunkit till 300, men produktionen var hela 6 699 000 ton. Samtidigt hade arbetarantalet bara fördubblats. Liksom pappersmassan var gruvorna en verklig framgångssaga under årtiondena före krigsutbrottet 1914.
En viktig teknisk förändring bidrog till denna utveckling. I och med tillkomsten av den sura så kallade Bessemermetoden 1856 började man nu vid flera bruk istället tillverka det moderna götstålet, som hade vidare användning än stångjärnet. Göran Fredrik Göranssons experiment med den nya metoden vid Edskens masugn är beryktade. Dessa ägde rum redan året efter att Henry Bessemer vid The British Association for the Advancement of Science i augusti 1856 hade framlagt sina nya rön. Under 1860-talet kom denna metod till användning i bland annat Sandviken, Långshyttan och Västanfors. Men tillverkningen av bessemerstål var fortfarande obetydlig i förhållande till stångjärnet, som skulle dominera fram till sekelskiftet 1900. Vid de flesta verk av någon betydelse hade man då slutat med handarbetet vid hamrarna och övergått till att valsa slutprodukten.
En viktigare konkurrerande metod fick sitt namn efter finansmannen Pierre Martin. Martinmetoden infördes redan 1869 vid Munkfors, men det var inte förrän betydligt senare som den fick sitt verkliga genombrott. När Domnarvet övergick till den basiska Martinprocessen följde snart en rad andra bruk efter, bland andra Avesta och Ankarsrum, och Lancashiresmidet stagnerade.
År 1913 fanns i Sverige 36 Lancashirebruk samt ett fåtal företag som fortfarande sysslade med vallon- eller tysksmide – sammanlagt var 23 sådana härdar igång vid en handfull bruk. I fortsättningen var det Martinprocessen som dominerade i Sverige. Framför allt ansågs den överlägsen när det gällde att utvinna hög kvalitet ur den fosforrika svenska järnmalmen. Även om verken som använde Martinmetoden vid början av 1900-talet var ungefär 30 procent fler än de som använde den basiska Thomasprocessen, utgjorde produktionen från de senare verken nära hälften av den totala produktionen mätt i ton.
Vid det anrika Uddeholmsbruket insåg man vad som hände. Med motiveringen ”det visat sig omöjligt att till ett lönande pris finna avsättning för bolagets tillverkning av Lancashirejärn” lade bruket ned denna tillverkning 1896 och övergick helt till götstål. Samtidigt hade Uddeholm inom det komplex av smedjor och hyttor som bruket disponerade redan tidigare lagt ned ett tiotal olika enheter runt om i Värmlandskogarna. Vissa andra bruk upptog annan verksamhet, särskilt inom trävaruhanteringen. För det gamla järnbruket Iggesund i Hälsingland blev sågverksbolaget Hudiksvalls Trävaruaktiebolag snabbt en konkurrent om skogsråvaran. När Hudiksvallsbolaget sedan 1903 köpte upp Iggesund var detta ett tydligt uttryck för en mera generell tendens, som vi också sett i att pappersmassatillverkning tillkom när stångjärnssmidet lades ned. Av de 18 sulfatfabriker som startades under 1870- och 1880-talen ersatte inte mindre än 12 nedlagda järnbruk, hävdar professorn i nationalekonomi Torsten Gårdlund. Men vid många av de gamla bruken hände inte mycket mera än att de sjönk tillbaka och förvandlades till slumrande idyller vid stilla bruksdammar, vilket de fortfarande är idag.
Men bruksdöden fick också andra effekter. En viktig förändring var att omstöpningen av järntillverkningen påverkade avsalusidan. Som vi sett tidigare hade en stor del av järnexporten skötts via stora grossister och handelshus, inte minst i Stockholm. Vissa bruksföretag började nu istället sälja direkt till marknaden. Men före 1914 gällde detta bara ett fåtal företag. Huvuddelen av försäljningen – särskilt exporten – skedde fortfarande via grosshandeln. Samtidigt var det uppenbart att tiden för de gamla allsmäktiga handelshusen var över. Ett tecken var att det inträffade en tydlig geografisk förskjutning under senare delen av 1800-talet, då mycket av avsättningen istället för att gå via Stockholm började gå via Göteborg. Flera av de tidigare helt dominerande järngrosshandlarna i rikets huvudstad fick stora svårigheter och gick i konkurs.
Handelshusen fortsatte visserligen att vara av betydelse för många bruk. Men deras roll som både mäktiga finansiärer, förläggare och grosshandlare på export begränsades alltmer. I fortsättningen fick de ofta nöja sig med att främst fungera som exportörer och grosshandlare. Flera av bruken använde sig även av olika mellanhänder, vilket minskade beroendet av en enskild avnämare. Detta gällde till exempel Uddeholm, som hade byggt upp ett omfattande nät av utländska försäljare i bland annat Storbritannien, Tyskland och Ryssland för sina kallvalsade produkter.
Författare:
Lena Andersson-Skog är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet och Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del I: 1864–1914 Samhällsdynamik och industrialisering. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar