Det är förmodligen inte alla som vet att det var tidningsmannen Lars Johan Hierta som startade Liljeholmens stearinljustillverkning, Sveriges första leverantör av ljus som varken osade, rök eller rann.
Dååtidens ljus av talg eller vax var antingen för dåliga eller för dyra, och stearinet beskrevs som ett helt nytt ”lysämne”, framtaget efter mödosamma separationsprocesser av olika fetter (en upptäckt som tillskrivs den franske kemisten Michel Eugène Chevreul).
Det var på en resa till London som Hierta för första gången fick se vackert brinnande stearinljus och blev så betagen att han två år senare, 1839, körde igång en egen liten tillverkning på hemmaplan. Hans kompanjon blev den unge kemisten Johan Michaëlson, och platsen var Liljeholmen i Stockholm.
Ljusen såldes till de bättre bemedlade i staden, och på fabriksgolvet stod dalkullor och arbetade. Kullor och masar sökte sig ofta till huvudstaden för att jobba under årets mörka månader, och just därför var det inte alls ovanligt med en Ris Brita eller en Myr Anna som vekfläterska.
Försäljningen gick trögt till en början, svenskarna var vana vid sina vaxljus och talgdankar, och över huvud taget ansågs levande ljus vara en lyxvara. Men så snart tillverkningsprocessen blev bättre och ljusen billigare, sköt försäljningen i höjden och man flyttade företaget till Danvikstull.
På Stockholmsutställningen 1897 hade Liljeholmens goda kvalitet redan uppmärksammats och prisats utomlands, och nu tog man i för fulla krafter och ställde ut ett 23 meter högt kronljus med en diameter på över två meter. Ljuset placerades i en stake av tegel, stor nog att kunna bedriva försäljning inuti och även inhysa en miniatyr av fabriken. ’
Efter den första tidens uppgång kom nerförsbacken i form av gas- och elanvändning. Levande ljus var omodernt, hellre en bra fotogenlampa om plånboken inte klarade elektrisk magi. Och det är klart, den som hukat och kisat hela sitt liv framför en fladdrande eldslåga med sin bibel, sitt broderi eller sin bondepraktika fick nog brått att byta ut den skrala ljuskällan så fort något annat alternativ fanns inom räckhåll.
För att rädda företaget började man tillverka bland annat smörjolja till Statens Järnvägar och klarade på så vis livhanken till 60-talets återinförande av stearinljus som mysfaktor i hem och offentliga lokaler. Numera ligger fabriken i småländska Oskarshamn och är en av cirka 130 kungliga hovleverantörer.
Ur Företagshistoria 2015:4
Författare: Katarina Danielsson/Mustang Media. Bildkälla: Liljeholmens Stearinfabriks arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Texten tidigare publicerad i boken Svenska Klassiker – små historier om stora framgångar. Utgiven av Historiska Media, 2014.
Dela med dig av dina tankar