Hur nytt är begreppet CSR?

Över 135 år med Corporate Social Responsibility? Så många år finns väl ändå inte i det ämnet. CSR har ju bara funnits på agendan (som det heter i moderna globala sammanhang) ett tiotal år.

Själva den anglosachsiska termen indikerar ju hur nymodigt det är. Men som vanligt tvingas man konstatera att inget är nytt under solen, att allt har sin historia och att kunskapen om denna ger det som nästan är viktigast av allt: aha-upplevelser.

Tjocka relationer på bruken

De första större företagen i Sverige var bruken på 1800-talet. Med dem kom ett tydligt socialt ansvarstagande. Problemet med det var att det var så patriarkalt. Brukspatronerna hade ganska små möjligheter att påverka villkoren för sina ofta konglomeratliknande verksamheter. Teknikgraden var låg, liksom rörligheten bland de anställda. Arbetsgivare och anställda följdes åt från vaggan till graven, på arbetet och på fritiden. Relationerna var vad Hans de Geer, professor och senior advisor vid Centrum för Näringslivshistoria, kallar ”tjocka” och arbetsgivarens ansvar tydligt.

När sedan arbetet industrialiserades och marknaden blev friare tröttnade arbetstagarna på beroendet av ägarnas patriarkala välvilja. De ville inte få sig tilldelade bostäder och vedsäckar. De ville ha lön, tydliga arbetsvillkor och möjlighet att byta jobb.

”Hell fare”

Fil. dr David Östlund från Stockholms universitet, fördjupar skildringen av brytningen med den patriarkala synen, illustrerar med begreppet ”hell fare” som anspelning på problemen med ”well fare”, myntat av en amerikansk fackföreningsledare. Med tryggheten i bruksandan hade också följt maktlöshet. Den ville industriarbetarna komma ifrån.

I USA manifesterades det tydligt i strejken vid Pullmanverken 1894 i mönstersamhället Pullman, då ägaren blev mäkta förvånad över att han inte hölls räkning för sin välvilja.

I Sverige, och på många andra håll, ledde omvandlingen från agrar- och bruksland till exportnation i vardande till en period av strejker och stora motsättningar på arbetsmarknaden. Motsättningarna var hårda, påpekar Anders L. Johansson, fil. dr och tidigare generaldirektör för Regeringskansliet.

Det var mot bakgrund av dessa hårda motsättningar och behovet av att komma till rätta med dem, som arbetsgivarna och facken skrev på det så kallade Saltsjöbadsavtalet 1938, vilket för övrigt skedde på Blasieholmen i Stockholm och inte i Saltsjöbaden. Man hade då inte haft ett centralt avtal sedan storstrejken 1909. Saltsjöbadsavtalet reglerade bland annat stridsåtgärder och kom att bli prejudicerande. Det ledde till färre konflikter mellan parterna på arbetsmarknaden.

En som hade drivit på för att få parterna att komma till skott var Sigfrid Hansson, redaktör på LO-tidningen och bror till statsminister Per-Albin. En orsak till att modellen fungerade så länge var att de socialdemokratiska regeringarna var så ”pigga på att kränga reformer”, som Anders L. Johansson uttrycker det.

En unikt svensk modell alltså, med en unik arbetsfördelning mellan företag, fack och politiker som byggde på att arbetstagarna litade på att företagen var ansvarfulla för att det var lönsamt för dem och på att politikerna tog det sociala ansvaret. En balansakt, helt enkelt.

Facken i bakvattnet?

I dag är förutsättningarna helt andra. Företagen har blivit sant internationella, det vill säga de exporterar inte bara utan köper in, tillverkar och forskar numera också utanför Sverige, i många fall på orter spridda över hela världen. Dessutom ägs de ofta av stora utländska fonder, och i den mån de ägs av svenskar så styr dessa utifrån samma logik som de utländska ägarna.

Detta har komplicerat ansvarstagandet betydligt. Företagen kan inte längre luta sig mot att svenska politiker reglerar och kontrollerar villkoren för deras arbetskraft. Eller att de kan göra upp om nedläggning och industristöd tillsammans med ägare som Wallenbergs eller Volvos mäktige chef på 1970- och 1980-talen, Pehr G. Gyllenhammar, och socialdemokratiska ministrar.

Nu ansätts företagen av krav på formell ägarstyrning, ”corporate governance”, från fonderna, och socialt ansvarstagande när det gäller arbetsrätt och miljö av ett antal NGO som Amnesty, Greenpeace och Friends of the Earth. Kraven levereras ofta via media som tacksamt dramatiserar frågorna. Kvar finns dessutom alla de andra intressenterna: de anställda, politikerna, de röstande och så vidare.

De fackliga organisationerna har hamnat i bakvattnet i den här konkurrensen, menar Hans de Geer.

Anders L. Johansson anser att en av orsakerna till att den svenska modellen varit ur bruk i några decennier var att 1970-talet blev så turbulent. En annan var kanske, enligt honom, det faktum att socialdemokraterna så hårt drev kraven på löntagarfonder, ett sätt att kompensera sig för att man hade avstått löneutrymme.

Damma av svenska modellen?

Sedan tog institutioner som Riksbanken och EU under en tid hand om stabilitetsskapandet och vi invaggades i tron att den svenska modellen inte längre behövdes. Nu är det kanske åter dags att damma av den, menar Anders L. Johansson och knyter an till före detta statsminister Fredrik Reinfeldts och S-ledare Mona Sahlins diskussion om den svenska modellen i en partiledardebatt år 2008.

Fast med dagens villkor för företagande, ”license to operate”, så undrar man litet över hur stort utrymmet är för en specifikt svensk modell, i alla fall som ersättning för CSR-arbete i globala företag. Kanske är det inte längre så stort för det ”kontraktuella” förhållandet heller, även om Anders L. Johansson menar att han inte tror att fall som t.ex. Vaxholm med låga löner till lettiska arbetare skulle förhindra en svensk modell.

Marcus Wallenberg möter en anställd på Atlas Copco i Sickla vid invigningen av en ny verkstad, 1961. Atlas Copcos bildarkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Hur som helst har arbetet med CSR i de svenska företagen tagit fart på allvar ungefär från millennieskiftet, berättar fil. dr Karolina Windell från Uppsala universitet. Det var då någon gång som den nya sortens ansvarsfrågor hade blivit tydliga med globaliseringsprotester, nya riktlinjer – inte minst från FN – och stora företagsskandaler som Skandia och Enron i fondägandets spår. I dag arbetar en mängd akademiker, konsulter, CSR-chefer och CSRI-analytiker (ur placerarsynpunkt) med hur företagen ska ta socialt ansvar.

Det är ett ganska långt steg från den svenska modellen som sköttes i korporativ anda i förhandlingar mellan parter, var nationell, producentorienterad och överlät det sociala ansvarstagandet till politiker.

Frankrike ville lära av Sverige

Men den svenska modellen var viktig på sin tid. I juli 1938 reste svenska fack- och arbetsgivarrepresentanter ned till Pontigny i Frankrike, den tidens ort för intellektuella högdjur. Det var franska arbetsgivare som bjudit ned dem för att berätta om det ovanliga och fantastiska samförstånd som uppnåtts i Sverige mellan arbetsgivarna och facken.

Ett sådant ville man uppnå i Frankrike, som var svårt härjat av konflikter och vars grannar nu alla var diktaturer. Någon fortsättning blev det dessvärre inte då kriget bröt ut. Men Sverige klarade sig, liksom den svenska modellen.

Dags för en ny svensk modell?

Det var bland annat på grund av den svenska modellen som det tog så lång tid innan den anglosachsiska synen på företagens ansvar, corporate social responsibility, trängde sig in i de svenska företagen. Men nu, med globala företag och ett globalt fondsamhälle, är den här och utrymmet för det specifikt svenska har krympt betydligt – kanske är det dag för en ny svensk modell?

Ur Företagshistoria 2008:4.

Text: Torun Nilsson är civilekonom och har i två decennier varit företagsanalytiker och reporter på tidningen Affärsvärlden – under 80-talet även redaktionssekreterare. Numera skriver hon böcker och artiklar för bolaget Fagerfjäll & Nilsson.