NK: Liten orsak, stora verkningar…

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1938:8-9 (årgång 12).

”Obs.! Tiden!” stod det på den gula etikett, som försäljerskan klistrade på en paragonlapp. På andra sidan disken stod en ung dam tillhörande varuhusets kontorspersonal.

”Då finns paketet absolut säkert i G-porten klockan 5”, sade hon. ”Jag kommer att ha hemskt bråttom”.

”Jadå, jag ska skicka ned det genast”, blev det lugnande svaret. Klockan 2 minuter över fem rusade bemälda unga dam, som vi kunna kalla Ann-1farie, fram till herr Edlund i G-porten, slängde upp ett kvitto på bordet och snubblade fram orden: ”Fort, fort, snälla herr Edlund, jag har vansinnigt bråttom.”

Paketet fanns inte i G-porten. Herr Edlund försökte välvilligt ringa upp Expeditionen. Upptaget. Ringde avdelningen. Fick till svar, att varan skickats ned omedelbart efter det den köpts. Ann­-Marie hade fatt Ögonen fulla av tårar och visade tecken till an­nalkande hysteri.

”Bäst att kila ned i källaren och titta själv”, tänkte Ann-Marie.

Hon ”kilade” ned, fann paketet, pekade på den tydliga anvisnin­gen ”före kl. halv 5”, sade det var nedrigt att inte observera den, tog paketet och rusade i väg. Klockan var 5.12.

Klockan 5.15 var det sagt, att Ann-Marie skulle vara på Gustav Adolfs torg för att möta sin själs älskade och ett par vänner till honom, vilka tillsammans skulle bila till en familj långt ute på landet. De voro bjudna elit på födelsedagskalas och Ann-Marie hade fått i uppdrag att köpa födelsedagspresent. Tyvärr hade Ann-Marie en ful ovana att komma för sent. Den hade många gånger retat hennes Karl-Gustaf ”till vansinne”. Och senast sam­ma morgon hade han betonat, att hon fick fem minuters frist men hade hon inte kommit, när klockan var tjugo minuter över, reste de utan henne. Ann-Marie hann inte fram till dess.

Att ta tåg eller buss var inte möjligt. Att kosta på sig hyrbil, ansåg Ann-Marie sig inte ha råd med. Det var alltför lång väg. Följaktligen gick hon hem och grät, rasade över att hon blivit fördröjd utan egen förskyllan, tyckte livet var vidrigt, försökte ringa upp sin Karl-Gustaf och fick verkligen tag i honom. Men han ville inte höra på några förklaringar, sade endast att han hade nog av hennes ständiga förseningar och ringde av. Då fann Ann-Marie, att hon inte hade någonting annat att göra än att antingen begå självmord eller gå och lägga sig. Hon gick och lade sig samt grät sig till sömns.

Hennes Karl-Gustaf hade varit arg som ett bi, när klockan blev en kvart över fem. Han satte igång bilen, tittade på klockan och när visarna pekade på 20 minuter över, trampade han ned gas­pedalen och körde iväg, muttrande någonting om ”fruntimmer som inte kan passa tiden” och ”nu får det vara nog”. De med­följande goda vännerna undrade, om man ändå inte kunde vänta en liten stund till, i synnerhet som Ann-Marie skulle ha med sig födelsedagspresenten, men Karl-Gustaf menade att ”kom hon själv så hade hon ändå säkert glömt presenten” och därför så . . . En viss misstämning härskade i bilen men elen gav dock så små­ningom vika under elen härliga färden. Karl-Gustafs panna för­mörkades visserligen, när han fick lov att ursäkta och förklara för värdinnan, varför varken Ann-Marie eller någon födelsedags­present var med men i övrigt verkade han icke störande på det glada sällskapet. När Ann-Marie ringde upp, blev han dock irri­terad och sade ifrån på skarpen vad han tänkte om henne just då. Därefter var kväl­len förstörd för honom. Han var odräglig de återstående timmarna men vännernas glada lag lyckades nonchalera honom. Det lyckades dock icke de, som hade att göra med honom i hans arbete påföljande dag.

Karl-Gustaf hade en hel del folk under sig och många att göra med. Han kom inte ifrån sitt dåliga humör. Och dylikt har en otrolig förmåga att sprida sig i vida cirklar. Det blev en riktig vantrevnadsdag. Ann-Marie var inte glad hon heller, gjorde fel i sitt arbete, snäste av sina kamrater, blev olyckligare allteftersom dagen gick.

Och allt detta för att ett NK-paket inte skickats upp till utlämningen på överens­kommen tid.

/Enpåenkå

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1938:8-9 (årgång 12).

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.