Ännu finns spår kvar av det under nittiotalet utflyttade rederiet Nordström & Thulin på den traditionsrika Skeppsbron i Stockholm, där företaget kunde etablera sig i egen fastighet på 1890-talet efter en framgångsrik uppbyggnadsfas.
Verksamheten började i liten skala redan 1850 då handlanden C.D. Nordström 35 år gammal flyttade in till Stockholm från Norrtälje. I huvudstaden grundade han ett företag som befraktade skutor från hans hemtrakter men även från Åland, som hade livliga handelsförbindelser med Stockholm och som hade börjat bygga upp en stor flotta av segelskutor. Den vänlige Nordström lyckades väl som skeppsmäklare och blev några år in på sextiotalet även antagen som skeppsklarerare i Stockholms stad. De första åren arbetade han ensam men kunde snart sysselsätta flera anställda. Det första kontorsrum han hyrde låg i en gränd i Gamla stan men 1861 flyttade Nordström till ett bättre läge vid Skeppsbron. C.D. Nordström var barnlös och änkling när han kom till Stockholm. Efter ett par år gifte han om sig och bosatte sig i Stadsgården på Söder. Även detta äktenskap blev barnlöst men paret Nordström, som efter hand fick en stabil ekonomi, tog hand om flera fosterbarn.
År 1861 utökades den fåtaliga personalen med en kontorspojke på prov, Carl Gustaf Thulin. Han var son till Charlotte Thulin, som två gånger blivit änka, och fosterson till hennes andre man tullinspektoren Anders Thulin. När denne hastigt avled 1857 förlorade Carl Gustaf vid 12 års ålder den ende far han känt och vars minne tycks ha betytt mycket för honom. Modern lyckades dra sig fram på en liten matvarubod i Gamla stan och för några år hålla sin studiebegåvade son i Jakobs lägre elementarläroverk. C.D. Nordström tog efter vädjan av en gemensam vän emot den unge mannen som auskultant. Någon lön utgick inte, men däremot bidrag till snyggare kläder och ett dagligt middagsmål.
För den knappt 16-årige kontorspojken var göromålen många. Dagen började kl 7 på morgonen med att öppna träluckorna för kontorsfönstren mot Skeppsbron och därefter vidtog mängder av ärenden: bud till firmans affärskontakter i staden och brev på postkontoret. De första åren fick han ofta gå upp till den optiska telegrafen på Söders höjder, där man kunde sända meddelanden till platser i skärgården, åtminstone dagar med klar sikt. Vatten skulle hämtas i en offentlig pump, eldningen skötas i en kamin. Klockan åtta på kvällen var det dags att stänga kontoret och sätta på luckorna igen.
Den unge Thulin skötte sig bra och efter ett halvår fick han lön, 25 riksdaler i månaden. När han inom kort fick förhöjning till 50 riksdaler kunde han hjälpa sin mor och betala för sig hemma.
Thulin var intresserad av uppgifterna och ivrig att trots den långa arbetsdagen förkovra sig. Språkkunskaper var viktiga i skeppsmäklaryrket. Tyska hade han lärt i skolan och började nu studera engelska och franska för en privatlärare. Han övade sig att skriva väl med vacker handstil och klart språk i den affärskorrespondens han alltmer fick syssla med och studerade bokföring. Hans privata kassaböcker med början 1866 – fortsatta till livets slut – är korrekt uppställda med löpande anteckningar och huvudbok för olika konton.
Skeppsmäklarens huvuduppgift var att förmedla frakter och rörelsen som Nordström grundande drev den verksamheten i 150 år. Långt in på 1900-talet sattes certepartierna, detaljerade beskrivningar av fraktavtalen, i bundna volymer, som bevaras i arkivet. Nordström lät tidigt trycka egna blanketter med efter hand rikt utsmyckade brevhuvuden. Före 1864 fick han en annan huvuduppgift som skeppsklarerare ett sedan gammalt statligt reglerat yrke. Inkommande fartygs laster och skeppspapper skulle granskas så att en korrekt förtullning kunde ske. Utlandstullen var en viktig inkomstkälla för statsmakten.
Sjöfarten var belastad av många utgifter och avgifter enligt en rik flora av bestämmelser. Skeppsklarerarens uppgift var att hålla reda på dem och bistå sina klienter att erlägga alla korrekt vid tullklareringen i det statliga tullhuset. För att anlöpa en hamn behövdes ofta lotshjälp, bogsering och ibland slussning, allt enligt fastställda taxor. I hamnen avkrävdes skepparen avgifter som hyra av kajplats och kokhusavgift, när eldning ombord inte var tillåten. Alla måste betala stadens last-, bro- och fattigpengar samt fyr- och båkavgift. Om skeppsmätning krävdes gick den på 25 riksdaler – en månadslön för kontorspojken – inräknat magistratskonfirmation, intyg och roddarepenningar. En hamnräkning på 1860-talet varierade mellan 75 och 250 riksdaler.
Haverier och skador på lasten var mycket vanliga. I äldre tid hade partrederier motverkat riskerna för mycket stora förluster men mot 1800-talets mitt började Sjöassuransföreningar bildas. Det ingick i mäklarens uppgifter att ombesörja tillräckliga försäkringar och för redarens räkning svara för betalning av de betungande dyra men nödvändiga premierna. Försäkringsfrågor utvecklades ofta till juridiska ärenden, som skeppsklareraren hade ansvar att driva inför domstol efter grundlig utredning om orsaker till haverier och skador på lasten.
Sist men inte minst ingick förmedling av pengar i skeppsmäklarens uppgifter. Betalning förmedlades genom växlar på kända handelshus varvid förtroende och ett gott nätverk var en förutsättning för framgång. Kaptenerna behövde ofta förskott innan frakten kommit i hamn och de fick sin betalning. Gireringar var okända och bankerna svagt utvecklade. C.D. Nordström hade dock ett mycket tidigt konto i Enskilda banken, grundad 1856.
Men skeppsmäklare Nordström nöjde sig inte med att förmedla frakter. För fartygsägare fanns större förtjänster att hämta och år 1863 lyckades han själv bli redare genom inköp av halva skonerten Anna Wilhelmina om 33 svåra läster för 7 000 riksdaler. I maj lossades en last av trävaror i England, som gick i returfrakt med kol. Resan slutade dock med ett katastrofalt haveri utanför Danmark och Nordström led en svår förlust, då hela insatsen gick förlorad.
Skeppare från Roslagen var fortsatt betydelsefulla i Nordströms verksamhet men under 1860-talet fick de ökande konkurrens av ålänningarnas större fartyg och längre resor ut över Nordsjön. Hjälp av erfarna mäklare blev helt nödvändig för att sammanföra befraktare, såsom trävaruproducenter längs norrlandskusten, och importörer i England med nyetablerade skeppare i Ålands småhamnar.
Utan att själv besöka Åland hade C.D. Nordström goda kontakter med skepparna där och förmedlade en stor del av deras frakter. När han fick svårigheter under den allmänna ekonomiska krisen 1866 beslöt han att sända den unge medhjälparen Carl Gustaf Thulin på resa till Roslagen och Åland för att skaffa fler fraktuppdrag. Resan började i Roslagen med god framgång. I en bevarad brevväxling tackade Nordström i mars för snabba avslut om laster och sände listor om nyinkomna frakter för placering på Åland. Att komma dit visade sig vara svårt. Första försöket till överfart från Grisslehamn misslyckades på grund av hårt väder som tvingade fartyget att återvända. Nordström skriver: ”Det var både ömkligt och ledsamt men tillika glädjande att Thulin lyckligt återkom till Grisslehamn. Jag har varit mycket orolig för denna resa.” Brevet slutar ”Var försiktig och tänk alltid på hälsan beder sanna vännen C.D. Nordström”. Thulin vågade överfarten igen och lyckades även på Åland skaffa ett betydande antal fraktavtal med nya skeppare under en rundresa på öarna. Framgångarna tycks ha varit en av orsakerna till att Nordström på hösten 1866 överraskande erbjöd den just myndige ynglingen delägarskap i firman.
Krisen i världshandeln fördjupades och svårigheterna för Nordström & Thulin fortsatte. I början av år 1868 var skeppsmäklare Nordström beredd att ge upp. Så ej hans unge kompanjon. Resan 1866 hade givit goda resultat och han ville försöka samma sak i större skala – en kontaktresa runt Östersjön. Redan hade C.G. Thulin hunnit spara litet pengar och var beredd att ställa egna medel till förfogande. Från sin bankbok tog han ut 700 riksdaler, skaffade sig varma kläder och en pistol till självförsvar. Den 20 januari 1868 for han iväg söderut mot Tyskland på den nya stambanan till Malmö. Reseäventyren med många spännande upplevelser och en del strapatser i sträng kyla finns beskrivna i en dagbok och alla utgifter är noggrant införda i räkenskaperna.
Under hela turen runt Östersjön från Nordtysklands hamnstäder till S:t Petersburg, Finland och Åland tog Thulin kontakt med företagets affärsförbindelser och skaffade nya uppdrag från köpmän som behövde godstransporter och skeppare med fartygskapacitet. I Ryssland, framför allt i Storfurstendömet Finland fick han ett betydande antal nya samarbetspartners och han lockade, under idogt kringflackande till de många öarna, många fullmakter ur skeppare på Åland. Nordström bekräftade framgången: ”Thulins resa blir nog betalt och lärer väl äfven lämna behållning hvarjemte den verkar mycket godt för framtiden”.
Efter ytterligare ett par vinterresor till Åland med alltfler uppdrag var vändpunkten nådd med hjälp av bättre handelskonjunktur i världen. Verksamheten vidgades också geografiskt och de åländska skutorna lockades att segla på Medelhavet med trälast och salt i retur. Även Indien förekom i diskussioner. Företagets affärer började sträckas ut över världshaven. År 1870 blev delägarskapet officiellt och firman bytte namn till Nordström & Thulin.
Det nya företagets utveckling sköt fart med stigande vinster år från år. Efter Nordströms död 1881 blev C.G. Thulin ensam ägare. I början av sjuttiotalet hade han börjat investera i allt större fartyg och vid 1800-talets slut hade företaget en betydande segelflotta som opererade över världshaven. 1889 inköptes den fullriggade barken Clara Maria, med 820 registerton Stockholms största fartyg. Rederiet engagerade sig även i ångfartyg som givetvis efterhand blev dominerande. Den lilla galeasen Augusta, 135 registerton, avslutade segelepoken 1910.
Kring de större och mer kostnadskrävande ångfartygen bildades ofta egna aktiebolag med Thulin i styrelsen.
Skeppsmäklareriet fortsatte med stor framgång och betydde mer för företagets inkomster än rederiet. Ett uppdrag som italiensk generalkonsul ökade C.G. Thulins kontaktnät och prestige. Han levde ett lyckligt familjeliv med hustru och tre söner från 1894 i det vackra gamla huset Skeppsbron nr 34, framsynt inköpt för verksamheten. Fortfarande finns firmanamnet på fasaden. Vid sin död 1918 var C.G. Thulin en mycket förmögen och högt ansedd man.
Företaget levde vidare: familjedominerat till efter andra världskriget och senare alltmer internationellt präglat. 1997 slogs det ihop med Argonaut till N&T Argonaut, vilket i sin tur köptes upp av ett Hong Kong-baserat rederi år 2000 – vilket väl får betecknas som slutet på den 150-åriga historien.
Författare:
Anne-Marie Lenander Fällström är docent i historia och har bl.a. varit chef för Stockholms Företagsminnen. År 2000 utkom hon med boken Nordström & Thulin 1850–2000 – 150 år i sjöfartens tjänst. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2004:1.
Dela med dig av dina tankar