Finanssektorn var en av de första sektorer som avreglerades. Den finansiella sektorns avreglering och expansion följde ett internationellt mönster, och världen är idag betydligt mer finansiellt integrerad än vad den var vid 1980-talets början. Några siffror får belysa förändringen. De finansiella tillgångarnas andel av världsekonomins totala BNP har ökat från 109 procent 1980 till 316 procent 2005 – och då ska man ha i åtanke att världens produktion samtidigt vuxit kraftigt. Bankernas gränsöverskridande verksamhet har ökat samtidigt som den internationella handeln med aktier och obligationer skjutit i höjden. Allra kraftigast har ökningen av så kallade derivatinstrument varit. Den moderna derivathandeln uppstod under tidigt 1970-tal och växte från ingenting till en halv biljon dollar i utestående kontrakt vid mitten av 1980-talet. Den explosionsartade tillväxten fortsatte ända fram till finanskrisens utbrott 2008. Summan av utestående kontrakt har sedan dess stabiliserats kring 700 biljoner dollar.
Den finansiella integrationsprocessen har varierat mellan olika länder, men Sverige tillhör de länder där processen varit särskilt kraftfull. Ett mått är att väga samman de tillgångar och skulder som landets invånare har gentemot utlandet och sedan ställa det mot BNP. I början av 1970-talet låg denna siffra för Sveriges del på omkring 40 procent. År 1980 hade siffran stigit till 50 procent, för att under resten av decenniet stiga till 150 procent. Under 1990-talet rusade sedan måttet på den finansiella internationella integrationen iväg, och år 2000 var det uppe i 450 procent.
Vilka effekter denna integrationsprocess har haft på det svenska näringslivet kommer vi att återkomma till på flera ställen i den fortsatta framställningen. Vi kan börja med att konstatera att dess effekter är hett omdebatterade. I kristider har finansiella aktörer beskyllts för dåraktiga beslut, girighet och lögnaktighet. Samtidigt har den finansiella teorin under de senaste årtiondena integrerats i såväl den nationalekonomiska mittfåran som på världens finansiella handelsplatser. Det har gett ammunition för de som argumenterar för att en vital finansmarknad gör ekonomin effektivare genom att rätt investeringsprojekt får tillgång till kapital och att det blir billigare för företag att finansiera sin verksamhet.
Bakom de svenska siffrorna ligger flera viktiga politiska beslut som förändrade lagstiftningen på det finansiella området. Förändringarna skedde successivt under 1980- och 90-talen, men ett av de första politiska initiativen kom från den borgerliga regeringen, som 1980 tillsatte en utredning ledd av Handelsbankens vd Jan Wallander. När utredningen avgav sitt betänkande i oktober 1982 ställde sig den nytillträdda socialdemokratiska regeringen tveksam, men då hade avregleringarna i praktiken redan tjuvstartat. Riksbanken hade nämligen introducerat statsskuldsväxlar redan tidigare samma år, och det innebar att staten lånade upp pengar via marknadsmekanismer istället för med tvingande medel som likviditetskvoter för bankerna. Avregleringen fortsatte sedan på detta sätt som en växelverkande process där utvecklingen på finansmarknaden – nya instrument, nya aktörer, internationella influenser – påverkade den lagstiftande processen och där Riksbankens tjänstemän, med riksbankschefen Bengt Dennis i spetsen, spelade en viktig roll för att etablera en mer marknadsliberal syn på den finansiella sektorn.
En annan viktig aspekt av denna växelverkan var det faktum att modern finansiell teori nu fick större plats på landets ekonomiutbildningar. Därmed spreds ett nytt förhållningssätt till det svenska näringslivet. Det märktes konkret genom att finanschefer i stora bolag fick en viktigare position än tidigare och att börsnoterade bolags årsredovisningar fick allt större omfång eftersom investerare efterfrågade alltmer finansiell information om bolagen. Vi återkommer till den finansiella sektorns utveckling längre fram, men vi ska här kort fokusera på två generella effekter för det svenska näringslivet som den finansiella sektorns omvandling har fört med sig mot bakgrund av en alltmer integrerad omvärld.
Den första effekten gällde företagens valutahantering. Sedan slutet av 1800-talet har Sverige haft en stor utrikeshandel, mätt som andel av bruttonationalprodukten. Eftersom svängningar i växelkurser slår direkt mot företagens vinster och deras internationella konkurrenskraft har frågan om valutasamarbeten ständigt varit aktuell. Som beskrivits tidigare i boken garanterade Bretton Woods-systemet fram till början av 1970-talet stabila växelkurser, men när de internationella obalanserna blev för stora kollapsade systemet. Politiker sökte efter nya lösningar, och ett nytt växelkurssamarbete tillkom inom ramen för den så kallade valutaormen, där ett antal europeiska länder införde sinsemellan fasta växelkurser som dock var rörliga gentemot omvärlden. Sverige gick med i valutaormen 1973, men som ett resultat av pris- och löneökningar lämnade Sverige samarbetet 1977 för att kunna skriva ner värdet på kronan. Riksbanken beslöt att kronan i fortsättningen skulle kopplas till en valutakorg bestående av de viktigaste handelsvalutorna, där den amerikanska dollarn dominerade.
Eftersom den svenska ekonomin fortsatte att utvecklas ojämnt i förhållande till landets viktigaste handelspartners fortsatte också valutahanteringen att vara en het politisk fråga ända till 1992, då den fasta växelkurspolitiken övergavs och prisstabilitet, alltså låg inflation, istället blev det övergripande målet för penningpolitiken. När den fasta växelkursen övergavs innebar detta också ett viktigt skifte när det gällde statens roll. Fram till början av 1970-talet hade den fasta växelkursen inneburit att svenska företag inte behövde bekymra sig om växelkursrisken (se diagram nedan). En dollar kostade alltid drygt fem kronor – för det hade politikerna bestämt. Vad som sedan hände var att de internationella kapitalrörelserna ökade kraftigt, vilket gjorde det allt svårare för enskilda länder att gå emot marknadskrafterna och upprätthålla en fast växelkurs.
Under Bretton Woods-systemets tid rörde sig den svenska kronan i snitt 0,05 procent per månad i förhållande till den amerikanska dollarn, och efter systemets kollaps steg denna siffra till 1,83 procent. Den så kallade volatiliteten steg alltså 36 gånger. För företag med gränsöverskridande handel blev valutakurserna plötsligt en mycket viktig fråga eftersom fluktuationerna hotade att radera ut vinsterna. Vid samma tid växte det dock fram nya finansiella instrument för att hantera flytande växelkurser, så kallade valutaderivat. Med hjälp av dessa kunde företag säkra framtida valutaflöden och därigenom försäkra sig mot växelkursförändringar. Liknande förändringar skedde på räntemarknaderna, som på motsvarande sätt var hårt reglerade i en lång rad länder. När avregleringsvågen sköljde över världen från tidigt 1980-talet och framåt genomgick världens räntemarknader ett lika stort paradigmskifte som valutamarknaderna. Kort sagt: världens valuta- och räntemarknader gick från att ha varit stabila planekonomier till att vara i ständig svängning med svårförutsägbara kursrörelser. Men samtidigt förvandlades stabila växelkurser och räntor till en vara som företagen kunde välja att ta del av eller inte.
Den andra generella effekten av den finansiella integrationsprocessen är internationaliseringen av det svenska näringslivets investeringar och ägandestrukturer. De stora vinster som många svenska företag gjorde i spåren av 1982 års devalvering, i kombination med successiva lättnader av valuta- och placeringsrestriktioner, gjorde att svenska företag ökade sina internationella investeringar kraftigt. I början av 1990-talet utgjorde svenska direktinvesteringar i utlandet fyra procent av de globala investeringsströmmarna (trots att det svenska bidraget till världshandeln endast var två procent). En konsekvens var att antalet utlandsanställda i svenska företag ökade snabbt, samtidigt som personalstyrkorna i Sverige minskade (mer om detta i avsnittet om industrisektorn). Samtidigt har det sedan 1990-talet skett en markant ökning av utländskt ägande av svenska aktier och räntebärande värdepapper och av utländska direktinvesteringar. År 2004 motsvarade det utländska ägandet 156 procent av BNP, i jämförelse med 38 procent 1994. Ett annat mått är utländska investerares ägarandel på Stockholmsbörsen, som ökade från omkring 7 procent 1990 till cirka 40 procent 2013. En viktig förklaring till den snabba ökningen, vid sidan av avregleringen, är att kronan nedvärderades med omkring en tredjedel i samband med att den fasta växelkursen övergavs 1992 – det blev i utländska investerares ögon rea på svenska bolag.
Sammanfattningsvis har den finansiella sektorns avreglering, expansion och internationella integration från tidigt 1980-tal och framåt varit av stor betydelse för näringslivets omvandling. Processen har, som vi kommer att se mer i detalj längre fram, påverkat såväl företagens organisation som deras ägandestrukturer. Ytterst berör frågan gränslandet mellan ekonomi och politik. Detta var kanske ännu tydligare i mitten av 1980-talet när konflikten var som skarpast mellan de som såg en finansiell avreglering som en kapitulation inför kapitalets makt och de som såg en avreglering som en väg mot en bättre fungerande marknadsekonomi. En som slagkraftigt uttryckte sig om saken och som definitivt tillhörde den senare skaran var professorn i nationalekonomi Ingemar Ståhl:
Det är uppenbart att mycket av det arbete som nu utförs i socialt präglade institutioner egentligen lika bra eller bättre kunde genomföras genom marknadsorienterade finansiella företag. Spekulanter på finansiella marknader är kanske överlägsna socialarbetarna när det gäller riskfördelning och omfördelning av resurser över individernas livscykel. Fler spekulanter och färre socialtanter kan vara ett bidrag till lösningen av landets ekonomiska problem.
Författare:
Oskar Broberg är docent i ekonomisk historia vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del V: Globalisering, entreprenörskap och humankapital. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar