Fattiglappen som blev miljöbomb

År 1907 började Skandinaviska eternitaktiebolaget i Lomma tillverka plattor av asbestcement på licens efter ett österrikiskt patent. Namnet eternit kommer från latinets aeternum, ”för evigt”, och även om plattorna inte varade för evigt var det inte långt ifrån.

Längs kusterna så stod eternitskivorna emot väder och salta vindar. De var lätta att montera, det räckte med hammare och spik. 1940- och 1950-talen var eternitens verkliga storhetstid, och gamla träfasader blev som nya i tidens funkisanda. Men det var inga statusprodukter, öknamn som ”fattiglappar”, ”tattarkex” och ”torparkex” förekom. Fabriken i Lomma gjorde dock sitt för att popularisera materialet genom att tillverka blomlådor, möbler och fågelbad av asbestcementen.

Lomma Tegelfabrik ca. 1900. Bildkälla Wikimedia Commons.

Under 1960-talets miljonprogram användes materialet till tak och fasader, men populariteten sjönk när eterniten började förknippas med trista betongmiljöer. Dödsstöten kom 1975 när LO-läkaren Anders Englund slog larm om lungcancerfall bland de anställda på eternitfabriken i Lomma. De anställda drabbades också av asbestos, med samma symptom som den fruktade silikosen.

År 1977 förbjöds asbest som byggmaterial och samma år lades fabriken i Lomma ner. Men den har lämnat spår i svenska hus, man räknar med att det finns nästan en halv miljon ton asbest i svenska byggnader, det mesta i form av eternitplattor.

Ur Företagshistoria 2011:1

Dela med dig av dina tankar