NK: Fröken Geist tar avsked

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1937:6 (årgång 11)

Lämnade NK med pension den 1 maj

”Ett ruschigt fruntimmer” låter kanske inte så vackert men är ett vackert epitet. Det skvallrar om att personen ifråga har förmågan att uträtta en hel del, att ha mycket omkring sig och att ”göra undan” det. Fröken Elma Geist är just sådan. Under de närmare 18 år hon varit chef för Gosskonfektionen, har hon lagt i dagen en enastående aktivitet och skött sin avdelning på ett utomordentligt sätt. Fröken Geist har dessutom haft – och har – andra järn i elden. Hon har varit med och bildat Riksförbundet för Affärsanställda och arbetat upp det till vad det i dag är, en sammanslutning på 3 á 4.000 medlemmar. Fröken Geist är numera dess ordförande och samma befattning bekläder hon i Stockholms Kvinnliga Expeditförening. Det är inte litet energi och intresse fröken Geist ned, lägger på att främja dessa föreningars ideal, att skapa bättre förhållanden för de många inom expedityrket, som ej ha samma förmåner som NK:s personal. Och nu har stunden kommit då hon helt och fullt kan ägna sig åt de uppgifter, som finnas på detta område. Den 1 maj avgick fröken Geist med pension från NK. I hennes fall betyder pensioneringen icke ett tillbakaträdande för att njuta ”ett välförtjänt otium”. Hennes vitalitet, arbetslust och brinnande intresse för vad som rör sig omkring henne ha därigenom endast blivit koncentrerade på en uppgift. Och det kan man nog säkert förutsäga, att det kommer att dröja många år, innan fröken Geist får anledning tänka på att draga sig tillbaka till hemmets lugn och ro.

Vid fröken Geists avgång hade avdelning GD samt några av de äldsta i gården på GC anordnat en trevlig fest på Stallmästaregården till hennes ära med ty åtföljande tal, blommor och presenter. Här nedan tar fröken Geist genom Rullan avsked av NK.

”Hur känns det att lämna NK?”

Denna fråga har från alla håll haglat över mig och jag har icke kunnat giva något egentligt svar, ty man måste först vara helt avkopplad för att veta hur det känns. ”Visst är det skönt att få rå sig själv, men vi människor äro mer eller mindre vanevarelser och då man trivs med sitt arbete och med sin omgivning, med fyra ord trivs i NK, då är det och blir inte lätt att omplanteras, även om andra uppgifter vänta.

Jag ber först få framföra mitt tack till Chefen – Generalen för den förståelse och välvilja som han all­tid visat även den minsta kuggen i det stora maskineriet.

Jag ber även få framföra mitt tack till Direktionen och till min närmaste chef disponent Hedelius för förtroende och gott samarbete samt för den vänskap jag fått mottaga. Ett särskilt tack till alla skickliga medarbetare på avdelning GD för det goda samarbetet och för de värdefulla, angenäma minnena i både helg och säcken.

Till sist ett tack till alla kamrater i NK för presenter, strålande blommor och vänliga ord och för den stilfulla avskedsfest, som gjorde avskedet festligt och saknaden stor.

När jag tänker tillbaka på de 30 åren kan jag icke fatta vart de tagit vägen.
Min debut var på Stureplan i den s. k. ”Buren”, det var på Debiteringen. Av mina första kamrater finns endast fröken Karin Johansson kvar. Hon fick av ”Burligan” smeknamnet ”Kata J. arg som ett bi”.

Debiteringens dåvarande chefs, fröken Gertrud Sjöberg, namn garanterar för att arbetet var både intensivt och ihärdigt. Ibland långt in på nätterna. Men ”Burligan” hade humorns gudagåva, vilken satte piff på det hela och gjorde arbetet till en fest.

Min anställning på ”Buren” blev inte lång. En vacker dag flyttades jag till den s. k. ”Landsorten”. Landsorten hade tidigare haft herr Delang till chef.

En jul kom en order på sex fullskrivna dambrevpapper upptagande allt möjligt, som om personen skulle öppna ett NK någonstans nere i det mörkaste Småland. Jag måste ta hem och sortera upp och räkna ut ordern och slutsumman blev hör och häpna c:a 10.000 kr. Det var order som hette duga det, men var hon ”god” för det? I mitt stilla sinne tänkte jag: ”Hon har nog pippi.” Jag måste naturligtvis fråga högsta chefen, dåvarande direktör J. Sachs, om man vågade expediera så mycket. Han frågade mig, vad hon hette. Jag sade kundens namn: Han skrattade och sade: ”Fröken Geist, när hon köpt halva NK, låt…

(HÄR SAKNAS TEXT SOM KOMMER INOM KORT)

och förseddes med sidenband och blyertsanteckningar om vem som skulle ha det eller det paketet.

Den tredje och sista etappen blev 18 år på avd. GD. Ett synnerligen trevligt och rikt arbetsfält. Goda kunde!, trevliga leverantörer. Aven härifrån har jag att minnas manga roliga stunder med både mamma, pappa och ”killen”. Det mest spännande och kanske viktigaste ögonblicket i en pojkes liv är väl när skol, mössan med märket skall provas ut, då han vunnit inträde i storskolan. Det är nästan viktigare än vita mössan.

Till sist vill jag som i ett föregående nummer önska att NK:s rangplats som ett av de vackraste varuhusen i Europa icke distanseras.

Med hälsning

Elma Geist.

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1937:6 (årgång 11)

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.