Kläder som ger trivsel

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1953:9 – 10 (årgång 27)

Den är alla tiders, säger chaufför Erik Morell uppskattande om sin nya NK-uniform. Och alla hans kolleger väntar otåligt på att själva få dra på sig de nya eleganta gråblå kläderna.

Herr Morell fick starta några veckor tidigare med en ”provuni­form” för att man skulle få en uppfattning om hur den är i prak­tiken, innan den blivit den enda och allmänt vedertaga uniformen för NK-chaufförerna och övrig distributionspersonal ”på sta’n”.

Det ligger mycken samlad sakkunskap bakom de nya uniformerna. Hela expertisen på NK:s Herrsida har varit inkopplad på den och särskilt ateljéchefen, ingenjör Ragnar Björkman, har lagt ned myc­ket tid och intresse för att i samråd med direktör Stig Bruun och herr Gunnar Törner få fram bästa möjliga uniform ur såväl prak­tiska som estetiska synpunkter. Framför allt ville man ha en uni­form, som dess bärare kan trivas med, den skulle med andra ord innebära ett plus till NK-anställningen. Vem kan bättre säga vad en yrkesman trivs med än han själv? Därför har även fyra chauf­förer av olika kategorier tillfrågats och fått yttra sig om de för­söksmodeller, som kom fram på ett tidigt stadium. Resultatet har som sagt blivit de nya nu färdiga uniformerna, sydda som moderna civiluniformer med nedvikt krage och faststickad slejf i förstklassig blågrå diagonal.

Mössorna är i samma material. De har föranlett särskilt livlig diskussion, eftersom det tidigare kommit fram så tydliga önskemål om att skärmmössan skulle ersättas med en båtmössa. När det kom till kritan röstade dock nästan alla för skärmmössa. Ett bra förslag, som kommit fram från chaufförernas sida, är kraftiga förkläden för att skydda uniformerna under lastningsarbete m. m. Dylika har också sytts upp.

Nu blir distributionspersonalen alltså lika välklädd som hisskon­duktörerna varit, sedan de inför 50-årsjubileet för 1½ år sedan fick sin nya klädsel. Eftersom även bilparken moderniserats i stor ut­sträckning har NK:s representation ”på sta’n” undergått en stor för­ändring. Ingen torde väl komma att sakna de gamla chaufförsuni­formerna, som numera tillhör en gången tid och närmast erinrar om de gamla landstormsuniformerna. De såg mycket nobla ut på sin tid men smaken förändras ju och deras bärare har nog inte trivts med dem riktigt, framför allt för kragens skull men också på grund av den högblå färgen och inte minst av att de varit så tjocka. Det senare har sin förklaring framför allt i att uniformerna kom till på en tid, då bilarna inte var så varma som nu. Från början använde man sig t. o. m. av kappor och stora kraghandskar, när kylan satte in som värst.

De nya här presenterade uniformerna är avsedda för vinterbruk och kompletteras liksom tidigare av särskilda sommaruniformer. Nya sådana, utförda av gråbrun twills, togs i bruk i våras, efter att ha sytts upp framför allt förra sommaren. De 70 nya vinter­uniformerna började f. ö. att sys den 17 juni i år.

Meningen är nu att alla skall ta vinter- resp. sommar-uniformen i bruk på en och samma dag, efter besked från Direktionen och att man i fortsättningen inte skall se något av den blandning, som hit­tills förekommit, beroende framför allt av brist på vissa plagg.

Tack för att Ni är rädda om kläderna, säger direktör Bruun…

När direktör Bruun intervjuades om den nya uniformen, sade han att han gärna ville ge alla dem som får arbetskläder genom NK, antingen det gäller uniformer eller arbetsrockar, en eloge för att kläderna pli. det hela taget vårdas väl. Vilket han givetvis hop­pas skall bli förhållandet även i fortsättningen – och om möjligt i ännu högre grad, när det nu finns nya, prydliga, trivsamma klä­der att vårda sig om.

Ett besök i Beklädnadsförrådet vid Distributionen

gjorde vi för att ta en titt på den nya uniformen, eftersom den ännu inte tagits i allmänt bruk, när detta skrives. Där – d. v. s. in­vid distributionshallen – har som bekant herr Anders Bernhard Björngård mottagning kl.9 – 10 och 13 – 14 och sköter med aldrig svikande gott humör det ca. 100 000 kr. värda lagret, dit stör­sta delen av den manliga personalen, som firman består arbets­kläder, har att vända sig.

Där finns t. ex. 150 vinteruniformer, 250 sommaruniformer, 800 lagerrockar, 500 svalrockar, 75 skinntröjor, 100-talet skjortor och blusar. Där finns även 16 kompletta manliga och 20 kvinnliga uni­former att användas vid parad på Svenska Flaggans Dag och i andra representativa sammanhang, där finns uniformer för de kvinnliga hisskonduktörerna, där finns trätofflor – men där finns inte en sak, som herr Björnhård också har ansvar för, nämligen jultomte­skägget. Det finns på Pälsförvaringen.

Det är trångt på Beklädnadsförrådet. Men det är systematiskt välordnat och herr Björnhård vet precis var han har allting, både klädesplagg och kort på de 35 chaufförerna, 27 manliga och 9 kvinnliga hisskonduktörerna. Vartenda plagg redovisas nämligen i ett register och där står noga antecknat vad var och en fått ut, t. ex. för en chaufför på sta’n: Kavaj, byxor, väst, mössa, regn­krage, skinntröja, portmonnä.

När ett plagg blivit smutsigt eller slitet byts det ut hos herr Björnhård. En gång i veckan har han en sändning till kemiska tvätten och när den kommer tillbaka går han noggrant igenom varje plagg. Principen är f. ö. att ingen får ett klädesplagg, som någon annan använt, utan att det först tvättats. Enda undantaget är skinnjackor. Fläckuttagning, lagning och pressning ombesörjes av fröken Hanna Nyberg på T 22. ”En väldigt duktig flicka, flyhänt och alltid hjälpsam”, säger herr Björnhård.

Utom kläder har herr Björnhård hand om de förlorade effekter, som efter det reglementsenliga året hos polisen kommer till baka till NK och säljes till intresserade .NK-anställda. Han har även inlåst hos sig Skytteklubbens gevär och ammunition. Han är nämligen bl. a. intresserad medlem i klubben ”men jag kan inte skjuta själv, det duger inte ögonen till längre”, säger han. Men säkert har herr Björnhård kunnat hantera en pistol i sina da’r! Åren 1926-29 var han nämligen uppsyningsman vid ett guldfält i Colombia, Sydame­rika. Där fick han bevaka 500 negrer som vaskade guld och utom honom var där bara tre vita – men med andra uppgifter. Arbetet bjöd ju på en hel del spänning men inga farliga intermezzon in­träffade. ”Det var bra betalt, 300 dollar i månaden, allt fritt, mat, husrum, uppassare och tvätt, men efter två år skulle jag få sex månaders semester med fri resa hem till Europa”. Sejouren avbröts dock genom att herr Björnhård blev svårt sjuk i malaria och när han väl kommit tillbaka till Sverige sökte han sig så småningom till NK, där han tidigare arbetat på Porslinslagret åren 1912-26.

Jag försöker hålla masken och se glad ut, även om något går mig emot, det är en av mina enkla levnadsregler, säger herr Björnhård. Och så tänker jag ofta på en sak, som en gång en indier i Panama sa’ till mig, när vi satt och språkades vid : ”Det träd Du har skugga av, det skall Du hålla i ära”

Det är ord, som många kunde ha bra av att tänka pl. Det lig­ger ofta mycken levnadsfilosofi bakom ett glatt ansikte och det är nyttigt för vem som helst att veta vad som hjälper den glada ar­betskamraten att vara så lättsam och trevlig trots de bekymmer, sorger eller bakslag som alla får sin beskärda del av.

Och så går vi till förrådet på 5 tr.

Ett glatt ansikte möter oss också på Beklädnadsförrådet för lät­tare vitvaror, beläget på 5 tr. i närheten av Belysningslagret. Där härskar fru Ruth Lundgren över tusentalet livsmedelsrockar, ca. 75 rutiga bagarbyxor, nära 300 elevrockklänningar, rockar för kvinn­liga anställda, 650 rullhanddukar och 7 000 dammhanddukar av alla de slag.

– Jag tycker det är skojigt med ungdomarna, säger fru Lundgren, som tydligen själv är ung i själen. Hit är de alltid välkomna och jag tycker bara att det är uppiggande att prata med dem. Men, tillägger hon eftersinnande, det kanske är för att de inte är här så länge. Ungdomarna, liksom livsmedelspersonalen, byter rockar kl. 10-12 och 2-3, sedan kommer »ungarna», som jag i allmänhet brukar kalla dem, igen kl. 5-6 för att byta handdukar. Då är här liv i luckan skall jag säga och ingenting tycks vara så roligt, som ifall min medhjälperska fru Tillan Broman eller jag råkar räkna fel på antalet. Regeln är ju att en smutsad handduk skall lämnas i utbyte mot den rena och nog händer det att de försöker en del fiffel om den kommit på villovägar. Det är nog som i det militära. Och hade jag lämnat ut en handduk utan ersättning varje gång någon sagt: Dom har tagit min handduk, då hade jag väl ingen kvar vid det här laget.

Fru Lundgren är mäkta stolt över de ljusa, luftiga lokaler, dit hen­nes ”linneförråd” flyttade för c:a 2 år sedan. ”Bästa lokalen i hela huset”, säger hon själv, ”här trivs både människor och blommor!” Obs. de runda hålen till höger, där tvättsäckarna spänns fast tomma. Sedan de fyllts tagas de loss och knyts om upptill. Herr Wallstigs patent!

– Här lämnas ut 800-1.000 handdukar per dag, 20-100 vita rockar beroende på veckodagen, konditorbyxor lämnar jag in på själva avdelningen för att de skall kunna ,bytas direkt. Allting lig­ger överskådligt sorterat i de utmärkta skåpen och åt många, sär­skilt sedan många år ordinarie personal på livsmedel, märker vi rockarna, så vet man genast att de passar och är snygga. För det är ju så att man är särskilt rädd om det som är ungefär söm ens eget. Men jag vill absolut inte klaga. På det hela taget sköts plag­gen bra. Om det finns något svart får, så sjunger jag ut och talar om hur det egentligen skall vara och sedan brukar det bli bra. Ja, det är en sak, som många har svårt att förstå, det är att vi inte tycker om att få våta handdukar. Det är för att vi inte har någon möjlighet att torka tvätt i våra utrymmen. Vi skickar i väg minst 7, ofta 8 -10 säckar med tvätt varje eftermiddag till Nordiska Tvätten och den betalas ju per vikt. Eftersom en våt handduk som bekant väger mer än en torr, är väl vårt önskemål ganska natur­ligt, säger fru Lundgren och vi instämmer med henne.

Det är olika hur lång tid en rock skall användas, beroende p[ arten av arbete. Personalen på Fiskavdelningen får byta en gång om dagen, eleverna bär i allmänhet sina 14 dagar.

I detta sammanhang vill vi passa på att nämna, vad herr T. Wallstig berättade vid ett samtal, nämligen att man intervjuat några flickor för att få höra deras åsikter om rockarna. Företagets önskan är givetvis att alla skall vara så enhetligt klädda som möjligt ( där­för är ju också alla rockarna lika, antingen gröna eller beige) men ungdomarnas strävan förefaller till stor del vara att göra sina roc­kar så individuella som möjligt, antingen det nu gäller att knäppa endast en eller två knappar eller att rulla upp ärmarna mer eller mindre. Den lediga stilen, som ibland verkar en aning slarvig, är ju just nu högsta tonårsmode. Men det hindrar inte att den som ansvarar för ungdomarnas klädsel i arbetet helst såge, att tonåring­arna lät sin individualitet få utlopp under fritiden. Och vuxna människor uppskattar inte halvknäppta kläder eller rockar med felanade knappar. Dylika bör var och en sy i själv när de faller bort. Ungdomarna ville nog, att man skulle taga hänsyn till mo­det, då man utformade rockarna. Detta låter sig dock svårligen göras, d[ ändamålsenligheten måste vara det förhärskande, när man tillverkar arbetsrockar, som skall användas i flera år. Några syn­punkter kom dock fram, som är värda beaktande. Vi U väl se om de kvinnliga eleverna så småningom kommer att uppträda i något förändrade rockar.

Ja, detta var ett och annat om NK-beklädnad i arbetet. Det har blivit en rätt lång artikel, varför det kan vara på tiden att sätta punkt. Nämnas bör emellertid att alla olika slag av plagg inte re­dovisats här. Men vi vill påminna om att Personalmatsalarna har ett eget förråd med rockar och handdukar, som sköts av fröken Ninni Blomgren och att såväl Parfymavdelningen som Hygieniska avdelningen och Raksalongen håller sig med egna rockar.

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1953:9 – 10 (årgång 27)