När Holmen bestämde sig för att bygga nytt år 1915 placerade man sitt gigantiska pappersbruk mitt ute i ödemarken. Allt saknades, utom det viktigaste: skog och vattenkraft.
I det nordligaste hörnet av Stockholms län i Norrtälje kommun ligger Hallstavik där man hittar kommunens i särklass största industriarbetsplats med ca 900 anställda, nämligen Hallsta Pappersbruk som ägs av Holmen Paper AB som i sin tur ingår i Holmen AB. Bruket tillverkar trähaltigt tryckpapper av olika kvaliteter med en kapacitet av 795 000 ton per år och är därmed den femte största producenten i Europa. Verksamheten startade år 1915 och historien om hur denna för sin tid mycket stora anläggning kom att lokaliseras till en praktiskt taget öde skogsbygd är både lärorik och spännande.
Började med mjöl och vapen
Företaget Holmen AB har sina rötter i den industriverksamhet som växte fram under 1500-talet på Kvarnholmen och Laxholmen i Motala ström i Norrköping. Från början var det fråga om mjölkvarnar men brukets historia kan räknas från år 1610 då ett antal vapensmeder var verksamma här med tillverkning av pipor till pistoler och musköter. Tre år senare kallade hertig Johan, son till Johan III, utländska smeder till Norrköping och grundade ett gevärsfaktori, som utvecklades positivt och var i drift till år 1795.
Från 1620-talet leddes verksamheten av Louis de Geer som bland annat anlade ett mässingsbruk som kom att dominera verksamheten fram till slutet av 1700-talet. Vid sidan härav drevs också klädesproduktion, kvarnrörelse, fiske, stångjärnssmide samt under en kortare tid även papperstillverkning. Med ingången till 1800-talet togs åter papperstillverkningen upp och den mekaniserades på 1830-talet. Samtidigt som bruket ombildades till aktiebolag år 1854 började man tillverka slipmassa och mot seklets slut även sulfitmassa. Under denna period utvecklades också textiltillverkningen med bomullsvaror och senare även ylletyger.
Intensiv utvecklingsfas
Den 1 juli 1907 tillträdde Carl Wahren tjänsten som chef för Holmens Bruk och därmed inleddes en intensiv utvecklingsperiod för företaget. Såväl textiltillverkningen som pappersproduktionen ökades radikalt. På papperssidan koncentrerades tillverkningen helt på trähaltigt journal- och tidningspapper och produktionsapparaten byggdes ut och moderniserades. Dessa förbättringar ökade brukets behov av massaved. Tillgången till ved var begränsad i Sydsverige, inte minst beroende på att många fabriker hade lokaliserats hit och konkurrerade om råvaran. I detta läge sökte sig Holmen norrut för att erhålla virkesleveranser. Detta underlättades av att de gamla järnbruken i Mellansverige med stora skogsinnehav inte längre hade behov av träkol och därmed fanns ett överskott av virke.
Till en början köpte bruket företrädesvis rotposter och då gärna i anslutning till flottningsleder. Man gjorde en del affärer i de östgötska kustsocknarna. De stora inköpen skedde dock i Sörmland, Närke, Västmanland och Uppland, främst i Mälardalen och trakten kring Hjälmaren men även perifert i norra Roslagen. I den nya företagsledningens framtidsstrategi ingick emellertid också att säkra det framtida virkesbehovet genom förvärv av skogsfastigheter. Även dessa fastighetsköp koncentrerades till Mälarområdet och Roslagen. I förlängningen av dessa markförvärv fördes en diskussion om att anlägga ett pappersbruk utanför centralområdet i Östergötland dels för att expandera verksamheten, dels för att komma närmare de nya virkesleverantörerna.
Första gången frågan om ett nytt pappersbruk dyker upp i ett protokollfört styrelsesammanträde är den 28 september 1912. Enligt Holmens historieskrivare, Björn Helmfrid, hade dock ärendet varit under utredning i två år, men då under sträng sekretess för att inte konkurrenterna skulle oroas. Ännu under hösten 1912 var det inte klart var bruket skulle etableras utan man diskuterade flera olika alternativ. En viktig faktor i sammanhanget var möjligheten att erhålla elleveranser till rimligt pris och i erforderlig mängd. Bruksledningen begärde av Vattenfallsstyrelsen en offert för elleveranser till fem alternativa platser nämligen Lidingö, Djursholm, Stäket i Mälaren, Enköping och Hallstavik. I sitt svar konstaterade styrelsen att hallstaprojektet skulle ställa sig billigare än övriga tilltänkta leveransorter. Att man slutligen fastnade för Hallstavik som lokaliseringsort berodde således på närheten till Älvkarleö och därmed möjligheten till ett fördelaktigt elpris. Till detta kom hamnläget vid Edeboviken, tillgången på sötvatten genom Skeboån och skogstillgångarna i Roslagen och norra Uppland.
Edeboviken exploateras
Holmens bruk köpte ett större markområde kring Edebovikens södra del av Skebobruk som här hade anlagt en lastageplats, en mindre ångsåg och en järnväg från kajen till järnbruket. Den 20 februari 1913 undertecknades ett avtal med Vattenfallsstyrelsen om kraftleveranser att påbörjas den 1 juni 1915. Samtidigt sattes planeringsoch förberedelsearbetena igång med full kraft. Planeringen och utformningen av fabriken utfördes av den tekniske direktören P. Priem vid I.M. Voith i Heidenheim i Tyskland, som skulle leverera maskineriet, och dortmundarkitekten Franz Schlüter. Priem svarade för den tekniska delen medan Schlüter svarade för den arkitektoniska utformningen. Till huvudentreprenör för byggnadsarbetena utsågs firman Kreuger & Toll. De första planerna avsåg ett pappersbruk med två pappersmaskiner och ett sliperi. Däremot ingick inte någon sulfitfabrik i planeringen men dörren lämnades öppen för en sådan anläggning. Redan mot slutet av år 1913 hade emellertid Carl Wahren kommit till slutsatsen att en sulfitfabrik skulle bli nödvändig varför planerna ändrades.
Den huvudsakliga utgångspunkten för tillverkning av tidningspapper var slipmassa eller mekanisk massa. Råvaran för slipmassan var gran och ibland asp, som gav en ljus massa. Stockarna barkades noga och kapades i lämpliga längder för att därefter pressas i slipstolar mot roterande slipstenar under vattenbegjutning så att träfibrerna frilades. Slipmassan hade korta fibrer och gav därmed ett mjukt men skört papper. Fördelen med denna massa var att man fick i det närmaste 100 % utbyte ur veden, ungefär dubbelt så mycket som vid kemiska metoder. Nackdelen är att papperet gulnar och förstörs med tiden. För att ge ett hållbarare tidningspapper blandades slipmassan upp med upp till 25 % kemisk massa (i Hallsta av typen sulfitmassa) som fungerade som en armering. Den färdiga slipmassan och sulfitmassan fördes till holländeriet, där den upplöstes och maldes samt fick tillsatser av de kemikalier som behövdes för att ge papperet önskad kvalitet. Principen för papperstillverkning är att den färdiga mälden med en vattenhalt på drygt 99 % i pappersmaskinen fördelas pressas och torkas till färdigt papper i tre steg nämligen virapartiet, presspartiet och torkpartiet.
Holmen blir störst
Byggnadsarbetena gick trots stora svårigheter programenligt och produktionen kunde starta planenligt sommaren 1915. Med tillkomsten av Hallsta pappersbruk blev Holmens Bruk Sveriges största producent av tidningspapper. Redan år 1917 installerades en tredje pappersmaskin. Efter turbulensen under det första världskriget med de sista årens avspärrning kom produktionen igång på allvar. År 1921 var Holmens totala produktion 48 000 ton varav Hallsta svarade för 27 000 ton. Hallsta var därmed landets näst största enskilda pappersbruk efter Kvarnsveden och brukets maskinjättar tillhörde Europas största.
Att anlägga en för sin tid jättelik anläggning i en närmast jungfrulig bygd var onekligen ett vågspel och ett hisnande äventyr. Hallstavik låg långt från större samhällen och infrastrukturen var så gott som obefintlig med undantag för Skebokajen och industrijärnvägen till Skebo bruk. Allt måste byggas upp från grunden. Förutom fabriken gällde det bostäder för de anställda, skola, affärer och andra samhällsfunktioner. Yrkeskunnig arbetskraft gick inte att få i närområdet utan arbetsstyrkan fick rekryteras från hela landet. En kärntrupp på ett 40-tal arbetare kom från Holmens pappersbruk i Norrköping i juli 1915 och de fick ett flyttningsbidrag på 100 kronor för gifta och 30 kronor för ogifta. I övrigt kunde personalbehovet fyllas genom att bruket erbjöd löner över genomsnittet.
När den första kontingenten arbetare anlände från Norrköping var de så kallade ”rödvillorna” färdiga med fyra förmansbostäder i enfamiljshus och 29 arbetarbostäder i tvåfamiljshus samtliga i trä. Det var framför allt två arkitekter som kom att påverka samhällets utformning nämligen John Åkerlund som bland annat gjort sig känd som arkitekt för Sigtunastiftelsens märkliga anläggning i Sigtuna och Folke Bensow. Samhällsbyggandet i Hallstavik fortsatte i snabb takt. Mellan 1915 och 1925 uppfördes ett 50-tal hus, nu i tegel, och under 1920-talets andra hälft kom egnahemsbyggandet igång.
Hallsta idag Hallsta pappersbruk har sedan starten 1915 genomgått en kontinuerlig utveckling fram till våra dagar, både vad gäller tekniken och storleken på anläggningarna. Idag har bruket fyra pappersmaskiner och dagens produktion på 795 000 ton år skall jämföras med 1921 års siffra på 27 000 ton. För närvarande har dessutom företaget påbörjat en planering för en fortsatt utbyggnad. Även om Hallstaviks näringsliv med tiden har blivit mera differentierat är fortfarande Hallsta pappersbruk med sina ca 900 anställda den helt dominerande faktorn i samhället. Därmed är Hallstavik det enda kvarvarande exemplet i Stockholms län på ett levande svenskt brukssamhälle av klassiskt snitt.
Ur Företagshistoria 2007:1
Text: Jan-Bertil Schnell är f.d. länsantikvarie och har skrivit flera böcker om industrihistoria.
Dela med dig av dina tankar