Från revolutionsåren i Ryssland

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1931:3 (årgång 5).

Intervju med en NK-ist som har varit med

I vimlet av NK-besökande kunder upptäcka vi en dag ett i synnerhet för äldre NK-ister välbekant ansikte. Herr Ohlsson, som i många år varit i NK-filialen i Moskva, är på besök och shopping sin gamla firma.

Det va 1909, som jag kom till Ryssland första gången, till filialen i Petersburg. Redan 1913 flyttade jag till Mosk­va i samband med invigningen av nr nya affär där. Ja invigningen, det var en lysande fest på Moskvas elegan­taste restaurant Eremitage – generalkonsul Sachs, hovmarskalken Printzsköld, justitierådet Hellner, som redan då var ordförande i styrelsen, och en mängd andra celebriteter kommo till Moskva med extravagn.

Under kriget gjorde vi glänsande affärer där ute och filialen, som från början endast omfattade artiklar för rumsinredningar, utökades, och så småningom sålde vi snart sagt allt mellan himmel och jord – vi hade också rykte om oss i Moskva att kunna skaffa nästan vad det vara månde. Ungefär som NK i Stockholm! Och vi fick också förfrågningar på de mest underliga saker. En dag kom en gubbe in och begärde ”flytande guld”. Jag undrade vad i Herrans namn han menade, och frågade för säkerhets skull om det var fråga om svensk punsch. — Men gubben var från en porslinsfabrik och skulle ha guldet för dekoration av pors­lin. Vilket han även i sinom tid erhöll — först skickades ordern till Stockholm, därifrån vidarebefordrades den till London, och till slut kom ett par gram ”flytande guld” i ett glasrör till Moskva

Så kom februari 1917. Man hade liksom haft på känn att något skulle inträffa, och efter underrättelserna om ne­derlagen vid fronterna bröt revolutionen ut. Vår affär var belägen på Petrowka, den största affärsgatan i Moskva, och där började skadegörelserna. Pöbeln slog sönder föns­terrutorna och rev till sig allt vad som kunde kommas över – från en pianofirma, somlig i andra våningen vid sidan om oss kastade revolutionärerna ned pianon, en konfektfabrik mitt emot oss plundrades, och sirap, socker, bakverk, konfektyrer – allt slängdes ned på gatan. Likadant var det i hela Moskva ett par dagar, sedan blev det lugnare, men hela sommaren var orolig, och man kände på sig att det jäste under ytan. I oktober utbröto oroligheterna på nytt, då bolsjevikerna komma till makten. En kväll var jag borta hos en god vän på s. k. zigenarafton, och klockan närmade sig tolvslaget. Hela tiden hörde vi skott på gatorna, men det var man vid det här laget så van vid. att man inte tog någon notis om det. Men så plötsligt började kulsprutorna smattra – då förstodo vi att revolutionen hade brutit ut på allvar igen, och vi skildes åt för att nr och en gå hem till sitt. Det var kolmörkt på gatorna, alla ljus voro släckta, och man fick treva sig fram utefter husväggarna. Nästa morgon gick jag som vanligt ned till kontoret genom gatorna, där höga bar­rikader voro uppbyggda och där man såg spår av nattens strider. Kontoret hade stängts och det när ingenting annat att göra än gå hem igen. I 8 dagar var det likadant, man var tvungen att hålla sig inomhus hela tiden och hade ingen som helst förbindelse med yttervärlden, maten var det myc­ket knappt med, hade man något så åt man det med god aptit vad det än var, men fanns ingenting, drog man åt svångremmen och försökte glömma bort sin skrikande mage.

Jag bodde på en gata, som lag just mitt emellan de röda och vita staberna, och följaktligen var skottväxlingen myc­ket häftig runt omkring mig. I våningen ovanför bodde ge­neral Brusillow, berömd från offensiven i Karpaterna. En kväll, när de röda försökte intaga Kreml, som ihärdigt förvarades av kadetterna, bröt plötsligt en 8 1/2 cm:s granat från gårdssidan in i generalens våning, passerade genom köket. jungfrukammaren och korridoren och kreverade i ett hörn a,· arbetsrummet. Generalen kom just gående i korri­doren och en skärva från den kreverande granaten träf­fade honom och slog av ena benet. Hans kalfaktor och jag hjälptes vi åt att ringde bära efter in honom och sjukvårdssoldaterna. lade honom Det på en dröjde soffan medan vi ringde efter sjukvårdssoldaterna. Det dröjde tre timmar innan de komma och buro bort honom till sjukhu­set, men hela tiden var han vid full sans och låg och rökte cigarretter. Skottet var dock inte ämnat åt honom, utan var helt enkelt felriktat. Men de röda hade reda på att generalen alltid hade en beväpnad livvakt omkring sig, och gång på gång komma undersökningspatruller, som sökte igenom hela huset från golv till tak, utan att finna något. Till slut blev det dock för riskabelt att ha soldaterna kvar; de skickades iväg och vapnen hjälpte jag till att gömma i värmepannan – och där kanske de ligga kvar ännu!

Skottväxlingen höll på lika intensivt i över en vecka, men så en dag gick man omkring med vita flaggor på gatorna – tecken till stillestånd. Då äntligen gick jag ut och ned till kontoret, där vi allihop samlades undan för undan, och så småningom började vi även med affärerna igen. Så gick vintern 1917 ,och julen firades på svenska konsulatet. Där gjorde vi så jullikt vi kunde och dekorerade med girlanger och allt vi kunde hitta på; konsul Langenfeldt var värd. vi hade också skrivit hem efter lutfisk, som skickades till oss med kurir, men när den äntligen kom fram var elen torr och så spikades elen upp på väggen som juldekoration.

Hösten 1918 började oroligheterna igen, och då fingo vi alla tillsägelse att fara hem, ty ingen kunde räkna på skydd från konsulatet. Jag kom hem till Sverige den 21 dec.1918.

1919 försökte jag komma åter till Ryssland och skaffade mig visum, och kom också lyckligt och väl till Finland. Men i Viborg fick jag ligga i 11 dagar ty ingen släpptes över ryska gränsen. Varje dag for jag med tåg till gräns­ att stationen Rajajoki och bearbetade gränskommendanten för att få inresetillstånd. Vi hade förresten mycket trevligt tillsa­mmans, drucko kaffekask mellan tågen och spelade prif­fe ! Och äntligen den 15 februari hade jag utverkat tillåtelse för mig och en vän från Helsingfors att komma in Ryssland. Det var 25 grader kallt den morgon vi vid 10-tiden till fots vandrade in i Ryssland igen för att ta tåget till Pe­tersburg och däri från fara vidare till Moskva. Där var jag sedan från den 17 februari 1919 till juli 1920 utan att kunna komma i någon som helst förbindelse med yttervärlden, och utan att de härhemma Visste om jag redan var död och be­graven. Sällan hade man så mycket mat att man kunde äta sig mätt, man svalt och satt i mörker, men försökte ändå klara upp affärerna så gott sig göra lät. Den här gången bodde jag inte på samma ställe som förut, utan hade över­tagit ett hus. Intill detta gränsade en stor byggnad, där Napoleon en gång haft sitt högkvarter, men som nu var inrett till invalidhem. Föreståndarinnan för invalidhemmet, president Kalinins fru, smidde i början planer på att ta ifrån mig mitt hus och utvidga sitt sjukhem, men sedan jag givit henne en cykel blevo vi riktigt goda vänner och bjödo varann på cigarretter. Under inbördeskriget reste Trotskij omkring i Ryssland på inspektionsresa i sällskap med sin sekreterare, en ung kommunist, Kisselew, och en dag fick jag besök av denne, som hade· kastat sina ögon på mitt hus även han. Hur det nu var så sutto vi tillsam­mans och pratade och drucko te och då visade det sig så småningom, att den här unge kommunisten var konstnär.

Jag bad att få se några tavlor av honom, och vi stegande iväg hem till hans bostad, där han hade några skräpakva­reller hängande på väggarna. Jag beställde genast en tavla av Trotskij av honom och betalade 25.00 rubler i hand­penningar. Naturligtvis såg jag aldrig skymten av varken tavlan eller pengarna, men huset fick jag behålla även elen här gången. Sedermera upplät jag likväl större delen av det frivilligt åt en rysk furste Galitzin, som där inövade små teatertrupper för frontsoldaterna. Sommaren 1920 fingo vi åter tillsägelse att evakuera, och dit reste jag hem till Stockholm. Jag var på väg en hel vecka tillsammans med en mängd andra skandinaver, vi reste i vanliga gods­finkor, och när vi kommo till Terijoki fingo vi ligga i ka­rantän i 16 dygn.

I april 1921 var jag färdig att fara tillbaka igen, och kom med som delegat i Sv. Handelsdelegationen. Då var allt oerhört förändrat i Moskva, men på det hela taget kunde man nu leva under något så när förbättrade förhål­landen. Jag stannade i Moskva ända till december 1930, men mina öden och äventyr under elen perioden hinner jag tyvärr inte berätta nu – lunchen yäntar!”

Intervju ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1931:3 (årgång 5).

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.