Vid tiotiden på kvällen den 3 augusti 1962 avfyrades den sista salvan på den italienska sidan av bygget av Mont Blanc-tunneln. De italienska arbetarna hade då nått fram till mitten av dåtidens längsta vägtunnel. Deras franska kollegor skulle nå fram ett par dagar senare.
När den allra sista salvan avfyrades den 3 augusti, blåste den ur 112 hål bort 220 kubikmeter berg. Detta historiska ögonblick firades med två kanonskott utanför tunneln när borrarlagen kommit ut från berget. De italienska arbetarna hade nu borrat sig 5 800 meter in berget, 2 000 meter under kammen på det 4 800 meter höga berget.
Arbetet med Mont Blanc-tunneln hade inletts tre år och sju månader tidigare. Men det var i augusti 1958 som kontraktet mellan Atlas Copco och den italienska entreprenören Società Italiana per Condotte d’Acqua undertecknades.
The Swedish Method på italienska sidan
På den italienska sidan bedrevs arbetet med Atlas Copcos knämatade bergborrmaskiner av typ Lion med Sandvik Coromants bergborrar – enligt The Swedish Method. En teknik där hörnstenarna utgjordes av lätt bergborrmaskin, knämatning och borr med hårdmetallskär. En svensk borrmästare fanns ständigt på plats. En av dem som följde bygget på nära håll var ingenjör Gösta Fogelström, chef för Projektbyrån på Atlas Copco.
Arbetet från den franska sidan utfördes i stället med tyngre amerikansk utrustning. Men där var förutsättningarna helt annorlunda – berget var där nästan uteslutande av granit. På den italienska sidan var den geologiska strukturen betydligt mer oförutsägbar. Berget bestod omväxlande av granit och andra bergarter som kunde vara synnerligen spröda. Därför var man tvungen att kunna anpassa sig efter förhållandena. Detta var möjligt med de behändiga och flyttbara svenska maskinerna på cirka 30 kilo.
Ständigt nya problem att lösa
När borrningarna på den italienska sidan inleddes i januari 1959, stötte man först på skiffer vid mynningen i Entrèves. Efter 370 meter fick arbetarna avbryta på grund av vattenflödet. I april samma år inträffade ett stort ras som förstörde borrplattformen. Berget var bemängt med kalk och lera och längre fram med den skifferartade bergarten mylonit, som är så lös att man kan smula sönder den mellan fingrarna. Först i januari 1960 stötte italienarna åter på fast berg. Men svårigheterna bestod.
Det var inte bara bergarterna som ställde till problem under arbetets gång: ras och enorma vattenmängder från underjordiska floder avbröt eller försvårade drivningen ständigt. Ibland vågade arbetarna bara gå fram med en trång takortstunnel (takorten är den övre delen av en tunnel eller ett bergrum som sprängs först), ibland med reducerad sektion allt efter bergets beskaffenhet. Den genomsnittliga arbetstakten var ungefär fyra salvor per dygn.
I början av december 1961 strömmade vattenmassor in i tunneln och hotade att dränka allting. 1 200 liter vatten per sekund forsade in, men efter en heroisk insats lyckades man stoppa tillflödet. Stenar lossnade och hotade att krossa både människor och maskiner. Natten till den 6 april 1962 inträffade dessutom ett fruktansvärt snöskred i närheten av tunnelöppningen. Tre arbetare omkom och ett trettiotal skadades. De materiella skadorna blev också stora.
Det var först under det sista året som de geologiska förutsättningarna började bli mer stabila på den italienska sidan. Då lyckades arbetarna avancera i rekordtakt: på sju månader avancerade de 2 059 meter. Månadsrekordet slogs i februari när de italienarna arbetarna avancerade 256 meter.
Den färdiga tunneln mellan Chamonix i Frankrike och Entrèves i Italien var vid den tiden världens längsta. Den kom att bli 11 600 meter lång och sju meter bred, och minskade avståndet mellan Paris och Rom med 15 mil.
Dela med dig av dina tankar