Kundråds-damer på skolförsäljningar

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan: 1954:7 (årgång 28).

Avslutningen i NK-skolan brukar varje år som bekant föregås av s. k. provförsäljningar. En morgon äger några fingerade för­säljningar rum med erfarna NK-ister i rollerna både av kunder och försäljare, en annan morgon får eleverna själva ”leka” både kö­pande och säljande part, varpå det hela diskuteras gemensamt allom till lärdom och ibland till varnagel.

I år hade man vänt sig till några personer som inte tillhör NK men har stort intresse för och kännedom om företaget, och bett dem fungera som kunder på första demonstrationsförsäljningen. Det var två damer ur NK:s Kundråd, vilka funnits med där sedan detta startade för tre år sedan men nu drar sig tillbaka från den upp­gift de fyllt med sådant intresse och till stor nytta för NK-fruarna lrja Espersson och Margareta Hald. En herre ville man också ha bland kunderna och det blev redaktör Sten Paulsen, som så länge NK-tidskriften Stil utkom, var dess redaktör.

Fru Jrja Espersson som kund på Porslinsavdelningen hos fru Ellen Mannerstedt.

Flera herrar från NK:s ledning följde försäljningarna, nämligen direktörerna Björklund, Brunn och Heldtander samt herr Lagraeus. Dessutom byråchefen Knut Ramstedt från Yrkesinspektionen. Under kritiktimmarna kom det ideligen fram en sak, som glömts bort, och som man inte kan påminna om nog ofta: Fråga efter kontobricka!

I anslutning till dessa försäljningar har Rullan frågat:

Vad tycker kundrådsdamerna efter tre år om NK:s försäljare?

Fru Hald svarar:

NK:s expediter är väl varken bättre eller sämre än andra. Där som inom alla områden, exempelvis kundkretsen, finns ju både skickliga, sympatiska och kunniga människor s1lväl som motsatsen. Man kan nog i alla fall med en viss rätt säga, att NK genom sin storlek, sin massförsäljning och sin aldrig sinande ström av stam- ­och strökunder och »besökare» lider av storstadssjukan, en sjuka som kanske går över, när Stockholm verkligen blivit en storstad och accepterat det. Man saknar den personliga kontakten, non­chalansen för medmänniskan är lite för stor, man längtar helt en­kelt efter det bästa i småstadens naturliga intresse för människan.

Nu när vi t. o. m. fått en ”konsumentupplysningsminister” önskar man att expediten verkligen skall få en ökad yrkesstolthet och yrkesambition. Den oerhört viktiga förmedlande kontakt mellan producent och konsument som expediten ombesörjer, borde väl hos människan på den posten skapa den medvetenhet om sin egen be­tydelse som i sin tur skapar balans, så att vi slipper både den gamla tidens fjäsk och kryperi och den senaste tidens nonchalans och överlägsenhet, som ibland ger en den känslan att expediten inte känner sig tillräckligt ”fin” om den behandlar en kund väl. Önskemålet: Kunskap, saklighet och vänlighet i förening som skulle göra förhållandet kund-expedit närmast idealiskt.

Fru Espersson säger:

Jag är imponerad av NK-ledningens villighet att ta kritik och dess förståelse för kundens problem. Det har varit roligt och sti­mulerande att sitta med i NK:s kundråd och det har faktiskt känts som en uppgift av värde och nytta för både NK och kundkretsen. NK:s ledning vill alldeles tydligt att NK-kunden till varje pris skall trivas och vara nöjd. Själv har jag lärt mig trivas här men det har faktiskt tagit nästan de tre lr, som jag varit med i kund­rådet. Förut tyckte jag aldrig att jag möttes av det rätta intresset och ansåg att försäljarna i allmänhet inte tog tillräckligt mycket initiativ, men framför allt saknade jag vänlighet och personlig omtanke. Det är nog inte så att jag bara blivit van vid NK, jag tror att försäljarna förändrats till det bättre. I vår har jag nästan bara råkat ut för glada, vänliga och materialkunniga försäljare – även bland ungdomar. Personligen tycker jag om ungdomen av i dag, naturligheten, öppenheten, den friska viljan.

Nu låter jag ganska kritisk och det är jag medveten om. Men är det inte just kritik som redaktören efterlyser, positiv kritik?

Vad jag själv sätter högst är kunnighet och vänlighet. Kunden får förtroende för en kunnig person. Men hur blir en försäljare kunnig? Ja, först och främst beror det väl på avdelningschefen. Han har där en stor uppgift att fylla i det dagliga arbetet. Den utbildning som NK består i skolan är ju utomordentligt värdefull och jag tycker att de unga kan inte vara nog tacksamma för den möjligheten och för att NK tar bort de värsta stötestenarna för dem. Men för att bli en verkligt duktig försäljare miste man också ta egna initiativ till utbildning, man måste läsa, studera omvärlden, gå på museer, tala med kunniga människor och lära sig lyssna. En klok försäljare kan lära sig mycket genom att lyssna till vad kun­der med erfarenhet och omdöme har att säga. Och genom att dis­kutera med sina arbetskamrater. F. ö. borde väl varje avdelning vara försedd med facklitteratur, är den det? Icke minst när det gäller möbelstilar förefaller det mig som om den unga generationen är mycket dåligt orienterad.

Det där med att kunna lyssna är oerhört värdefullt i alla situa­tioner, icke minst när det gäller reklamationer. Om jag köpt något som blivit misslyckat, så är det första jag begär, att expediten skall lyssna på vad jag har att säga, enbart därigenom skapar hon good-will för firman. Har den skapats så är det sedan så mycket lättare att acceptera att jag ev. har fel. Jag vill ha en känsla av att expediten förstår mig, även om hon inte kan ge mig rätt.

Även en herre demonstrationsköpte och det var herr Sten Paulsen, redaktör för Stil så länge den gavs ut. Försäljare: Lars Eriksson, LB.

Ett mycket allmänt fel på NK tycker jag nog är den skillnad i behandlingen, som följer med olika klädsel. Jag har själv så många gånger konstaterat hur olika det är om jag har päls eller ulster.

Ett uttryck jag inte tycker om är ”det är så billigt som hittat”. Jag vill själv bestämma vad jag anser vara billigt. Och det är ofta inte detsamma som försäljare pli NK anser. Det är förvånansvärt, att priset för många försäljare inte tycks spela någon roll. Det verkar som om man inte hade sinne för pengar. I själva verket är det ju i allmänhet så att kunden framför allt fäster sig vid priset och om det är skäligt, det framgår vid samtal med vänner och bekanta.

Och så till sist: Driv inte på en försäljning utan låt kunden tänka i lugn och ro, i synnerhet när det gäller större saker. Låt t. o. m. kunden eventuellt gå, har hon (eller han) bara blivit vän­ligt behandlad så kommer hon igen.

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan: 1954:7 (årgång 28).